Jag tänker inte önska tillbaka någon av mina kära (både två- och fyrbenta) jag saknar för det är en del av livet: Vi föds, vi lever och sedan dör vi. Det finns något vackert och starkt i det. Livet ska inte bara vara lätt och motståndsfritt, hur ska vi då kunna uppskatta det som är bra och inte ta det för givet?
Det jag önskar är att min kropp var frisk och även att särbons kropp var det. Lite mer ekonomisk trygghet hade också varit bra men annars är jag på det stora hela rätt nöjd.