Orolig för sexuella övergrepp?

"Det skulle aldrig hända mig."

Det är ett ganska vanligt resonemang, dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Att man måste distansera sig totalt tycker jag pekar på att man är så rädd för att ens föreställa sig scenariot att det enda sättet man kan hantera det på är att intala sig att det aldrig kommer ske.

Jag tror inte alls på att det finns en grupp människor som är immuna mot vissa typer av brott, att det skulle finnas de som inte kan bli utsatta för sexuella övergrepp, som inte kan bli misshandlade, som inte kan hamna i destruktiva relationer osv för de utstrålar en slags orubblig styrka och motstånd, det låter som rent önsketänkande faktiskt. Som en saga man berättar för barn för att de ska kunna somna i trygg förvissning om att allt har ett lyckligt slut bara man gör "rätt".
 
Senast ändrad av en moderator:
När jag bodde i Östersund och gick hem från krogen var jag inte heller rädd men då undvek jag att ta vägen som gick bredvid sjön och gick istället längs centrumvägen.

Bra exempel på det jag var ute efter tidigt i tråden. Man tänker inte på det som rädsla, men automatiskt har man hittat strategier för att skydda sig.

Jag förstår precis vad du menar.
 
Jag råkade ut för mycket liknande situation på en buss för 10 år sedan. Det var fruktansvärt obehagligt och skedde trots att det var fler på bussen.
Det värsta var SL:chefens reaktion, "ja, han kan vara sådan men menar inget illa". Sen fick jag en (EN!) biocheck. Pfffffffff.
Arrgh! Bra exempel på att den här behandlingen av kvinnor inte tagits på allvar (förrän man kan beskylla grupper av asylsökande för den, då är alla plötsligt hardcore feminister).
 
Arrgh! Bra exempel på att den är behandlingen av kvinnor inte tagits på allvar (förrän man kan beskylla grupper av asylsökande för den, då är alla plötsligt hardcore feminister).

Jag svarade givetvis på deras "ursäkt";

Tack, då ska jag ta bussen (som körs av mannen i fråga) själv, och gå på bio själv. Det känns bra att ni tar detta på allvar.

Sen polisanmälde jag fanskapet.
 
Gjorde du? Så jäkla bra :bow:

Sjävklart. Jag anmäler inte slentrianmässigt folk och fä, men solklara sexuella trakasserier har jag väldigt låg toleranströskel för. Jag hade dessutom 4 vittnen från bussen (bad dem på plats om kontaktuppgifter för att kunna ta det vidare) som backade upp min tajta, sexiga lilla rumpa.
 
Sjävklart. Jag anmäler inte slentrianmässigt folk och fä, men solklara sexuella trakasserier har jag väldigt låg toleranströskel för. Jag hade dessutom 4 vittnen från bussen (bad dem på plats om kontaktuppgifter för att kunna ta det vidare) som backade upp min tajta, sexiga lilla rumpa.
Sa han så?? Och du fick en BIOBILJETT?
 
"Det skulle aldrig hända mig."

Det är ett ganska vanligt resonemang, dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Att man måste distansera sig totalt tycker jag pekar på att man är så rädd för att ens föreställa sig scenariot att det enda sättet man kan hantera det på är att intala sig att det aldrig kommer ske.

Jag tror inte alls på att det finns en grupp människor som är immuna mot vissa typer av brott, att det skulle finnas de som inte kan bli utsatta för sexuella övergrepp, som inte kan bli misshandlade, som inte kan hamna i destruktiva relationer osv för de utstrålar en slags orubblig styrka och motstånd, det låter som rent önsketänkande faktiskt. Som en saga man berättar för barn för att de ska kunna somna i trygg förvissning om att allt har ett lyckligt slut bara man gör "rätt".
Jag tror (tyvärr vet jag inte, någon som har koll på forskning?) att du har jävligt fel, men också rätt.

På gruppnivå så är nog det du påstår här alldeles rätt: oavsett om man bor i Djursholm och är priviligierad avseende pengar och status, eller motsatsen, så riskerar man destruktiva förhållanden och sexuella övergrepp. Alkoholism eller andra missbruk t.ex. finns överallt, killar med extremt otrevlig inställning finns också i alla sociala miljöer.

Men på individnivå blir det annorlunda.

Det finns tjejer som lämnar en potentiellt destruktiv våldsam relation i tid, innan man fastnat i den, innan man hunnit blivåldtagen eller fastnat i ett misshandelsmönster.
Alla som träffar "fel" kille, fastnar inte där.

Jag vet faktiskt det för jag har varit där. Och gått därifrån trots bebis. Det började så bra, med snäll kille, så småningom ville han inte att jag skulle umgås med mina kompisar utan honom, svartsjukan eskalerade. Så råkade det bli ett barn, och då ville han inte att jag skulle gå ut ensam ens. Jag drog vid första tillfället han försökte fysiskt hindra mig, utan att ha någonstans att ta vägen utom en kompis. Då hade jag varit på väg bort ett tag, men det är ganska krångligt med litet barn.
Han försökte hota med polishämtning av barnet, förföljde mig under en tid på diverse sätt, men jag gick inte bara fysiskt utan också mentalt därifrån, och "pekade finger" åt honom (bildligt talat).

Jag satte mig själv främst, jag blev aldrig rädd på djupet, även om jag var rädd när han jagade mig med en träsko (jag satte krokben för honom, så han föll).
 
Jag tror (tyvärr vet jag inte, någon som har koll på forskning?) att du har jävligt fel, men också rätt.

På gruppnivå så är nog det du påstår här alldeles rätt: oavsett om man bor i Djursholm och är priviligierad avseende pengar och status, eller motsatsen, så riskerar man destruktiva förhållanden och sexuella övergrepp. Alkoholism eller andra missbruk t.ex. finns överallt, killar med extremt otrevlig inställning finns också i alla sociala miljöer.

Men på individnivå blir det annorlunda.

Det finns tjejer som lämnar en potentiellt destruktiv våldsam relation i tid, innan man fastnat i den, innan man hunnit blivåldtagen eller fastnat i ett misshandelsmönster.
Alla som träffar "fel" kille, fastnar inte där.

Jag vet faktiskt det för jag har varit där. Och gått därifrån trots bebis. Det började så bra, med snäll kille, så småningom ville han inte att jag skulle umgås med mina kompisar utan honom, svartsjukan eskalerade. Så råkade det bli ett barn, och då ville han inte att jag skulle gå ut ensam ens. Jag drog vid första tillfället han försökte fysiskt hindra mig, utan att ha någonstans att ta vägen utom en kompis. Då hade jag varit på väg bort ett tag, men det är ganska krångligt med litet barn.
Han försökte hota med polishämtning av barnet, förföljde mig under en tid på diverse sätt, men jag gick inte bara fysiskt utan också mentalt därifrån, och "pekade finger" åt honom (bildligt talat).

Jag satte mig själv främst, jag blev aldrig rädd på djupet, även om jag var rädd när han jagade mig med en träsko (jag satte krokben för honom, så han föll).
Jag tycker inte det du skriver motsäger det jag skrev. Det bekräftar det snarare eftersom även du hamnat i en destruktiv relation trots att du utstrålade det där självförtroendet som säger att det inte är någon idé att ens försöka. Det var någon som försökte ändå, som blev fysiskt våldsam (jagade dig med en träsko, då har det passerat psykisk misshandel), som trots ditt självförtroende hade dig i en destruktiv relation. Du lyckades lämna relationen i tid och det är oerhört starkt gjort, men att lämna i tid är inte unikt för en viss typ av människor med en viss typ av personlighet. Precis som det inte bara är en viss typ av människor som blir misshandlade eller våldtagna eller ihjälslagna.

Det kanske är så att en del finner tröst i att tänka att de aldrig skulle råka ut för "något sådant", vilket brott de syftar på varierar men poängen är alltid att det är en viss typ av människor som råkar ut för det och de är inte den typen. Inte typen som blir misshandlad eller våldtagen eller ihjälslagen.

Resonemanget är deprimerande även om det kanske kan ge en känsla av trygghet för den som håller fast vid det, dels för att det är rejält nedlåtande mot de som faktiskt råkat ut för något och dels för att man lägger händelseförloppet på sig själv i högre grad än vad som är rimligt.
Skulle man råka ut för något undrar jag om man hämtar sig lika snabbt som den som insett att gruppen brottsoffer har en väldigt stor mångfald när det gäller sådant som fysiska förutsättningar, personlighetstyp osv. Skulle det leda till en identitetskris eller extra ångest över det egna agerandet om man föll ner från sin piedestal där man trodde att man stod helt utom räckhåll för sådant som våldtäkt och misshandel? Jag vet inte och jag hoppas att de som resonerar så aldrig behöver veta.
 
Jag tycker inte det du skriver motsäger det jag skrev. Det bekräftar det snarare eftersom även du hamnat i en destruktiv relation trots att du utstrålade det där självförtroendet som säger att det inte är någon idé att ens försöka. Det var någon som försökte ändå, som blev fysiskt våldsam (jagade dig med en träsko, då har det passerat psykisk misshandel), som trots ditt självförtroende hade dig i en destruktiv relation. Du lyckades lämna relationen i tid och det är oerhört starkt gjort, men att lämna i tid är inte unikt för en viss typ av människor med en viss typ av personlighet. Precis som det inte bara är en viss typ av människor som blir misshandlade eller våldtagna eller ihjälslagna.

Det kanske är så att en del finner tröst i att tänka att de aldrig skulle råka ut för "något sådant", vilket brott de syftar på varierar men poängen är alltid att det är en viss typ av människor som råkar ut för det och de är inte den typen. Inte typen som blir misshandlad eller våldtagen eller ihjälslagen.

Resonemanget är deprimerande även om det kanske kan ge en känsla av trygghet för den som håller fast vid det, dels för att det är rejält nedlåtande mot de som faktiskt råkat ut för något och dels för att man lägger händelseförloppet på sig själv i högre grad än vad som är rimligt.
Skulle man råka ut för något undrar jag om man hämtar sig lika snabbt som den som insett att gruppen brottsoffer har en väldigt stor mångfald när det gäller sådant som fysiska förutsättningar, personlighetstyp osv. Skulle det leda till en identitetskris eller extra ångest över det egna agerandet om man föll ner från sin piedestal där man trodde att man stod helt utom räckhåll för sådant som våldtäkt och misshandel? Jag vet inte och jag hoppas att de som resonerar så aldrig behöver veta.
Åh du sammanfattar precis det jag tänkte men inte orkade få ner i ord...
 
Jag tycker inte det du skriver motsäger det jag skrev. Det bekräftar det snarare eftersom även du hamnat i en destruktiv relation trots att du utstrålade det där självförtroendet som säger att det inte är någon idé att ens försöka. Det var någon som försökte ändå, som blev fysiskt våldsam (jagade dig med en träsko, då har det passerat psykisk misshandel), som trots ditt självförtroende hade dig i en destruktiv relation. Du lyckades lämna relationen i tid och det är oerhört starkt gjort, men att lämna i tid är inte unikt för en viss typ av människor med en viss typ av personlighet. Precis som det inte bara är en viss typ av människor som blir misshandlade eller våldtagna eller ihjälslagna.

Det kanske är så att en del finner tröst i att tänka att de aldrig skulle råka ut för "något sådant", vilket brott de syftar på varierar men poängen är alltid att det är en viss typ av människor som råkar ut för det och de är inte den typen. Inte typen som blir misshandlad eller våldtagen eller ihjälslagen.

Resonemanget är deprimerande även om det kanske kan ge en känsla av trygghet för den som håller fast vid det, dels för att det är rejält nedlåtande mot de som faktiskt råkat ut för något och dels för att man lägger händelseförloppet på sig själv i högre grad än vad som är rimligt.
Skulle man råka ut för något undrar jag om man hämtar sig lika snabbt som den som insett att gruppen brottsoffer har en väldigt stor mångfald när det gäller sådant som fysiska förutsättningar, personlighetstyp osv. Skulle det leda till en identitetskris eller extra ångest över det egna agerandet om man föll ner från sin piedestal där man trodde att man stod helt utom räckhåll för sådant som våldtäkt och misshandel? Jag vet inte och jag hoppas att de som resonerar så aldrig behöver veta.
Men håller du på med? Försöker du skapa en slags självuppfyllande profetior?

Nej, jag fanns inte i en destruktiv relation, för jag fann mig inte i det. Aldrig under den tiden jag umgicks med honom.

Han försökte kontrollera mig, men lyckades aldrig. Jag gjorde mina saker, träffade mina kompisar, retse bort, vad han än tyckte.

Jag gick därifrån, väldigt snart (vi bodde bara ihop någon månad), och hans försök att kontrollera mig föll alltid platt till marken. Jag ignorerade hans hot, från första gången.

Om du vill ha det i din världsbild, att jag (i det här fallet) befann mig i en destruktiv relation, feel free, det är inte min bild.

Men det hade kunnat bli så, om jag börjat ge med mig det minsta.

Jag behöver ingen offerkofta.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Oseriös avel 2023
  • Mata småfåglarna

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp