Om transvård utbruten ur - Försöker hitta en ny identitet.

[Sel]

Jag har faktiskt inte läst något argument emot i den här tråden, bara att det måste ske en utredning först för att det ska bekostas av offentliga medel. Och det tror jag är vettigt med tanke på den dokumentär som pratats om, att låta processen få ta lite tid så man som patient är säker på vad man vill och gör. Precis som med mycket annan vård. Vill du ha en knäprotes och tror du är i behov av en är det en rätt gedigen utbildning som är obligatorisk i måna regioner så man har rätt förväntningar på vården. Sen att det är 10 års väntetid på att få hjälp är ju helt absurt och något uppdrag granskning borde ta upp istället för ”transkriget” tycker jag…

Det ÄR ju så idag, att det måste ske en utredning, så jag förstår inte var argumenten som verkar vara mot transvården kommer ifrån. Finns det inga argument Emot vet jag inte ens vad vi diskuterar.
Väntetiden är helt klart uppåt väggarna.

 

[vemsomhelst123]

Det ÄR ju så idag, att det måste ske en utredning, så jag förstår inte var argumenten som verkar vara mot transvården kommer ifrån.
Väntetiden är helt klart uppåt väggarna.

Men det är väl det jag reagerar på, jag har inte sett några argument mot transvård eller könskorrigeringfrpn någon i den här tråden.

 

[Tranan]

Kan du inte tänka att majoriteten inte opereras (vet iofs ingen operation du syftar på) och att du med hormoner kanske stabiliseras som kvinna och att det kommer vara helt ok ? De jag känner som transformerat har inte genomfört de sista operationerna men blev klart lyckligare av allt annat som hände (utseende, röst osv) sen har du tid på dig att fundera hur just du vill göra.

Jag hoppas att jag inte avskyr min kropp lika mycket under den tiden. Men det känns aldes för länge.
Jag kan inte säga att jag trivs i min kropp. inte med bästa vilja så 10 år av utredningar och frågesättningar känns förödande för mig. Jag har i alla fall lite hopp om framtiden. men jag vet inte.

 

[vemsomhelst123]

Jag hoppas att jag inte avskyr min kropp lika mycket under den tiden. Men det känns aldes för länge.
Jag kan inte säga att jag trivs i min kropp. inte med bästa vilja så 10 år av utredningar och frågesättningar känns förödande för mig. Jag har i alla fall lite hopp om framtiden. men jag vet inte.

Men om du är kvinna redan nu, ansöker om alla tillstånd du behöver så fort du kan så kanske det löser sig snabbare än du kan tro. Du är en jättevacker kvinna med stil och känsla för smink och utseende vad jag sett på bilder. Det kommer inte vara 10 år av utredningar, du gör en och sen väntar du och lever livet. Snart medelålders Tanter just wanna have fun som vi säger nu runt 40 i mitt gäng.

 

[Sel]

Men det är väl det jag reagerar på, jag har inte sett några argument mot transvård eller könskorrigeringfrpn någon i den här tråden.

jag tycker att jag har läst både att det borde räcka med klänningar och nagellack och att vi vet för lite och att transvården borde bromsas, bland annat.

Edit: men jag erkänner att jag mest skumläst under dagen, tråden har varit alldeles för aktiv och snabb för att hänga med i hela vägen.

 

[vemsomhelst123]

jag tycker att jag har läst både att det borde räcka med klänningar och nagellack och att vi vet för lite och att transvården borde bromsas, bland annat.

Edit: men jag erkänner att jag mest skumläst under dagen, tråden har varit alldeles för aktiv och snabb för att hänga med i hela vägen.

Oj, jag har missat det isåfall. Den här tråden startade med huruvida man kunde beställa vård vilket man ju inte kan om man inte köper den privat (vilket inte alltid är bra). Klänningar och nagellack tycker jag ingen (han, hon, hen,ickebinärr ska sluta med även om jag är dålig på att använda båda.

 

[Tranan]

jag tycker att jag har läst både att det borde räcka med klänningar och nagellack och att vi vet för lite och att transvården borde bromsas, bland annat.

Edit: men jag erkänner att jag mest skumläst under dagen, tråden har varit alldeles för aktiv och snabb för att hänga med i hela vägen.

