Vilsa
Trådstartare
Usch jag vet att min rädsla är lite ologisk... Men jag är världens hönsigaste och oroar mig varje dag att lillan ska bli drabbad. Hon är 5 månader nu. Just nu sover hon brevid mig och jag har uppsikt över att hon andas. Sover hon i ett annat rum måste jag in och kolla hela tiden att hon andas.
Jag har oroat mig från första stund (är väl av den oroliga sorten) men det har blivit lite värre av en incident som inträffade för drygt en vecka sedan. Hon somnade så djupt i vagnen, och eftersom hon var lite påbyltad såg jag inte om hon andades. Provade smeka henne på kinden och ta av mössan utan att hon vaknade, satte handen på bröstet och skakade men hon vaknade inte, inte förrän när vi tog upp henne och skakade om henne (inte på ett vårdslöst sätt förståss), men inte ens då vaknade hon med detsamma (tog ngn sekund). Antagligen sov hon bara väldigt tungt, men jag blev så extremt orolig, läste i en bok (Barnliv tror jag det var, av den där Katerina vad hon nu heter), att en teori om varför PSD inträffar är att de somnar för djupt och bara dör pga det... Så min tanke blev; tänk om hon var påväg bort, men jag hann väcka henne i sista stund - och nu får jag ju ingen ro i kroppen ifall hon ska somna sådär djupt igen!!
När hon inte vaknade fastän vi tog upp henne trodde jag verkligen att hon var död! Det rörde sig bara om några sekunder med det var fruktansvärda sekunder! Jag är så himla orolig jämt att det är jobbigt! Nån mer som har samma bekymmer? Vad ska man göra åt sin oro egentligen?
Bebisar har väl lite "andningsuppehåll" eller vad man ska kalla det när de sover, och varje gång det går några sekunder mellan andetagen (hon är ju under ständig övervakning pga min oro...) så fryser mitt inre till is och jag tänker att nästa andetag kanske inte kommer...
Jag har oroat mig från första stund (är väl av den oroliga sorten) men det har blivit lite värre av en incident som inträffade för drygt en vecka sedan. Hon somnade så djupt i vagnen, och eftersom hon var lite påbyltad såg jag inte om hon andades. Provade smeka henne på kinden och ta av mössan utan att hon vaknade, satte handen på bröstet och skakade men hon vaknade inte, inte förrän när vi tog upp henne och skakade om henne (inte på ett vårdslöst sätt förståss), men inte ens då vaknade hon med detsamma (tog ngn sekund). Antagligen sov hon bara väldigt tungt, men jag blev så extremt orolig, läste i en bok (Barnliv tror jag det var, av den där Katerina vad hon nu heter), att en teori om varför PSD inträffar är att de somnar för djupt och bara dör pga det... Så min tanke blev; tänk om hon var påväg bort, men jag hann väcka henne i sista stund - och nu får jag ju ingen ro i kroppen ifall hon ska somna sådär djupt igen!!
När hon inte vaknade fastän vi tog upp henne trodde jag verkligen att hon var död! Det rörde sig bara om några sekunder med det var fruktansvärda sekunder! Jag är så himla orolig jämt att det är jobbigt! Nån mer som har samma bekymmer? Vad ska man göra åt sin oro egentligen?
Bebisar har väl lite "andningsuppehåll" eller vad man ska kalla det när de sover, och varje gång det går några sekunder mellan andetagen (hon är ju under ständig övervakning pga min oro...) så fryser mitt inre till is och jag tänker att nästa andetag kanske inte kommer...