Jag ber ombedd att ta med mig mina systrar ner till middagen. Jag säger "det är mat om tio minuter", "Marie, kom nu, det är mat", "jag går ner nu, kom snart!". När jag kommer ner igen ber pappa mig att hämta syrrorna.
Jag: Men jag har gjort det.
Pappa: Hämta dom igen.
Jag: Men jag sa till dom tre gånger?
Pappa: Men dom är ju inte här?!
Jag: Nej, men det är väl inte mitt fel. Ska jag gå upp och SLÄPA ner dom?
Pappa: Nej.
Jag: Dåså.
Pappa: Du och din jävla attityd. BER JAG DIG ATT HÄMTA DINA SYSTRAR SKA DU GÖRA DET, DET SPELAR INGEN ROLL VARFÖR. Du kan gå härifrån, du får ingen mat.
Jag fortsätter att säga att jag inte förstår varför jag ska säga till dom igen, han säger att han har gett mig ett skäl (som han vägrar att upprepa "frågar man ska man lyssna på svaret" :smirk: ) och ändrar sig sen till att han inte BEHÖVER ge mig ett skäl, för han är min pappa och jag ska lyda blint.
Förstår ni situationen NU? :smirk: Och ja, jag är precis så neutral, medgörlig och resonabel som jag framställer mig. Och det var inget missförstånd heller. Så varför i helvete skulle jag göra som han säger där? Det finns inga två sidor att se ifrån här, hur gärna ni än vill att föräldern alltid ska ha rätt, så är det faktiskt inte så.