Orolig för sexuella övergrepp?

Nej jag är inte rädd, men jag är medveten om att elände händer. Numera har jag absolut ett mindre riskfyllt beteende (bor på landsbygden och går inte ut och festar), och om jag rör mig ute i mörkret så har jag så gott som alltid sötnosen på min avatar med mig...

Men jag är definitivt medveten om risken om jag tex går genom ett öde parkeringshus, gångtunnel eller liknande (och inte har hunden med mig) kvällstid. Inte så jag är rädd, men jag går inte och funderar på annat så mycket heller.
 
Ja. Det är inte på den nivån att det påverkar mitt liv nå nämnvärt, men ja jag är absolut rädd när jag är själv. Dag eller kväll/natt spelar ingen roll. Skruvar ner musiken i hörlurarna om jag ser någon så jag ska kunna höra allt, har nycklarna mellan fingrarna som vapen osv. Jag är mycket räddare än vad jag hade velat vara, och säkerligen mer än jag behöver vara. Men det blir så när man, klädd helt vanligt mitt på dagen, blir tutad och stirrad på osv.
 
Ja, jag är rädd. Jag är ogärna ute när det är mörkt och sent, jag planerar mina löp- och promenadrundor efter vad jag tycker känns tryggast. Från krogen tar jag alltid taxi hem och meddelar att jag är på väg.

Går/springer snabbare efter jag har mött en man samtidigt som jag håller lite koll bakom mig.

Helt insane!
 
http://www.metro.se/nyheter/varannan-kvinna-ar-orolig-for-sexuella-overgrepp/EVHpau!uQm5zMgsRDOqQ/


Enligt denna undersökning gjord av Yougov 60 % av kvinnorna rädda för att bli utsatt för sexuella övergrepp när de vistas på offentliga platser. undersökningen är publicerad i tidningen Metro,

Känner du dig rädd? Varför /varför inte?

Nej, jag är sällan rädd, men åker nog ganska mycket taxi för att jag är lat och frusen. Jag vet inte varför jag varit relativt förskonad från hotfulla situationer, känner mig inte så himla utstickande från resten av den kvinnliga befolkningen, men delar ändå inte riktigt erfarenheterna? Har även följt med ganska många män som jag inte känner hem och har aldrig varit med om någon taskig, även då jag sagt att jag inte vill ha sex. Däremot levde jag ett kort tag med en manipulativ man och då kunde jag bli rädd i typ intima situationer. Har iofs åkt nattbuss 791 från centrala sthlm till rönninge (50 min buss) till mina föräldrar många gånger och då har jag nog typ varit lite extra vaksam.

Joggar alla tider på dygnet, även i Skatås där ett mord skett (iofs för länge sedan). Jag har väl mest blivit utsatt för diverse catcalls och random män som börjar prata med mig samt någon man i bil som försökt ta kontakt eftersom att jag var i ett område känt för prostitution, men i allmänhet har jag nog varit ganska förskonad, iaf från våld/hot i offentligheten.
 
Senast ändrad:
Har även följt med ganska många män som jag inte känner hem och har aldrig varit med om någon taskig, även då jag sagt att jag inte vill ha sex.

Vid två tillfällen under mitt liv, har jag blivit "omhändertagen" av män när jag varit fruktansvärt full, vaknat i deras sängar och upptäckt vi har sex. Den ene kände jag ytligt, den andre hade jag träffat samma kväll.

Jag gjorde nog som tjejer gör i det läget, blev förbannad på mig själv för att jag varit så full. Alltså den reaktion som vi liksom får lära oss.
 
Ja, jag känner mig rädd. Har utvecklat strategier när jag rör mig bland folk (män) exempelvis sena helgnätter för att känna mig något tryggare i situationen. Pratade om det med ett par kvinnliga vänner häromdagen, hur dessa strategier sitter så omedvetet fast i en, det blir liksom en naturlig del i att åka hem själv en helgnatt, att en knappt tänker på dem (t ex har på hörlurar på spårvagnen hem för att visa avstånd mot män/inte "bjuda in" till samtal, dock ingen musik på så en ändå vet vad de säger till/om en).
Det känner jag igen iofs!
 
Vid två tillfällen under mitt liv, har jag blivit "omhändertagen" av män när jag varit fruktansvärt full, vaknat i deras sängar och upptäckt vi har sex. Den ene kände jag ytligt, den andre hade jag träffat samma kväll.

Jag gjorde nog som tjejer gör i det läget, blev förbannad på mig själv för att jag varit så full. Alltså den reaktion som vi liksom får lära oss.
Då menar du förstås att du får skylla dig själv
 
Otrygg är ju ett bättre ord än rädd, att inte kunna vara helt avslappnad osv. Absolut om det är sent/mörkt och få människor ute och man rör sig i en "urban miljö". I skogen är det ju ändå ganska naturligt att vara ensam.
 
Känner du samma i både Sverige och Spanien?
Hmm, beror lite på var nånstans. I Barcelona har jag aldrig känt mig särskilt trygg, medan jag i Madrid oftast gör det - under förutsättning då att jag rör mig i "mina områden" som jag har koll på (och där det alltid är mycket folk). I "min" förort utanför Madrid känner jag mig supersäker - det är i princip ett gated community.

Skillnaden mellan Sthlm och Madrid är för mig att det är så himla mycket mer folk ute i Madrid. Du har nattliv varenda jäkla kväll, det är alltid folk och rörelse, medan det i Sthlm - och särskilt i min lite sunkiga förort - kan vara rätt ensligt och folktomt på sina ställen.
 
Nej, aldrig någonsin varit rädd för någonting. Anledningen till det är att jag är hyfsat "stark". Absolut inget extra så, men jag resonerar som att jag åtminstone skulle kunna hålla fast/något gärningsmannen tills jag påkallat uppmärksamhet från någon annan. Kan ju tyckas märkligt med tanke på att jag bor i en t.om. nationellt ansett "dålig/farlig/you name it" kommun, men jag vet inte. Aldrig känt mig rädd bara.
 
Nej, jag är inte rädd. När jag för några år sedan bodde i stan så promenerade jag ofta kvällstid på smågator. Men så blir jag aldrig visslad efter eller tafsad på heller.

Avkomman är nog lika orädd. Hen lånade min lägenhet en helg när jag var bortrest och hen bodde på landet. När det var dags att gå hem från city kom frågan om hen verkligen vågade hem förbi huset där det skett ett mord nyligen.
-Nä, det är nog ingen dubbelmördare. Fast ett par killkompisar slog följe ändå.

Däremot tycker jag att det är lite läskigt att gå där det är ljuskäglor vid lyktstolpar och mörkt omkring. Då står man ju mitt i en spotlight och ser inte omgivningen. Mörkrädd har jag aldrig varit.
 
Vid två tillfällen under mitt liv, har jag blivit "omhändertagen" av män när jag varit fruktansvärt full, vaknat i deras sängar och upptäckt vi har sex. Den ene kände jag ytligt, den andre hade jag träffat samma kväll.
Fy så fruktansvärt.

Jag har inte råkat ut för det, däremot har jag märkt hur kollegor som brukar vara lite småflirtiga med mig alltid försöker mycket mer aggressivt att stöta på mig när de har druckit och framförallt när jag har druckit. Som om de hoppas att jag, när jag är packad och jävlig, ska vara lättare att få med hem. Det är också då de passat på att tafsa på låret, försöka hålla mig i handen, ta mig på rumpan etc.

As alltså.
 
Vid två tillfällen under mitt liv, har jag blivit "omhändertagen" av män när jag varit fruktansvärt full, vaknat i deras sängar och upptäckt vi har sex. Den ene kände jag ytligt, den andre hade jag träffat samma kväll.

Jag gjorde nog som tjejer gör i det läget, blev förbannad på mig själv för att jag varit så full. Alltså den reaktion som vi liksom får lära oss.
Usch vad ofantligt elakt gjort av de killarna. Blir så ställd och så äcklad inför ett sådant beteende, det skiljer sig så fullständigt från vad man själv hade gjort i en dylik situation :(. Känner att min psykologiska förståelse för hur man kan vara gränslös nog att göra något sådant är kraftigt begränsad, och jag undrar hur en typisk sådan man reagerar om man konfronterar dem med precis vad de gjort.