Tror att det är välmenat men de blandar ihop drag och trans

 

[Gnist]

.
Jag kan inte säga att jag trivs i min kropp. inte med bästa vilja så 10 år av utredningar

Enligt 1177 (och andra tillförlitliga sidor) handlar det inte om några 10 år innan man kan ändra kön juridiskt och fysiskt.

 

[Tranan]

Enligt 1177 (och andra tillförlitliga sidor) handlar det inte om några 10 år innan man kan ändra kön juridiskt och fysiskt.

Visa bifogad fil 128223

om du läser ner mot slutet så står det att man ska ha kontakt med utrednings teamet under en längre tid. sen tar det två år.

 

[Sel]

Tror att det är välmenat men de blandar ihop drag och trans

Du läser med snällare glasögon än jag gör.

 

[Tranan]

Du läser med snällare glasögon än jag gör.

Jag försöker, klart man kan bli ledsen eller arg men det hjälper inte mig eller någon annan.

 

[Sel]

Oj, jag har missat det isåfall. Den här tråden startade med huruvida man kunde beställa vård vilket man ju inte kan om man inte köper den privat (vilket inte alltid är bra). Klänningar och nagellack tycker jag ingen (han, hon, hen,ickebinärr ska sluta med även om jag är dålig på att använda båda.

Jag uppfattade det som att klänningar och nagellack (till exempel) skulle duga istället för könskorrigeringar och/eller hormonbehandlingar.
Givetvis står det alla personer fritt att använda endera.

 

[Gnist]

om du läser ner mot slutet så står det att man ska ha kontakt med utrednings teamet under en längre tid. sen tar det två år.

Det står ordagrant "Exakt hur lång tid kan variera något, men du bör räkna med 2 år".

Dvs tiden för kontakt med utredningsteamet (eller annan vård för könsdysfori) får man räkna med sträcker sig upp till 2 år från dag 1.

Hyfsat långt ifrån 10 års väntan på möjligheten att kunna byta juridiskt och fysiskt kön, oavsett vilka "glasögon" man läser med.

 

[ufot]

Orkar inte läsa alla inlägg men … framförallt riktat till Inte_Ung.

Det är INGEN som väljer att bli trans eller att vara trans. Trans är något man ÄR, ingenting man blir. Trans handlar om identitet, om vem jag är. Det går inte att byta kön, ”bara” att bli den man är.

Tänk dig att (om du är kvinna) vakna imorgon utan bröst och med penis.
Tänk dig (om du är man) att imorgon vakna med bröst och vagina.
Om du verkligen tar detta tankeexperiment på allvar kanske du får större förståelse hur jag och många med mig mår.

Jag är själv trans (ftm). Delar ett inlägg jag skrivit på annat forum (om någon orkar läsa).

Jag är född och uppvuxen i Kiruna långt innan begreppet trans hade nått våra nordligare breddgrader.

Mitt första barndomsminne är från dagis, jag var väl omkring 5 år gammal. Jag har ett tydligt minne av att jag under vilan inte klarade av att ligga på rygg, utan istället tog madrassen och la mig hopkrupen på sidan så långt bort från andra det var möjligt.

Gymnastiklektionerna har så länge jag kan minnas varit en plåga. Jag tyckte det var obehagligt att byta om och duscha tillsammans med andra tjejer. Jag var inte mobbad eller utsatt på något sätt, men JAG kände mig obekväm att vara naken tillsammans med andra människor.

Tyvärr kom jag tidigt i puberteten. Jag förstod inte förändringarna som hände i min egen kropp. Mensen var fruktansvärd och brösten avskydde jag. Jag begrep inte ens varför jag måste använda bh. Det var först när jag tydligt kände hur brösten började vara i vägen som jag tvingades inhandla en bh. Jag verkligen avskydde att ha på mig bh och begrep inte varför detta måste hända mig.

Jag pratade inte med någon om detta. Jag bytte om på toaletten inför idrottslektionerna och duschade aldrig efteråt. Eftersom mensen var oregelbunden och riklig vägrade jag vara med på idrottslektionerna när jag hade mens. Jag sa aldrig att jag hade mens, utan skyllde på alla möjliga saker för att slippa vara med på idrottslektionerna.

