Ologisk barnlängtan?

Unsure

Trådstartare
Jag vet inte om det är hormoner som spökar, men jag har börjat längta efter att få barn. Fler och fler av våra vänner får barn (minst ett, flera är nu inne på sitt andra barn) under de senaste åren och jag har börjat snegla lite avundsjukt på hela den här barn-grejen. Jag känner ett stort sug efter att få uppleva allt som de gör i och med sina graviditeter, förlossningar och första åren med småbarn, men samtidigt så vet jag att det verkligen inte passar att vi skaffar barn precis just nu. Det är en helt ologisk barnlängtan, men jag är samtidigt såååå sugen. Jag läser graviditetstrådar, tittar in på forum och bloggar och bara... längtar.

Jag har en sambo som jag har varit tillsammans med i fem år, vi äger ett hus tillsammans och har ett bra liv ihop. Däremot har jag inget bra stabilt jobb, och skulle verkligen behöva lösa den frågan innan barn kommer på tal. Jag drömmer om att få ha en riktig karriär, och att ha en ordentlig ekonomisk grund innan vi skaffar barn. Vi har också en omfattande gårdsrenovering framför oss, och vi har flera inbokade resor.

Hela barn-grejen skrämmer mig också - våra vänner verkar helt ha avslutat sina tidigare liv, och nu kretsar precis allt kring barnen. Den som har haft häst har sålt sin häst, och eftersom sambon och jag har en uppfödar-verksamhet så är vi inte så sugna på att avveckla och göra oss av med avelsstona "bara" för att vi skaffar barn. Vi gillar också att resa, och är mer inne på lite äventyrliga resor (1 månads roadtrip över halva USA etc) och jag ryser lite inombords när jag ser våra vänner jubla över att få åka på charter-resa till Grekland och få hänga med Fritidsresors "Lollo och Bernie". Är det här något som man vänjer sig vid? Kommer hormonerna att ta över, så att jag inte själv märker av förändringarna, eller kommer jag sitta och ångra mig och beklaga mig över allt det jag "går miste om"? Föräldrarna själva påstår att småbarn är det bästa som har hänt dom, och att man inte kan förstå förrän man skaffat barn själv. Men jag blir osäker. Tänk om vi ångrar oss? Tänk om vi ger upp hela våra liv för att skaffa barn, och sedan inser att det var ett misstag?

Vi har ganska mycket tidskrävande "intressen" i våra liv - renovering av gård och hus, lantbruksdjur, hästar, hundar (agility och jakt), jakt, fiske, vattenskoter/skoter och långa resor. Hur mycket är det egentligen rimligt att tro att man behöver sluta med, för att man skaffar barn? Alltihop?

Jag kan till och med bli lite frustrerad på min sambo, för att han inte uttrycker samma barn-längtan som jag känner inombords (och då uttrycker jag den inte heller, för den delen), och jag vet att det är fullständigt orimligt. Vi diskuterar barn ganska ofta, men mest i "planerings-sammanhang". Min sambo har förhandlat sig till en bra deal med extra betald föräldraledighet från sitt jobb, och han har redan döpt vårt första barn. =P Han skojar ofta om att det "börjar bli dags" innan jag blir för gammal, men det är med en nypa salt eftersom jag är nära trettio (men inte över trettio).
Det spökar lite i mitt huvud att jag hört någon gång att mina föräldrar hade svårt att få barn, och att det dröjde riktigt många år innan de fick mig. De var tillsammans i tolv år innan de fick mig, och det känns väldigt länge. Är sådana här saker ärftliga, eller kan jag vara lugn?

Förlåt, för lite barn-relaterat svammel. Ologisk barnlängtan, som sagt...
 
Vi tänkte likadant (ang mitt jobb, dvs ingen aktiv babymaking innan jag fått fast) men eftersom vi inte använde preventivmedel och inte aktivt undvek att bli gravida så blev vi det innan jag fick fast jobb. Jag fick dock fast veckan efter att jag plussade :).

Karriär kan du faktiskt göra sen, eller medans du har barn. Men det blir ju faktiskt svårare att få barn ju äldre man blir, så det går inte riktigt att vänta med på samma sätt.

Jag är 27, sambon 30, och det känns väldigt lagomt.

Längtar du efter barn, och din sambo längtar efter barn, släng preventivmedlena och se om det händer nåt ;). Det kan ju hända att det tar lång tid.
 
