Osäker sambo eller är det jag?

[Pratsch]

Jag träffade en granne på ICA idag. Vi ska träffas några stycken med barn och grilla whamburgare på söndag och jag sa till grannen att min sambo sagt att ”man kan ju dricka öl på söndagar också” när han fick reda på att vi bestämt söndag. Grannen med barn ska alltså också vara med och han svarade något i stil med att min sambo har rätt och att han också skulle fundera på att ta med en öl.

Jag berättade om mötet för min sambo och han börjar genast oroa sig över hur jag sa det, varför jag sa det, vad grannen nu ska tänka om honom etc. Min sambo är runt 40 år, kan festa till det rejält när han är på fest men har inga problem med att ta 1 öl och låta det vara bra så. Jag ser alltså ingen anledning till varför det skulle vara konstigt om han tog med en öl till en grillkväll söndag kväll under semestertid. Jag förstår heller inte varför det ens blev en ”grej” av vad jag sa till grannen. Sa jag något galet eller överreagerar min sambo?


Det har liksom gått så långt att jag ibland vägrar svara på frågor om vad jag sa om honom i tex telefonen om han hör att jag nämner hans namn. Jag försöker förklara att jag ibland behöver prata om saker med andra och att det är ok att han pratar om mig med andra. Jag litar på honom att han inte säger ”dumma” saker om mig och att han borde lita på att jag inte säger ”dumma” saker om honom. Men han är så osäker i hur andra uppfattar honom att det lätt blir en stor sak om han tycker att jag sagt fel saker, eller uttryck mig fel. Därför har jag börjat att inte svara ibland.

Hur gör man? Är det fel, är jag fel, gör jag fel eller hur går man vidare?

 

[Tonto]

Jag träffade en granne på ICA idag. Vi ska träffas några stycken med barn och grilla whamburgare på söndag och jag sa till grannen att min sambo sagt att ”man kan ju dricka öl på söndagar också” när han fick reda på att vi bestämt söndag. Grannen med barn ska alltså också vara med och han svarade något i stil med att min sambo har rätt och att han också skulle fundera på att ta med en öl.

Jag berättade om mötet för min sambo och han börjar genast oroa sig över hur jag sa det, varför jag sa det, vad grannen nu ska tänka om honom etc. Min sambo är runt 40 år, kan festa till det rejält när han är på fest men har inga problem med att ta 1 öl och låta det vara bra så. Jag ser alltså ingen anledning till varför det skulle vara konstigt om han tog med en öl till en grillkväll söndag kväll under semestertid. Jag förstår heller inte varför det ens blev en ”grej” av vad jag sa till grannen. Sa jag något galet eller överreagerar min sambo?


Det har liksom gått så långt att jag ibland vägrar svara på frågor om vad jag sa om honom i tex telefonen om han hör att jag nämner hans namn. Jag försöker förklara att jag ibland behöver prata om saker med andra och att det är ok att han pratar om mig med andra. Jag litar på honom att han inte säger ”dumma” saker om mig och att han borde lita på att jag inte säger ”dumma” saker om honom. Men han är så osäker i hur andra uppfattar honom att det lätt blir en stor sak om han tycker att jag sagt fel saker, eller uttryck mig fel. Därför har jag börjat att inte svara ibland.

Hur gör man? Är det fel, är jag fel, gör jag fel eller hur går man vidare?

Det låter som att din sambo är väldigt osäker och tyvärr så finns det inte jättemycket man själv kan göra, förutom att uppmuntra sambon att kanske söka hjälp för sin osäkerhet.

 

[Pratsch]

Det låter som att din sambo är väldigt osäker och tyvärr så finns det inte jättemycket man själv kan göra, förutom att uppmuntra sambon att kanske söka hjälp för sin osäkerhet.

Det värsta är att man börjar tvivla på sig själv. Att jag gjort/sagt något som man inte ska. Jag har precis sökt hjälp mot depression och det gör inte heller att man blir direkt säkrare på sig själv. Men det låter inte på dig som att jag sagt något konstigt i alla fall?

 

[tanten]

Hur gör man? Är det fel, är jag fel, gör jag fel eller hur går man vidare?

Nej. Du har inte gjort fel. Du är inte fel.

Men att du tar på dig sambons osäkerhet och känslor är fel. Det har du inget ansvar för. Han är vuxen och får bearbeta på sitt eget sätt, utan att lägga något på dig.

Låter inte helt sunt att få en sådan reaktion på det du sa. Normalt hade det varit nåt man kunnat skratta år. Eftersom det i
inte finns problem - om jag fattat rätt.
Finns det nåt bagage runt honom och alkohol?

 

[Pratsch]

Nej. Du har inte gjort fel. Du är inte fel.

Men att du tar på dig sambons osäkerhet och känslor är fel. Det har du inget ansvar för. Han är vuxen och får bearbeta på sitt eget sätt, utan att lägga något på dig.

Låter inte helt sunt att få en sådan reaktion på det du sa. Normalt hade det varit nåt man kunnat skratta år. Eftersom det i
inte finns problem - om jag fattat rätt.
Finns det nåt bagage runt honom och alkohol?

Nej det finns inget i bagaget gällande honom och alkohol. Jag tyckte mest att det var en kommentar, att man faktiskt kan dricka öl på en söndag också. Hade han med det menat att man ska ta med sig ett flak starköl och häva i sig i sällskap med barnen hade det inte varit roligt, men det handlar det ju inte om här.

Kanske trådstarten istället skulle vara ”hur ser jag till att min sambos osäkerhet inte påverkar mig”. Han har sedan vi träffades påpekat hur jag klär mig och även nu hur jag klär våra barn. Men här har jag börjat säga ifrån men det påverkar ändå och gör mig osäker.

Ju mer jag tänker på det här desto mer inser jag att hans osäkerhet nog har påverkar mitt mående utan att jag märkt det. Jag har tid med en psykolog i slutet av augusti och kan prata om det här då.

Tack för att du tar dig tid att svara

 

[Happimess]

Jag går mot strömmen och säger att för egen del är det nog en sak som jag hade kunnat kasta ur mig till min sambo men som jag hade uppskattat att han inte förde vidare. Det kanske hör till en viss jargong inom hemmets fyra väggar men kan låta tokigt eller landa snett utanför. Men det beror ju på mycket på relationen till grannarna och om de hajar att det ligger lite skämtsam ton bakom eller inte.

 

[Mia_R]

Kanske trådstarten istället skulle vara ”hur ser jag till att min sambos osäkerhet inte påverkar mig”. Han har sedan vi träffades påpekat hur jag klär mig och även nu hur jag klär våra barn. Men här har jag börjat säga ifrån men det påverkar ändå och gör mig osäker.

Det här däremot får mina larm att ringa, det ser jag inte som osäkerhet utan ett sätt att försöka kontrollera.

 

[Pratsch]

Jag går mot strömmen och säger att för egen del är det nog en sak som jag hade kunnat kasta ur mig till min sambo men som jag hade uppskattat att han inte förde vidare. Det kanske hör till en viss jargong inom hemmets fyra väggar men kan låta tokigt eller landa snett utanför. Men det beror ju på mycket på relationen till grannarna och om de hajar att det ligger lite skämtsam ton bakom eller inte.

Hur vet man vad som är okej att skämta vidare om eller inte? Jag är van att vi skämtade om mer eller mindre allt hemma (allt utom personers utseende) utan att någon tog illa vid sig. Då blir det så svårt när mitt sätt att ”vara” och prata på inte är okej

 

[sjoberga]

Det här däremot får mina larm att ringa, det ser jag inte som osäkerhet utan ett sätt att försöka kontrollera.

+1 , det där låter osunt på mer än ett sätt. Dessutom kan väl sambon ta lite ansvar för att klä barnen om hen nu vill bidra och inte klaga på den som ser till att barnen har hela och rena kläder på sig.

 

[Happimess]

Hur vet man vad som är okej att skämta vidare om eller inte? Jag är van att vi skämtade om mer eller mindre allt hemma (allt utom personers utseende) utan att någon tog illa vid sig. Då blir det så svårt när mitt sätt att ”vara” och prata på inte är okej

Ja, det blir verkligen svårt. och jag måste lägga till att min reaktion om jag vore din sambo hade varit "åhnej, vad dumt det blev" och sen hade jag släppt det. Jag håller med andra skribenter om att det finns vissa varningsflagg i hans nivå av oron/osäkerheten.

 

[Pratsch]

Det här däremot får mina larm att ringa, det ser jag inte som osäkerhet utan ett sätt att försöka kontrollera.

+1 , det där låter osunt på mer än ett sätt. Dessutom kan väl sambon ta lite ansvar för att klä barnen om hen nu vill bidra och inte klaga på den som ser till att barnen har hela och rena kläder på sig.

Jag vet att det inte är okej och har sagt det till honom. Han har slutat med att kommentera hur jag klär mig men jag vet ju ändå hur han tycker.
Angående barnen så tycker jag att sonen på 3 år själv ska kunna välja vad han tycker är fint. Om det nu är gröna byxor och en rosa tröja med enhörningar på så ser inte jag något problem i det. Sambon önskar helst vanliga/diskreta kläder som inte sticker ut. Han är hela tiden orolig över vad andra ska tycka och tänka.

Jag ser inte vår relation som destruktiv eller dålig men det här är kanske mer problematiskt än jag trott. Känslan är inte att han är kontrollerande utan mer osäker vad alla andra ska tycka. Och vilja ”alla andra” är och varför man ska ta hänsyn till dem förstår jag inte

 

[sjoberga]

Jag vet att det inte är okej och har sagt det till honom. Han har slutat med att kommentera hur jag klär mig men jag vet ju ändå hur han tycker.
Angående barnen så tycker jag att sonen på 3 år själv ska kunna välja vad han tycker är fint. Om det nu är gröna byxor och en rosa tröja med enhörningar på så ser inte jag något problem i det. Sambon önskar helst vanliga/diskreta kläder som inte sticker ut. Han är hela tiden orolig över vad andra ska tycka och tänka.

Jag ser inte vår relation som destruktiv eller dålig men det här är kanske mer problematiskt än jag trott. Känslan är inte att han är kontrollerande utan mer osäker vad alla andra ska tycka. Och vilja ”alla andra” är och varför man ska ta hänsyn till dem förstår jag inte

Eftersom hans osäkerhet går ut över resten av familjen på det här osunda sättet tänker jag att det vore väldigt bra om han tog tag i den och redde ut den och vad den beror på (samtalsterapi?). Jag skulle inte palla att leva med någon som bryr sig särskilt mycket om vad andra ska tycka och tänka - allra särskildast inte om den oron och osäkerheten ska pådyvlas resten av familjen - även om jag kanske är mer extrem än normalkurvan på den egenskapen. Det låter som att den kan skada både er och era barn ganska rejält om den får fortsätta grassera och påverka utan åtgärder.

(Jag tänker att det handlar lite om att din sambo ska inse att det är hans osäkerhet som är det "sjukliga", inte att ni andra resonerar annorlunda. Kommer den insikten genom exempelvis samtalsterapi tänker jag att både försöken att påverka andra och de egna tankarna kan friskna till.)

 

[athena_arabians]

Kanske trådstarten istället skulle vara ”hur ser jag till att min sambos osäkerhet inte påverkar mig”. Han har sedan vi träffades påpekat hur jag klär mig och även nu hur jag klär våra barn. Men här har jag börjat säga ifrån men det påverkar ändå och gör mig osäker.

Ju mer jag tänker på det här desto mer inser jag att hans osäkerhet nog har påverkar mitt mående utan att jag märkt det. Jag har tid med en psykolog i slutet av augusti och kan prata om det här då.

Tack för att du tar dig tid att svara

Fram till det här inlägget tyckte jag att han mest verkade väldigt osäker och borde jobba med det (främst för sin egen skull men även för er i familjen).

Men det fetade... det smäller av en massa varningsklockor. Han tar sig rätten att bedöma/kritisera din klädsel och får dig att känna dig osäker. Det är ett riktigt ruggigt beteende som mycket väl kan eskalera till något betydligt värre (även om det är illa nog).

Han behöver verkligen hjälp. Men det är inte du som kan ge den.

 

[escodobe]

Jag har haft en relation med en person med extremt hög personlig intrigitet, på den nivån att KGB nog hade haft svårt att få ut information . Allt var på en need to know basis med utgångspunkt att det ytterst sällan fanns nån orsak för nån annan att veta något. Dvs inte helt normalt. Det blev lite märkligt ibland, men egentligen inte något jag upplevde som ett problem.

Men din sambo verkar ju snarare vara extremt fixerad av vad andra tycker och oroar sig för det. Att han dessutom försöker kontrollera dig är ju en stor röd flagga.

 

[Pratsch]

Jag har inte sett det som att han försöker kontrollera mig men som ni skriver så är det nog så. Jag vill inte tro att han gör det medvetet men oavsett så är det ju inte okej.

Jag vill tillbaka till den glada, spralliga person jag brukar vara. Men det kan nog vara svårt att komma tillbaka dit i en miljö där den personen inte är välkommen, för det är ju tex pinsamt när jag sjunger, busar och pratar med sonen med knasiga röster när vi är ute och går genom byn.

Usch vad det här blev jobbigt

 

[athena_arabians]

Jag har inte sett det som att han försöker kontrollera mig men som ni skriver så är det nog så. Jag vill inte tro att han gör det medvetet men oavsett så är det ju inte okej.

Jag vill tillbaka till den glada, spralliga person jag brukar vara. Men det kan nog vara svårt att komma tillbaka dit i en miljö där den personen inte är välkommen, för det är ju tex pinsamt när jag sjunger, busar och pratar med sonen med knasiga röster när vi är ute och går genom byn.

Usch vad det här blev jobbigt

Jag förstår verkligen att det är jobbigt... och det här inlägget ger mig också varningsflaggor. Att känna att en inte vågar vara glad och sprallig är så oerhört hemskt

Inga förhållanden är en dans på rosor hela tiden men den tid tillsammans som är bra måste vara den största delen. Om den inte är det så behöver något ändras på, på ett eller annat sätt.

 

[Hjartagna]

Jag har inte sett det som att han försöker kontrollera mig men som ni skriver så är det nog så. Jag vill inte tro att han gör det medvetet men oavsett så är det ju inte okej.

Jag vill tillbaka till den glada, spralliga person jag brukar vara. Men det kan nog vara svårt att komma tillbaka dit i en miljö där den personen inte är välkommen, för det är ju tex pinsamt när jag sjunger, busar och pratar med sonen med knasiga röster när vi är ute och går genom byn.

Usch vad det här blev jobbigt

Pm din sambo får dig att vara en annan person än den du brukade vara får varningsklockor att ringa.

Är det värt det att vara med en person som begränsar dig så och som begränsar er tre-åring?

 

[hastflicka]

<snip>
Jag vill tillbaka till den glada, spralliga person jag brukar vara. Men det kan nog vara svårt att komma tillbaka dit i en miljö där den personen inte är välkommen, för det är ju tex pinsamt när jag sjunger, busar och pratar med sonen med knasiga röster när vi är ute och går genom byn.
<snip>

Kan du saga precis det har till din sambo och be honom acceptera terapi? Jag antar att det var den glada spralliga personen han en gang blev foralskad i? Om sa ar fallet ar det dags att papeka det och att du vill komma tillbaka som dig sjalv, inte en "nedtonad" variant eller en variant av hans beteende.

 

[tanten]

@Pratsch - grunden för att vilja vara i ett förhållande är att livet är bättre i relationen än utan den.

Av det du skriver känns det definitivt inte så!
Du har behövt ändra din personlighet, ditt sätt att vara och ständigt ta hänsyn till hans tyckande.

Är det inte bättre att vara särbo och vara "fri" än att leva som nu?
Kan du se dig fortsätta ha det såhär i tio, tjugo eller fler år?

Om barnet - det är en gammal sanning att barn mår bättre med glada harmoniska föräldrar. Du låter knappast harmonisk i den här relationen.
Han vill ju till och med bestämma ditt och barnets kläder. Horribelt!! om du frågar mig.

 

[Pratsch]

Svarar alla:

Allt är inte min sambos fel. Jag har varit extremt ”formbar” sedan jag var barn och oerhört mån om att vara alla till lags. Det är något jag måste jobba mer med, att hålla ihop mig själv och stå fast vid mina gränser. Det är inget problem som har kommit genom min sambo utan långt tidigare.

Det här är mitt tredje länge förhållande och jag vet att det är min sambo jag vill försöka leva resten av livet med. Jag har en historia av återkommande depressioner sedan jag var tonåring. Denna gång startade den under graviditeten och har inte gått ur. Depressionen gör sedan att allt sådant här blir mycket större/jobbigare mot när jag mår bra. Det kan även vara många små saker som legat och gnagt som bidragit att depressionen har blivit så pass djup/långvarig denna gång. Mycket som jag annars kan vifta bort blir stort just nu och behöver arbetas med för att jag ska hitta tillbaka.

Jag vill inte sitta här och försvara min sambo men en person har så många olika sidor, vissa bra och vissa mindre bra. Just det här är en av min sambos mindre bra sidor. En av hans bra sidor är att han är ödmjuk och jag är övertygad om att han söker hjälp om jag ber honom och förmedlar varför. Jag behöver däremot själv få tid att landa, tänka och formulera mig först, en process som tar lite tid för mig.

Kanske slutar det i att vi går isär men vi är inte där än. Det är liksom först den här veckan jag accepterat att jag mår så pass dåligt som jag mår och bett om hjälp från vården.