Oro över världens ondska

[Emtherlia]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

 

[Luff]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

Jag stänger av. Trafiken är nog värre i mitt skräckscenario än våldsverkare.

 

[LadyCovergirl]

Jag skulle vilja påstå att jag i princip aldrig har sådana tankar. Vare sig om mig själv, om dottern eller om andra nära och kära.

Jag kan inte säga om det är ett aktivt val eller om jag bara inte tänker på det.

 

[em-pirre]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

Men hur mår du annars? Mycket stress i livet? Det låter ju inte helt sunt att haka upp sig på katastroftankar.

 

[vallhund]

Men hur mår du annars? Mycket stress i livet? Det låter ju inte helt sunt att haka upp sig på katastroftankar.

Är inte det ganska vanligt när kroppen går bananas av alla gravidhormoner?

 

[TinyWiny]

Nu vet jag inte hur nyligen du fick barn men katastroftankar är vanliga när barnet är nytt. Jag tänker inte säga att det återgår till det normala för det gör det inte för alla men man vänjer sig vid det med. Själv tittar jag aldrig på nyheter och jag väljer noga det jag läser. Ingen vinner något på att jag grottar ner mig och mår dåligt eller att jag blir överraskad av hemska klipp jag inte måste se för att veta, jag vet ju ändå vad som pågår i omvärlden.

 

[pollex]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

Jag känner igen mig och tror att det är vanligt att ha den sortens känslor om åtminstone någon typ av potentiella händelser - när det kommit upp i diskussioner med vänner så har det oftast visat sig att vi har lika vilda fantasier om vad som skulle kunna hända, men ofta om helt olika scenarier. Jag hanterar det genom att:

1) mata inte tankarna! Inga nyheter om det som skrämmer, inga historier om det, inga diskussioner.

2) tänk logiskt. Sannolikheten att det hjärnan skenar över ska hända är formodligen mikroskopisk, tala om det för hjärnan.

3) hantera det som är rimligt att hantera. Även om det som hjärnan skenar över mest sannolikt aldrig kommer hända så har det (för mig) funnits saker att ta upp med barnen som a) känns bra för mig att ha sagt till dem i det extremt osannolika fall mitt skräckscenario skulle slå in OCH b) faktiskt är vettiga saker att ha tagit upp/pratat om även för att hantera betydligt mer vardagliga situationer.

4) därefter - avled. Vill hjärnan dra igång karusellen, påminn den om den låga sannolikheten och att du redan gjort det som är rimligt, tvinga den att tänka på annat.

 

[Emtherlia]

Men hur mår du annars? Mycket stress i livet? Det låter ju inte helt sunt att haka upp sig på katastroftankar.

Jag mår väldigt bra annars, ingen stress och får bra med sömn då det är pappan som är föräldraledig nu (och tar mer eller mindre alla nätter).

 

[Emtherlia]

Är inte det ganska vanligt när kroppen går bananas av alla gravidhormoner?

Nu vet jag inte hur nyligen du fick barn men katastroftankar är vanliga när barnet är nytt. Jag tänker inte säga att det återgår till det normala för det gör det inte för alla men man vänjer sig vid det med. Själv tittar jag aldrig på nyheter och jag väljer noga det jag läser. Ingen vinner något på att jag grottar ner mig och mår dåligt eller att jag blir överraskad av hemska klipp jag inte måste se för att veta, jag vet ju ändå vad som pågår i omvärlden.

Barnet är snart 11 månader och jag slutade amma helt för ca 2 månader sen så jag vill tro att jag är "hormonfri" nu.

Ja det kanske faktiskt är det enda som fungerar, att inte se för mycket hemskheter. Igår kväll hade jag såklart läst något hemskt och när hon sov i min famn så fick jag så stark beskyddarinstinkt och blev ledsen över allt som jag inte kommer kunna skydda henne mot. Allt som kan hända oavsett hur närvarande förälder jag än är.

 

[Emtherlia]

@pollex Tack för bra tips, jag har ganska lätt för att snöa in i mina tankar och behöver definitivt avleda tankarna för att inte fortsätta på samma spår.

 

[Emtherlia]

Jag stänger av. Trafiken är nog värre i mitt skräckscenario än våldsverkare.

Hur stänger du av?

 

[Teilani]

Undviker också nyheter, jag orkar inte leva själv om alla hemskheter blöder igenom för mycket.

Annars så försöker jag undvika att ev oro förs över på barnet. Han växer upp på landet i en löjligt idyllisk miljö jämfört med många andra, så att han skulle gå runt och vara på sin vakt är helt onödigt.

Han är 5 och 1/2 och drömmer aldrig mardrömmar, men häromnatten vaknade han och grät, då hade han drömt att någon ätit upp hans jordgubbar. Jag funderar ärligt på om det är farligt att ha en för trygg uppväxt?

 

[Riru]

Jag har i princip slutat läsa nyheter sedan vi fick storebror här. Jag bara orkar inte läsa om all skit, jag blir så otroligt påverkad.

Sedan målar jag upp alla möjliga scenarion som skulle kunna hända och försöker komma på planer hur jag ska agera osv...

Ja det känns väldigt sårbart att ha skaffat barn.

 

[Lazy Lady]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

Jag tampas med katastroftankar emellanåt (både jag och maken har ett trauma i bakfickan) framförallt är jag livrädd att behöva begrava ett barn till. Jag vet ärligt inte hur jag skulle klara det.
Det kan fullständigt skölja över oss att något skulle hända vår 1åring och även vårt ofödda barn i magen.
Man får skaka av sej oron, göra saker som är roliga och tänka att man inte har större risk än nån annan även om det är svårt ibland.
De flesta har nog en väldig beskyddarinstinkt för sina barn, man får bara se till att hålla sinnet i behåll och inte överbeskydda för det är inte rätt mot vare sej barnet eller en själv.

 

[pollex]

Undviker också nyheter, jag orkar inte leva själv om alla hemskheter blöder igenom för mycket.

Annars så försöker jag undvika att ev oro förs över på barnet. Han växer upp på landet i en löjligt idyllisk miljö jämfört med många andra, så att han skulle gå runt och vara på sin vakt är helt onödigt.

Han är 5 och 1/2 och drömmer aldrig mardrömmar, men häromnatten vaknade han och grät, då hade han drömt att någon ätit upp hans jordgubbar. Jag funderar ärligt på om det är farligt att ha en för trygg uppväxt?

”För trygg” är ett jätteintressant uttryck tycker jag! Jag tror inte det är någon risk att det ska kunna inträffa under normala omständigheter, så länge inte ”tryggheten” beror på att man begränsas av något (t ex en överbeskyddande förälder). Annars tror jag att tillräckliga utmaningar kommer att uppstå av sig själv

 

[Teilani]

”För trygg” är ett jätteintressant uttryck tycker jag! Jag tror inte det är någon risk att det ska kunna inträffa under normala omständigheter, så länge inte ”tryggheten” beror på att man begränsas av något (t ex en överbeskyddande förälder). Annars tror jag att tillräckliga utmaningar kommer att uppstå av sig själv

Absolut utmaningar!
Men om man växer upp i en omgivning där alla är snälla, hur ska man då lära sig hantera att ”världen” inte är sådan.

 

[clusia]

Jag tittar knappt på nyheterna och tänker att det inte kommer hända oss. Har haft det väldigt jobbigt med mycket katastroftankar och mardrömmar.

 

[Jozze]

Absolut utmaningar!
Men om man växer upp i en omgivning där alla är snälla, hur ska man då lära sig hantera att ”världen” inte är sådan.

Jag tror att grundtryggheten som barnet känner tillsammans med de som är snälla, dvs familj, släkt och ett tryggt nätverk, skapar en tankstation där barnet kan tanka trygghet och styrka när hen råkar ut för människor och företeelser som inte är snälla. Det är klart, hinner barnet bli vuxen innan hen råkar ut för något kan det nog bli svårhanterat, men om inte förr så råkar de flesta av oss ut för mindre sympatiska människor när vi går i skolan.

 

[Jozze]

I natt kände jag för första gången på länge att jag ville stanna tiden och inte låta min snart-femåring bli äldre. Normalt sett brukar jag bara glädjas åt all utveckling och hennes upptäckande av världen, både bra och "mindre bra" saker, men i natt när jag tittade på henne medan hon sov översköljdes jag av beskyddarinstinkter. Det kunde hända när hon var bebis också och har hänt enstaka gånger däremellan, men normalt sett har jag inga direkta katastroftankar.

 

[pollex]

Absolut utmaningar!
Men om man växer upp i en omgivning där alla är snälla, hur ska man då lära sig hantera att ”världen” inte är sådan.

Men var finns omgivningar där alla är snälla och världen inte läcker in? Vänner kommer svika, konflikter kommer att uppstå, man kommer bli olyckligt kär. Man kommer förhoppningsvis slippa att bli misshandlad, rånad, utsatt för terrorbrott eller hamna i krig - men med ett normalt samhällsintressen och skolgång vet jag inte riktigt hur det skulle kunna undgå en att sådant elände finns i världen. Min femåring är fortfarande rätt okunnig om nyhetsflödet, men åttaåringen har bättre koll på händelseutvecklingen med pojkarna i den thailändska grottan än vad jag har. När han lärde sig läsa obehindrat blev världen med ens mycket större än den omedelbara omgivningen .