Tiden gick. Jag började bli allt mer aktiv inom kyrkan och bestämde mig för att bli präst. Nitton år gammal packade jag mina väskor och flyttade ner till Vadstena. För mig blev det en total kulturkrock. Jag kom till en plats där jag för första gången blev sedd för den jag är. För första gången vågade jag prata om min uppväxt och med tiden kom jag att inse att det finns människor som gjort könsbekräftande behandling.

Jag var ungefär 20 år gammal första gången jag hörde tala om trans. Jag visste redan då att jag är trans, men jag vågade inte komma ut, varken för mig själv eller för andra.

Istället började jag plugga teologi på universitetet i Linköping. Jag åkte för första gången till Taizé, ett ekumenisk kloster i Frankrike som 1000-tals ungdomar åker till varje sommar. Jag trodde äntligen att jag hade hittat min kallelse. Min kallelse var att bli nunna, att bli katolik och leva resten av mitt liv i ett kloster. Samtidigt var det någonting som skrek inom mig att jag inte klarar av att leva ett helt liv med menstruation och bröst … men om jag opererar bort livmoder och bröst och sedan går i kloster … tänk vad underbart om detta hade varit en möjlighet.

Jag packade i alla fall mina väskor och åkte till Taizé i tron att jag aldrig skulle återvända till Sverige. Jag hade fel. Systrarna trodde inte min kallelse var att bli nunna. Jag blev hemskickad till Sverige igen och avslutade min teologikandidatexamen.

För att kunna bli präst i Svenska kyrkan måste du bli antagen av ett stift. 2010 gjorde jag antagningskonferensen för Linköpings stift och fick ett nej. Jag förstod ingenting. Varför får inte jag bli präst? Vad är det för fel på mig?

Idag vet jag varför jag fick ett nej. Det var samtalet med psykologen som fick mig på fall. Jag har alltid haft svårt att tala om mig själv, vem jag själv är, eftersom jag inte själv vet vem jag är. Jag slöt mig inom mig själv och vägrade prata med psykologen.

Några månader efter det negativa antagningsbeskedet kom jag äntligen ut som trans, både för mig själv och för andra. Jag fick en remiss till Linköping för att påbörja transutredningen. Återigen tvingades jag möta psykologer. Det gick ingen vidare bra.

Jag läste några år senare journalanteckningarna från detta möte. Det stod att jag var en ung, lätt sminkad kvinna i journalanteckningarna. Jag har aldrig någonsin använt smink.

Menstruationerna var hemska, rikliga och oregelbundna. Jag sökte hjälp för detta och efter lång övertalning fick jag äntligen igenom att operera bort livmodern. Jag var omkring 26 år gammal när de opererade bort livmodern i Linköping och det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var en enorm lättnad att veta att jag aldrig någonsin mer skulle tvingas genomgå en menstruation.

Tiden gick, jag bytte namn, flyttade ner till Lund och åkte en sista sommar till Taizé. Jag gjorde inte det för att komma ut. Jag gjorde det för att en sista gång undersöka om min kallelse ändå är att gå i kloster. Jag hoppades på det, jag drömde om det. Jag ville det. Jag ville leva resten av mitt liv i kloster, som nunna.

Återigen såg systrarna igenom mig. På en direkt fråga om jag är trans svarade jag ja. Jag åkte hem till Sverige, ringe upp till Linköping och fick träffa en ny psykolog. Jag minns inte jättemycket av utredningen. Jag minns att jag gjorde en stor psykologisk utredning som visade att jag är fullständigt normal. Jag har inga diagnoser och ligger inom normalspannet på alla tester. Jag fick i alla fall remiss till bröstkirurgi och hormonläkare.

Bröstkirurgin såg jag absolut mest fram emot. Äntligen skulle dessa hemska utbuktande sakerna bort från min kropp. Jag mötte en mycket bra läkare i Linköping och det var en befrielse att vakna upp och veta att jag aldrig någonsin mer skulle tvingas använda bh eller se kroppsdelar på min kropp som inte tillhör mig.

Mötet med hormonläkaren var ingen vidare. Jag minns tydligt hur hon försökte övertala mig till att frysa in ägg. Jag förklarade för henne att jag inte vill ha några barn och att jag redan har opererat bort livmodern. Jag har inget intresse av att frysa in ägg. Hormoner fick jag i alla fall och har aldrig haft några biverkningar av de, mer än humörsvängningar den första tiden. Jag har i snart 10 år legat stabilt och har aldrig ångrat mitt val.

Jag mår idag bra. 2015 blev jag antagen som prästkandidat för Luleå stift och vigdes i Luleå domkyrka till präst i juni 2017. Jag har idag ett fast, välbetalt arbete som komminister i Klippans pastorat. Jag har en bra chef, trevliga kollegor och ett arbete som jag trivs med.

 

[ufot]

Varför skriver jag allt detta? Jag skriver det som en motvikt mot det klimat som råder idag, inte minst efter Uppdrag gransknings uppmärksammande dokumentärer. Jag har aldrig varit en transaktivist. Jag har aldrig stått på gator och torg. Även om jag föreläst och medverkat i en bok har jag aldrig gått ut offentligt med min berättelse.

Jag har aldrig blivit påverkad av andra. Under inledningen av den könsbekräftande behandlingen mötte jag aldrig någon som gått från kvinna till man, bara de som gått från man till kvinna. Vården har aldrig propsat på mig någon behandling, snarare tvärt om. Jag har själv valt att ta hormoner och gå hela vägen. Det är mitt val och ingens annans.

Så är det för alla transpersoner. Svårigheten med att vara trans är att det inte finns någon fast mall. Vården kan inte ställa några enkla frågor och sedan konstatera om man är trans eller inte. Trans handlar om identitet. Alla transpersoner är olika. Ingen väljer att vara trans. Jag har aldrig bytt kön. Det går inte byta kön. Däremot har jag fått behandling för att bli den som jag alltid har varit.

Unga transpersoner idag har det inte lätt. Ingen vet vad orsaken är till att andelen som söker sig till transmottagningarna har ökat. Det viktigaste är att väntetiderna kortas och att alla får vård inom vårdgarantin. Det gagnar ingen att få hem en lapp där det står att det är si och så många månader till första kontakten. Väntetiden får unga människor att må ännu sämre och ökar självmedicineringen markant.

Vi behöver fler team, fler utbildade psykologer och en förståelse för att alla är olika. Det finns inte två transpersoner som är likadana.

Tyvärr finns det de som ångrar sin könskorrigering. Vad detta beror på kan bara individen själv svara på. Kanske har vården brustit, kanske inte. Kanske är det en fix idé, kanske inte. Kanske bottnar det i en annan diagnos, kanske inte. Kanske har man blivit påverkad av andra, kanske inte. Det svåraste är att vi inte vet.

Att i denna sökande efter svar intervjua ett fåtal personer som ångrat sig, eller lyfta fram barn som blivit sjuka av hormonblockerande preparat, utan att tala om alla de som mår bra och är nöjda med sin könskorrigering anser jag är fel. Det skickar ut fel signaler till alla de som brottas med sin könsidentitet. Det som behövs är forskning och intervjuer både med de som ångrar sig och de som är nöjda med behandlingen.

Jag drömmer om ett samhälle där män och kvinnor är lika mycket värda. Jag drömmer om en värld där män och kvinnor har samma rätt till utbildning, arbete och lön. Jag drömmer om en framtid där trans inte finns. Jag drömmer om en framtid där människan är viktigare än könet. Jag drömmer om en bättre värld, om demokrati och rättvisa till alla människor.

Tro mig, jag vill inte vara trans. Jag har aldrig mött en endaste människa som vill vara trans. Jag hade hoppats att ingenting av detta hade hänt mig. Jag drömmer fortfarande om att jag hade varit född som pojke. Då hade jag antagligen idag varit en broder i Taizé. Jag drömmer om ett annat liv, men tvingats inse att det är detta som är mitt liv.

Om jag med min berättelse kan hjälpa en endaste människa. Då är det värt allt. Om jag med min berättelse kan visa på att det finns lyckliga transpersoner, då är det värt risken med att gå ut med min berättelse offentligt.

Min dröm är att hjälpa andra transpersoner. Min dröm är att visa alla människor att det går utmärkt att leva som transperson i Sverige idag. Jag är en lycklig man. Självklart har jag egna problem, men ingen av dessa är kopplade till min könsidentitet. Tvärtom har den könsbekräftande behandlingen hjälp mig mycket och jag är idag stolt över att vara den jag är.

 

[vemsomhelst123]

Jag uppfattade det som att klänningar och nagellack (till exempel) skulle duga istället för könskorrigeringar och/eller hormonbehandlingar.
Givetvis står det alla personer fritt att använda endera.

Helt rätt. . Jag läste inlägget fel.

 

[Tranan]

Varför skriver jag allt detta? Jag skriver det som en motvikt mot det klimat som råder idag, inte minst efter Uppdrag gransknings uppmärksammande dokumentärer. Jag har aldrig varit en transaktivist. Jag har aldrig stått på gator och torg. Även om jag föreläst och medverkat i en bok har jag aldrig gått ut offentligt med min berättelse.

Jag har aldrig blivit påverkad av andra. Under inledningen av den könsbekräftande behandlingen mötte jag aldrig någon som gått från kvinna till man, bara de som gått från man till kvinna. Vården har aldrig propsat på mig någon behandling, snarare tvärt om. Jag har själv valt att ta hormoner och gå hela vägen. Det är mitt val och ingens annans.

Så är det för alla transpersoner. Svårigheten med att vara trans är att det inte finns någon fast mall. Vården kan inte ställa några enkla frågor och sedan konstatera om man är trans eller inte. Trans handlar om identitet. Alla transpersoner är olika. Ingen väljer att vara trans. Jag har aldrig bytt kön. Det går inte byta kön. Däremot har jag fått behandling för att bli den som jag alltid har varit.

Unga transpersoner idag har det inte lätt. Ingen vet vad orsaken är till att andelen som söker sig till transmottagningarna har ökat. Det viktigaste är att väntetiderna kortas och att alla får vård inom vårdgarantin. Det gagnar ingen att få hem en lapp där det står att det är si och så många månader till första kontakten. Väntetiden får unga människor att må ännu sämre och ökar självmedicineringen markant.

Vi behöver fler team, fler utbildade psykologer och en förståelse för att alla är olika. Det finns inte två transpersoner som är likadana.

Tyvärr finns det de som ångrar sin könskorrigering. Vad detta beror på kan bara individen själv svara på. Kanske har vården brustit, kanske inte. Kanske är det en fix idé, kanske inte. Kanske bottnar det i en annan diagnos, kanske inte. Kanske har man blivit påverkad av andra, kanske inte. Det svåraste är att vi inte vet.

Att i denna sökande efter svar intervjua ett fåtal personer som ångrat sig, eller lyfta fram barn som blivit sjuka av hormonblockerande preparat, utan att tala om alla de som mår bra och är nöjda med sin könskorrigering anser jag är fel. Det skickar ut fel signaler till alla de som brottas med sin könsidentitet. Det som behövs är forskning och intervjuer både med de som ångrar sig och de som är nöjda med behandlingen.

Jag drömmer om ett samhälle där män och kvinnor är lika mycket värda. Jag drömmer om en värld där män och kvinnor har samma rätt till utbildning, arbete och lön. Jag drömmer om en framtid där trans inte finns. Jag drömmer om en framtid där människan är viktigare än könet. Jag drömmer om en bättre värld, om demokrati och rättvisa till alla människor.

Tro mig, jag vill inte vara trans. Jag har aldrig mött en endaste människa som vill vara trans. Jag hade hoppats att ingenting av detta hade hänt mig. Jag drömmer fortfarande om att jag hade varit född som pojke. Då hade jag antagligen idag varit en broder i Taizé. Jag drömmer om ett annat liv, men tvingats inse att det är detta som är mitt liv.

Om jag med min berättelse kan hjälpa en endaste människa. Då är det värt allt. Om jag med min berättelse kan visa på att det finns lyckliga transpersoner, då är det värt risken med att gå ut med min berättelse offentligt.

Min dröm är att hjälpa andra transpersoner. Min dröm är att visa alla människor att det går utmärkt att leva som transperson i Sverige idag. Jag är en lycklig man. Självklart har jag egna problem, men ingen av dessa är kopplade till min könsidentitet. Tvärtom har den könsbekräftande behandlingen hjälp mig mycket och jag är idag stolt över att vara den jag är.

Tack, börjar gråta av det du skriver. Tack. Känner så väl igen mig med att gömma sig under madrassen.

 

[Luff]

Om det nu finns ork att se något positivt med en tråd som denna så är det att läsa berättelser som ger mig argument att bemöta personer med som är anti könsbekräftande vård.

 

[stjarnhimmel]

Orkar inte läsa alla inlägg men … framförallt riktat till Inte_Ung.

Det är INGEN som väljer att bli trans eller att vara trans. Trans är något man ÄR, ingenting man blir. Trans handlar om identitet, om vem jag är. Det går inte att byta kön, ”bara” att bli den man är.

Tänk dig att (om du är kvinna) vakna imorgon utan bröst och med penis.
Tänk dig (om du är man) att imorgon vakna med bröst och vagina.
Om du verkligen tar detta tankeexperiment på allvar kanske du får större förståelse hur jag och många med mig mår.

Jag är själv trans (ftm). Delar ett inlägg jag skrivit på annat forum (om någon orkar läsa).

Jag är född och uppvuxen i Kiruna långt innan begreppet trans hade nått våra nordligare breddgrader.

Mitt första barndomsminne är från dagis, jag var väl omkring 5 år gammal. Jag har ett tydligt minne av att jag under vilan inte klarade av att ligga på rygg, utan istället tog madrassen och la mig hopkrupen på sidan så långt bort från andra det var möjligt.

Gymnastiklektionerna har så länge jag kan minnas varit en plåga. Jag tyckte det var obehagligt att byta om och duscha tillsammans med andra tjejer. Jag var inte mobbad eller utsatt på något sätt, men JAG kände mig obekväm att vara naken tillsammans med andra människor.

Tyvärr kom jag tidigt i puberteten. Jag förstod inte förändringarna som hände i min egen kropp. Mensen var fruktansvärd och brösten avskydde jag. Jag begrep inte ens varför jag måste använda bh. Det var först när jag tydligt kände hur brösten började vara i vägen som jag tvingades inhandla en bh. Jag verkligen avskydde att ha på mig bh och begrep inte varför detta måste hända mig.

Jag pratade inte med någon om detta. Jag bytte om på toaletten inför idrottslektionerna och duschade aldrig efteråt. Eftersom mensen var oregelbunden och riklig vägrade jag vara med på idrottslektionerna när jag hade mens. Jag sa aldrig att jag hade mens, utan skyllde på alla möjliga saker för att slippa vara med på idrottslektionerna.

Tiden gick. Jag började bli allt mer aktiv inom kyrkan och bestämde mig för att bli präst. Nitton år gammal packade jag mina väskor och flyttade ner till Vadstena. För mig blev det en total kulturkrock. Jag kom till en plats där jag för första gången blev sedd för den jag är. För första gången vågade jag prata om min uppväxt och med tiden kom jag att inse att det finns människor som gjort könsbekräftande behandling.

Jag var ungefär 20 år gammal första gången jag hörde tala om trans. Jag visste redan då att jag är trans, men jag vågade inte komma ut, varken för mig själv eller för andra.

Istället började jag plugga teologi på universitetet i Linköping. Jag åkte för första gången till Taizé, ett ekumenisk kloster i Frankrike som 1000-tals ungdomar åker till varje sommar. Jag trodde äntligen att jag hade hittat min kallelse. Min kallelse var att bli nunna, att bli katolik och leva resten av mitt liv i ett kloster. Samtidigt var det någonting som skrek inom mig att jag inte klarar av att leva ett helt liv med menstruation och bröst … men om jag opererar bort livmoder och bröst och sedan går i kloster … tänk vad underbart om detta hade varit en möjlighet.

Jag packade i alla fall mina väskor och åkte till Taizé i tron att jag aldrig skulle återvända till Sverige. Jag hade fel. Systrarna trodde inte min kallelse var att bli nunna. Jag blev hemskickad till Sverige igen och avslutade min teologikandidatexamen.

För att kunna bli präst i Svenska kyrkan måste du bli antagen av ett stift. 2010 gjorde jag antagningskonferensen för Linköpings stift och fick ett nej. Jag förstod ingenting. Varför får inte jag bli präst? Vad är det för fel på mig?

Idag vet jag varför jag fick ett nej. Det var samtalet med psykologen som fick mig på fall. Jag har alltid haft svårt att tala om mig själv, vem jag själv är, eftersom jag inte själv vet vem jag är. Jag slöt mig inom mig själv och vägrade prata med psykologen.

Några månader efter det negativa antagningsbeskedet kom jag äntligen ut som trans, både för mig själv och för andra. Jag fick en remiss till Linköping för att påbörja transutredningen. Återigen tvingades jag möta psykologer. Det gick ingen vidare bra.

Jag läste några år senare journalanteckningarna från detta möte. Det stod att jag var en ung, lätt sminkad kvinna i journalanteckningarna. Jag har aldrig någonsin använt smink.

Menstruationerna var hemska, rikliga och oregelbundna. Jag sökte hjälp för detta och efter lång övertalning fick jag äntligen igenom att operera bort livmodern. Jag var omkring 26 år gammal när de opererade bort livmodern i Linköping och det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var en enorm lättnad att veta att jag aldrig någonsin mer skulle tvingas genomgå en menstruation.

Tiden gick, jag bytte namn, flyttade ner till Lund och åkte en sista sommar till Taizé. Jag gjorde inte det för att komma ut. Jag gjorde det för att en sista gång undersöka om min kallelse ändå är att gå i kloster. Jag hoppades på det, jag drömde om det. Jag ville det. Jag ville leva resten av mitt liv i kloster, som nunna.

Återigen såg systrarna igenom mig. På en direkt fråga om jag är trans svarade jag ja. Jag åkte hem till Sverige, ringe upp till Linköping och fick träffa en ny psykolog. Jag minns inte jättemycket av utredningen. Jag minns att jag gjorde en stor psykologisk utredning som visade att jag är fullständigt normal. Jag har inga diagnoser och ligger inom normalspannet på alla tester. Jag fick i alla fall remiss till bröstkirurgi och hormonläkare.

Bröstkirurgin såg jag absolut mest fram emot. Äntligen skulle dessa hemska utbuktande sakerna bort från min kropp. Jag mötte en mycket bra läkare i Linköping och det var en befrielse att vakna upp och veta att jag aldrig någonsin mer skulle tvingas använda bh eller se kroppsdelar på min kropp som inte tillhör mig.

Mötet med hormonläkaren var ingen vidare. Jag minns tydligt hur hon försökte övertala mig till att frysa in ägg. Jag förklarade för henne att jag inte vill ha några barn och att jag redan har opererat bort livmodern. Jag har inget intresse av att frysa in ägg. Hormoner fick jag i alla fall och har aldrig haft några biverkningar av de, mer än humörsvängningar den första tiden. Jag har i snart 10 år legat stabilt och har aldrig ångrat mitt val.

Jag mår idag bra. 2015 blev jag antagen som prästkandidat för Luleå stift och vigdes i Luleå domkyrka till präst i juni 2017. Jag har idag ett fast, välbetalt arbete som komminister i Klippans pastorat. Jag har en bra chef, trevliga kollegor och ett arbete som jag trivs med.

Tack för att du berättar. Alltid viktigt att få höra folks erfarenheter.

 

[Inte_Ung]

Tänk dig att (om du är kvinna) vakna imorgon utan bröst och med penis.
Tänk dig (om du är man) att imorgon vakna med bröst och vagina.
Om du verkligen tar detta tankeexperiment på allvar kanske du får större förståelse hur jag och många med mig mår.

Jag har redan svarat på det tidigare.
Men jag skulle nog vara tämligen obrydd efter ett tag när jag har vant mig vid funktionen.
Jag är antagligen ickebinär för jag har inget behov av någon könsidentitet.
Därför så fungerar det tankeexperimentet inte på mig.

Därimot så kan jag relatera till känslan av att livslångt knuffas in i ett fack där jag inte vill vara. Vilket ståhej det blev när jag som enda flicka ville ha teknik som tillval i högstadiet. Och vilket tjat det har varit på mig om att "vara litet kvinnlig". Jag vill inte vara kvinnlig - jag vill vara bekväm och klättra i träd. Jag har gått på bal i mörk kostym för att jag ville slippa känna mig uppklädd för maskerad i balklänning.

Jag vill nu i debatten se en öppnare attityd till att man skall kunna få leva som man vill utan att det skall behövas kirurgi och livslångt beroende av hormoner för att få göra det. Attityden att du måste vara man eller kvinna för att få göra och vara på ett visst sätt styr alldeles för mycket. Du kan inte ana hur många gånger jag har fått höra "flickor gör inte så". Mitt svar har varit att det faktiskt inte görs med snoppen, så det går bra ändå.

Många saker som man önskar att få göra hindras inte varken av brist på snopp eller av att snoppen skulle vara i vägen. Det går att göra ändå. T ex komma ut ur garderoben.