Jag vet inte om det är hormoner som spökar, men jag har börjat längta efter att få barn. Fler och fler av våra vänner får barn (minst ett, flera är nu inne på sitt andra barn) under de senaste åren och jag har börjat snegla lite avundsjukt på hela den här barn-grejen. Jag känner ett stort sug efter att få uppleva allt som de gör i och med sina graviditeter, förlossningar och första åren med småbarn, men samtidigt så vet jag att det verkligen inte passar att vi skaffar barn precis just nu. Det är en helt ologisk barnlängtan, men jag är samtidigt såååå sugen. Jag läser graviditetstrådar, tittar in på forum och bloggar och bara... längtar.

Jag har en sambo som jag har varit tillsammans med i fem år, vi äger ett hus tillsammans och har ett bra liv ihop. Däremot har jag inget bra stabilt jobb, och skulle verkligen behöva lösa den frågan innan barn kommer på tal. Jag drömmer om att få ha en riktig karriär, och att ha en ordentlig ekonomisk grund innan vi skaffar barn. Vi har också en omfattande gårdsrenovering framför oss, och vi har flera inbokade resor.

Hela barn-grejen skrämmer mig också - våra vänner verkar helt ha avslutat sina tidigare liv, och nu kretsar precis allt kring barnen. Den som har haft häst har sålt sin häst, och eftersom sambon och jag har en uppfödar-verksamhet så är vi inte så sugna på att avveckla och göra oss av med avelsstona "bara" för att vi skaffar barn. Vi gillar också att resa, och är mer inne på lite äventyrliga resor (1 månads roadtrip över halva USA etc) och jag ryser lite inombords när jag ser våra vänner jubla över att få åka på charter-resa till Grekland och få hänga med Fritidsresors "Lollo och Bernie". Är det här något som man vänjer sig vid? Kommer hormonerna att ta över, så att jag inte själv märker av förändringarna, eller kommer jag sitta och ångra mig och beklaga mig över allt det jag "går miste om"? Föräldrarna själva påstår att småbarn är det bästa som har hänt dom, och att man inte kan förstå förrän man skaffat barn själv. Men jag blir osäker. Tänk om vi ångrar oss? Tänk om vi ger upp hela våra liv för att skaffa barn, och sedan inser att det var ett misstag?

Vi har ganska mycket tidskrävande "intressen" i våra liv - renovering av gård och hus, lantbruksdjur, hästar, hundar (agility och jakt), jakt, fiske, vattenskoter/skoter och långa resor. Hur mycket är det egentligen rimligt att tro att man behöver sluta med, för att man skaffar barn? Alltihop?

Jag kan till och med bli lite frustrerad på min sambo, för att han inte uttrycker samma barn-längtan som jag känner inombords (och då uttrycker jag den inte heller, för den delen), och jag vet att det är fullständigt orimligt. Vi diskuterar barn ganska ofta, men mest i "planerings-sammanhang". Min sambo har förhandlat sig till en bra deal med extra betald föräldraledighet från sitt jobb, och han har redan döpt vårt första barn. =P Han skojar ofta om att det "börjar bli dags" innan jag blir för gammal, men det är med en nypa salt eftersom jag är nära trettio (men inte över trettio).
Det spökar lite i mitt huvud att jag hört någon gång att mina föräldrar hade svårt att få barn, och att det dröjde riktigt många år innan de fick mig. De var tillsammans i tolv år innan de fick mig, och det känns väldigt länge. Är sådana här saker ärftliga, eller kan jag vara lugn?

Förlåt, för lite barn-relaterat svammel. Ologisk barnlängtan, som sagt...
Punkt ett är att inte jämföra sig med andra.

Punkt två är att barn påverkar olika människor på olika sätt. Vissa ändrar hela sitt liv, gör omfattande förändringar och tycks inrätta hela sitt liv efter brnets mnsta suck. Andra har barnet med i livet och det funkar utmärkt det med.

Vårt barn var på sin först hingstvisning någon månad gammal. Låg i en babylift vid våra fötter. Vi hade uppfödning och det gick utmärkt att ha barn. Det jag la på sparlåga var min ridning under något år. Jag red, men tränade inte på samma sätt.

Dessutom är det viktigt attkomma ihåg att de som ändrar sina liv så drastiskt gör det för att de VILL det.
JA, det är annorlunda att ha barn. Men det är några FÅ ÅR de är små och det är sannolikt mer glädje än försakelse.
 
Jag vet inte om det är hormoner som spökar, men jag har börjat längta efter att få barn. Fler och fler av våra vänner får barn (minst ett, flera är nu inne på sitt andra barn) under de senaste åren och jag har börjat snegla lite avundsjukt på hela den här barn-grejen. Jag känner ett stort sug efter att få uppleva allt som de gör i och med sina graviditeter, förlossningar och första åren med småbarn, men samtidigt så vet jag att det verkligen inte passar att vi skaffar barn precis just nu. Det är en helt ologisk barnlängtan, men jag är samtidigt såååå sugen. Jag läser graviditetstrådar, tittar in på forum och bloggar och bara... längtar.

Jag har en sambo som jag har varit tillsammans med i fem år, vi äger ett hus tillsammans och har ett bra liv ihop. Däremot har jag inget bra stabilt jobb, och skulle verkligen behöva lösa den frågan innan barn kommer på tal. Jag drömmer om att få ha en riktig karriär, och att ha en ordentlig ekonomisk grund innan vi skaffar barn. Vi har också en omfattande gårdsrenovering framför oss, och vi har flera inbokade resor.

Hela barn-grejen skrämmer mig också - våra vänner verkar helt ha avslutat sina tidigare liv, och nu kretsar precis allt kring barnen. Den som har haft häst har sålt sin häst, och eftersom sambon och jag har en uppfödar-verksamhet så är vi inte så sugna på att avveckla och göra oss av med avelsstona "bara" för att vi skaffar barn. Vi gillar också att resa, och är mer inne på lite äventyrliga resor (1 månads roadtrip över halva USA etc) och jag ryser lite inombords när jag ser våra vänner jubla över att få åka på charter-resa till Grekland och få hänga med Fritidsresors "Lollo och Bernie". Är det här något som man vänjer sig vid? Kommer hormonerna att ta över, så att jag inte själv märker av förändringarna, eller kommer jag sitta och ångra mig och beklaga mig över allt det jag "går miste om"? Föräldrarna själva påstår att småbarn är det bästa som har hänt dom, och att man inte kan förstå förrän man skaffat barn själv. Men jag blir osäker. Tänk om vi ångrar oss? Tänk om vi ger upp hela våra liv för att skaffa barn, och sedan inser att det var ett misstag?

Vi har ganska mycket tidskrävande "intressen" i våra liv - renovering av gård och hus, lantbruksdjur, hästar, hundar (agility och jakt), jakt, fiske, vattenskoter/skoter och långa resor. Hur mycket är det egentligen rimligt att tro att man behöver sluta med, för att man skaffar barn? Alltihop?

Jag kan till och med bli lite frustrerad på min sambo, för att han inte uttrycker samma barn-längtan som jag känner inombords (och då uttrycker jag den inte heller, för den delen), och jag vet att det är fullständigt orimligt. Vi diskuterar barn ganska ofta, men mest i "planerings-sammanhang". Min sambo har förhandlat sig till en bra deal med extra betald föräldraledighet från sitt jobb, och han har redan döpt vårt första barn. =P Han skojar ofta om att det "börjar bli dags" innan jag blir för gammal, men det är med en nypa salt eftersom jag är nära trettio (men inte över trettio).
Det spökar lite i mitt huvud att jag hört någon gång att mina föräldrar hade svårt att få barn, och att det dröjde riktigt många år innan de fick mig. De var tillsammans i tolv år innan de fick mig, och det känns väldigt länge. Är sådana här saker ärftliga, eller kan jag vara lugn?

Förlåt, för lite barn-relaterat svammel. Ologisk barnlängtan, som sagt...

Barnlängtan kan vara extremt ologisk. Jag har en 4 mån bebis som VERKLIGEN skulle vara sista barnet (har två stora också), vill aldrig mer vara gravid eller gå igenom en förlossning. Men vad händer? Jodå, en till skulle ju vara supermysigt. FAST jag vet hur jobbigt det är med två små så om det nu skulle bli tal om en till vill jag ha stort mellanrum mellan dem. Ändå finns det där "meeeen....".

Det är väl naturens sätt att se till att vi inte dör ut :-)
 
Punkt ett är att inte jämföra sig med andra.

Punkt två är att barn påverkar olika människor på olika sätt. Vissa ändrar hela sitt liv, gör omfattande förändringar och tycks inrätta hela sitt liv efter brnets mnsta suck. Andra har barnet med i livet och det funkar utmärkt det med.