Insåg iofs att jag har en liknande erfarenhet med en god vän till mig. Jag var psykiskt helt borttappad pga åt liknande PTSD efter den manipulativa mannen och klarade inte av att sova själv, så han brukade följa med mig hem efter vi varit ute, sova med mig och klappa på mig, typ verka lugnande genom sin närvaro. En gång blev jag så full att jag spydde bakom ett staket och han skulle då "ta med mig hem". Vi gick alltså hem till mig och jag minns inte hur mkt med jag vad på det, men vi hade sex då. Kan nog objektivt iofs tycka att han var ganska osmaklig i det där, men samtidigt är jag nog rätt dålig på att ha klara gränser för min egna kroppsliga integritet, var nog väldigt mycket mer tacksam för att han fanns som vän för mig i min utblottade situation än förbannad över att han gick över en gräns där. Dunno. Jag tycker det är supersvårt att känna vad som är okej eller inte i sexuella situationer, skillnaden mellan att bara göra och vilja göra är rätt svår att få grepp om för mig. Sen finns såklart ens övriga personlighet med även där, jag vet att min egna sinnesstämning ofta i princip är en reflektion av vilket humör den/de andra är på i rummet, och det gör ju att jag tenderar att själv uppfatta situationen som helt okej bara killen är nöjd.

Förlåt för utvikningen!!!!! Och återigen, beklagar att du fick gå omkring med en ilska riktad mot dig själv :(.
 
http://www.metro.se/nyheter/varannan-kvinna-ar-orolig-for-sexuella-overgrepp/EVHpau!uQm5zMgsRDOqQ/


Enligt denna undersökning gjord av Yougov 60 % av kvinnorna rädda för att bli utsatt för sexuella övergrepp när de vistas på offentliga platser. undersökningen är publicerad i tidningen Metro,

Känner du dig rädd? Varför /varför inte?

Jag va inte det, fram till 2012 då jag faktiskt blev nedslagen och utsatt för våldtäktsförsök på väg hem. Nu är jag inte rädd, men bra mycket mer på min vakt och går aldrig själv när det är mörkt ute.
 
Jag gör alltid en reflexmässig skyddsbedömning när jag går från bussen när det är mörkt
Det du beskriver gör jag också under liknande omständigheter. Beroende förstås på omgivning och situation men absolut aktiv bedömning av risk, höjd uppmärksamhet och förberedda alternativa handlingsmöjligheter. Och jag är normalstor medelålders man. :angel:
(Det är förstås inte sexuella övergrepp jag agerar för att undvika, utan rån och misshandel.)
 
@niphredil @Hallonsoda Det är bara så otroligt jävla vanligt. Och man lägger det på sig själv och tänker sådär full får jag bara inte bli igen. Det enda jag mådde dåligt av efteråt var att jag lät mig bli så full, det bekymrade mig mer än vilken vidrig grej de här männen faktiskt hade gjort. Men det var typ "det händer alla flickor nån gång". :meh:
 
Jag är till naturen ganska rädd av mig, och periodvis undviker jag parkområden/ensliga gångvägar/gångtunnlar när jag promenerar sent, men inte alltid. Så jag är inte särskilt konsekvent, men å andra sidan är det ganska sällan jag träffar på någon alls när jag promenerar sent.
Ser jag bara en person (eller flertal som går tillsammans) ute tar jag oftast små omvägar för att undvika möte dock. Att möta killar/män i grupp när jag går någonstans där det inte finns hus i närheten får pulsen att öka rejält, tyvärr, och är det möjligt så vänder jag och går snabbare därifrån.

I stan rör jag mig bara där det är mycket folk så där är jag aldrig rädd. Tunnelbanan har ganska mycket folk alla tider på dygnet så där är jag aldrig rädd, men jag är vaksam på hur folk beter sig/pratar kring mig.

Efter mordet i upplands väsby kan jag inte förmå mig att gå själv i skogsområden/elljusspår längre. Jag har varit väldigt arg över det, för jag älskar ju att vara i skogen, och risken att det ska ske är ju ändå (förhoppningsvis) liten. Men jag vågar inte. Jag är för rädd. Även om det är mitt på dagen. Och trots att jag alltid har min hund med mig. Jävla skitvärld när man ska behöva vara rädd för att bli överfallen i skogen!!
 
Men gud vad stört @mandalaki ! Jag kom precis på - jag har gått hem med en kille en gång när jag var helt jävla tankad. Alltså verkligen wasted beyond allt. Vi hade sex, vilket var med mitt samtycke, men han försökte flera gånger att göra något som jag sa uttryckligen nej till - men var för full för att stoppa.

Har aldrig nånsin sett det som att han gjorde nåt fel, bara att det kanske vara lite "fult" av honom. Shit vad obehagligt hur jävla hjärntvättad man är!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp