Sv: Osämja i stall - bland alla eller bara i vissa grupper?
Vad tror ni? Vad har ni erfarenhet av?
Jag håller inte med om detta att hästmänniskor skulle vara så konfliksökande och fixerade vid sitt eget sätt som det ända rätta.
Jag har tvärtom mött alla, verkligen
alla, typer av individer i de stallmiljöer jag vistats... allt från tjuvar till helhjärtat altruistiska personer.
- Den osäkra som ständigt ändrar träningsmetod och köper ny sadel så fort någon kommenterar/frågar vad/varför hen gör på ett visst sätt.
- Den okunniga men självsäkra som envist kör vidare med sin sneda sadel, sitt mögliga foder och på tjugo åt lyckats undvika alla typer av kunskapsinhämtning.
- Den kunniga lågmälda, som undviker all social kontakt, men sköter sin häst minituöst.
- Den slarviga som älskar alla människor och djur men aldrig kan sopa stallgången, lägga undan sina leriga grejer, eller släppa ut rätt häst i rätt hage.
- Den osäkra men dominanta (kunnig eller okunnig) som låter mest, kommenterar vad alla andra gör, och måste ha stenkoll på varje andetag i stallet.
- Den självklara Alfan som lugnt och bestämt guidar alla inhysingar, vanligen någon som jobbat som ridlärare halva livet, är född pedagog och redan "sett allt".
- Den övertygade alternativaren som hitta
den rätta vägen och nu vill frälsa sin omgivning.
- etc etc etc
It never ends...
Och vad är det egentligen som gör att vi (vi = hästmänniskor i allmänhet) anser att vårt eget sätt är det bästa och alla andra borde förstå det utan att vi behöver säga något?
Det finns lika många varianter på hästfolk som det finns människor på jorden. Det går inte att dra alla över en kam.
Sedan måste man kunna vara tydlig och klar och man ska hantera ett halvt
ton flyktdjur - man kan inte fjamsa runt hur som helst, så för att blir långvarig i gamet får man ha tillgång till viss pondus. Det kanske är det som kan provocera en del?
Jag gillar lugna och dominanta människor, de är stabila och självsäkra. Inte lätta att påverka, men det ser jag som en god egenskap. Blir inget nervöst tjafs eller massa behov av att hävda sig själv in absurdum.