Vårt barn var på sin först hingstvisning någon månad gammal. Låg i en babylift vid våra fötter. Vi hade uppfödning och det gick utmärkt att ha barn. Det jag la på sparlåga var min ridning under något år. Jag red, men tränade inte på samma sätt.

Dessutom är det viktigt attkomma ihåg att de som ändrar sina liv så drastiskt gör det för att de VILL det.
JA, det är annorlunda att ha barn. Men det är några FÅ ÅR de är små och det är sannolikt mer glädje än försakelse.

Fast de första månaderna är ju de enklaste. Då sover ju standardbarnet jättemånga timmar per dygn och sover sig igenom det mesta.
 
Ett kort svar från min sida är att om man vill vara en någorlunda närvarande förälder så blir det svårt att åka på jakt, renovera, sköta en gård, träna hund och roadtrippa i USA en månad (inte jättekul med små barn skulle nog de flesta säga) och samtidigt jobba heltid +.
Visst finns det såna som klarar ”allt”, ni kanske är sådana, men jag som ser mig som en medelmåtta hinner springa några timmar i veckan, that´s it. Och jag har bostadsrätt.
 
Ett kort svar från min sida är att om man vill vara en någorlunda närvarande förälder så blir det svårt att åka på jakt, renovera, sköta en gård, träna hund och roadtrippa i USA en månad (inte jättekul med små barn skulle nog de flesta säga) och samtidigt jobba heltid +.
Visst finns det såna som klarar ”allt”, ni kanske är sådana, men jag som ser mig som en medelmåtta hinner springa några timmar i veckan, that´s it. Och jag har bostadsrätt.

Det var något sådant jag var rädd för. Vi gör ju inte alla de här sakerna exakt precis samtidigt, men det är definitivt dessa saker som vårt liv består av idag. Att barn innebär förändringar är vi nog på det klara med, men jag är väldigt bekymrad över hur stora uppoffringar det måste till. Gården är en släktgård, så det är inte med i planeringen att göra oss av med den. Jag jobbar inte heltid, och när jag sedan jobbar så kommer jag att jobba hemifrån.

Bostadsrätt och lägenhet skulle jag aldrig klara av, då går jag hellre barnlös.
 
Det finns massvis med barnfamiljer som bor på gård ;).

Och massvis med barnfamiljer som gör långresor, även med småbarn.

Och massvis med barnfamiljer som också äger häst/hästar.

Where there's a will, there's a way.

Så kan man säga, absolut. Men dygnet har samma antal timmar för alla och det är svårt att umgås med sitt barn på samma gång som man sitter på pass i ett jakttorn, åker vattenskoter eller tränar agility.

TS: Det är ju verkligen inte lätt. Det finns en hel massa grejer som jag skulle vilja göra men som får vänta en massa år tills jag kan göra det tillsammans med barnen!

Jag har redan planerat in att vi ska åka på surfsemester på franska atlantkusten när den yngsta är 10 år, dvs om 9 år! ;)
 
Det finns massvis med barnfamiljer som bor på gård ;).

Och massvis med barnfamiljer som gör långresor, även med småbarn.

Och massvis med barnfamiljer som också äger häst/hästar.

Where there's a will, there's a way.
Nja, det där är en sanning med modifikation tycker jag. Man hinner inte alls med allt om man har småbarn och vill umgås med sina barn. Då får man välja, barn eller gårdsrenovering. Båda går inte att göra samtidigt om man vill ha någon slags kvalité i sitt föräldraskap. Det är ingen nödvändighet att skaffa barn. Men småbarnen är ju små en kort tid och sen kan man göra allt det där som man ville.
 
Nja, det där är en sanning med modifikation tycker jag. Man hinner inte alls med allt om man har småbarn och vill umgås med sina barn. Då får man välja, barn eller gårdsrenovering. Båda går inte att göra samtidigt om man vill ha någon slags kvalité i sitt föräldraskap. Det är ingen nödvändighet att skaffa barn. Men småbarnen är ju små en kort tid och sen kan man göra allt det där som man ville.

Man får givetvis prioritera, tid eller pengar (renovera själv eller leja bort), eller pausa tills man har antingen mer tid eller mer pengar. Och det nödvändigaste hinner man ju fixa under graviditeten.
 
Det känns som att det lutar mer och mer åt att vänta. Att renovera gården, resa ännu mer i världen och kanske hinna gifta sig också. Och att det sedan får bli barn. Att sitta och vänta nio år på att få åka på en semester känns som rena tortyren! (Om det inte är på grund av pengaskäl förstås, vi kan inte heller göra alla vår drömresor. Men att vänta nio år... ). Nio år är verkligen lång, lång tid.
 
Det känns som att det lutar mer och mer åt att vänta. Att renovera gården, resa ännu mer i världen och kanske hinna gifta sig också. Och att det sedan får bli barn. Att sitta och vänta nio år på att få åka på en semester känns som rena tortyren! (Om det inte är på grund av pengaskäl förstås, vi kan inte heller göra alla vår drömresor. Men att vänta nio år... ). Nio år är verkligen lång, lång tid.

Nej men vänta nu, man måste inte göra som jag.

Man kan ju åka själv eller med någon kompis. Jag vill hellre åka med min familj så då väntar jag tills barnen kan åka med. För oss funkar det inte att lämna bort båda barnen en vecka, vi har inga barnvakter till det.

Både min man och jag har varit på flera jobbresor utomlands och weekends med kompisar sen vi fick barn. I sommar ska vi till Grekland i två veckor hela familjen (dock utan bamseklubb ;) ) så det är inte så att man sitter fastkedjad vid hemmet. Men den där långa drömsemestern med partnern får nog vänta för många.
 
Det känns som att det lutar mer och mer åt att vänta. Att renovera gården, resa ännu mer i världen och kanske hinna gifta sig också. Och att det sedan får bli barn. Att sitta och vänta nio år på att få åka på en semester känns som rena tortyren! (Om det inte är på grund av pengaskäl förstås, vi kan inte heller göra alla vår drömresor. Men att vänta nio år... ). Nio år är verkligen lång, lång tid.

Nio år??
När jag var 6 månader flyttade mina föräldar till USA med mig. När jag var 6 år (och brorsan 3) flyttade vi till Holland. Och massa semesterresor däremellan (aldrig charter).

När jag backpackade i Indien mötte jag flera barnfamiljer som var där på långa, "alternativa" semesterresor. Och jag planerar att göra samma med mina barn (har det första i magen just nu).

Varför skulle du behöva vänta tills du har ett mellanstadiebarn innan ni far ut och reser med familjen?
 
Nio år??
När jag var 6 månader flyttade mina föräldar till USA med mig. När jag var 6 år (och brorsan 3) flyttade vi till Holland. Och massa semesterresor däremellan (aldrig charter).

Varför skulle du behöva vänta tills du har ett mellanstadiebarn innan ni far ut och reser med familjen?

Med nio år syftade jag på Diskurs inlägg, men eftersom jag inte citerade det så kanske det blev otydligt. =)
 
Nio år??
När jag var 6 månader flyttade mina föräldar till USA med mig. När jag var 6 år (och brorsan 3) flyttade vi till Holland. Och massa semesterresor däremellan (aldrig charter).

Varför skulle du behöva vänta tills du har ett mellanstadiebarn innan ni far ut och reser med familjen?

Det behöver jag inte. :) Resan jag syftade på var en surfsemester till Biarritz. Det räknar jag inte med att göra förrän båda barnen kan vara med och surfa.
 
Fast surfsemester går ju också bra, bara det att ni får turas om att sitta med barnen på stranden?

Nej, det går inte bra eftersom vi vuxna ju då bara får surfa hälften av tiden mot vad vi kan göra om barnen är med också.
 
Jag tillhör dom med "tur" dvs enkla barn som jag har kunnat ta med överallt faktiskt. Det var liiite mer logistik med tvillingarna på en vuxen än enlingen på två vuxna. Men det hindrade mig inte från att göra saker som jag ville göra Jag hade ingen häst då, men med enlingen hade jag häst inackorderad och det funkade bra. Vi var på många olika semestrar med barnen, som yngst var minstingen 8 månader när vi åkte 1 månad i Europa lite olika färdmedel och relativt okända mål.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 767
Senast: Anonymisten
·
Relationer Jag har en pojkvän som jag upplever blir utnyttjad av sin bonusfamilj (bonussyster med man) både för pengar och för tjänster och skulle...
5 6 7
Svar
123
· Visningar
10 802
Senast: Oh_really
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 136
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
14 537
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp