Jag vet inte om det är hormoner som spökar, men jag har börjat längta efter att få barn. Fler och fler av våra vänner får barn (minst ett, flera är nu inne på sitt andra barn) under de senaste åren och jag har börjat snegla lite avundsjukt på hela den här barn-grejen. Jag känner ett stort sug efter att få uppleva allt som de gör i och med sina graviditeter, förlossningar och första åren med småbarn, men samtidigt så vet jag att det verkligen inte passar att vi skaffar barn precis just nu. Det är en helt ologisk barnlängtan, men jag är samtidigt såååå sugen. Jag läser graviditetstrådar, tittar in på forum och bloggar och bara... längtar.
Jag har en sambo som jag har varit tillsammans med i fem år, vi äger ett hus tillsammans och har ett bra liv ihop. Däremot har jag inget bra stabilt jobb, och skulle verkligen behöva lösa den frågan innan barn kommer på tal. Jag drömmer om att få ha en riktig karriär, och att ha en ordentlig ekonomisk grund innan vi skaffar barn. Vi har också en omfattande gårdsrenovering framför oss, och vi har flera inbokade resor.
Hela barn-grejen skrämmer mig också - våra vänner verkar helt ha avslutat sina tidigare liv, och nu kretsar precis allt kring barnen. Den som har haft häst har sålt sin häst, och eftersom sambon och jag har en uppfödar-verksamhet så är vi inte så sugna på att avveckla och göra oss av med avelsstona "bara" för att vi skaffar barn. Vi gillar också att resa, och är mer inne på lite äventyrliga resor (1 månads roadtrip över halva USA etc) och jag ryser lite inombords när jag ser våra vänner jubla över att få åka på charter-resa till Grekland och få hänga med Fritidsresors "Lollo och Bernie". Är det här något som man vänjer sig vid? Kommer hormonerna att ta över, så att jag inte själv märker av förändringarna, eller kommer jag sitta och ångra mig och beklaga mig över allt det jag "går miste om"? Föräldrarna själva påstår att småbarn är det bästa som har hänt dom, och att man inte kan förstå förrän man skaffat barn själv. Men jag blir osäker. Tänk om vi ångrar oss? Tänk om vi ger upp hela våra liv för att skaffa barn, och sedan inser att det var ett misstag?
Vi har ganska mycket tidskrävande "intressen" i våra liv - renovering av gård och hus, lantbruksdjur, hästar, hundar (agility och jakt), jakt, fiske, vattenskoter/skoter och långa resor. Hur mycket är det egentligen rimligt att tro att man behöver sluta med, för att man skaffar barn? Alltihop?
Jag kan till och med bli lite frustrerad på min sambo, för att han inte uttrycker samma barn-längtan som jag känner inombords (och då uttrycker jag den inte heller, för den delen), och jag vet att det är fullständigt orimligt. Vi diskuterar barn ganska ofta, men mest i "planerings-sammanhang". Min sambo har förhandlat sig till en bra deal med extra betald föräldraledighet från sitt jobb, och han har redan döpt vårt första barn. =P Han skojar ofta om att det "börjar bli dags" innan jag blir för gammal, men det är med en nypa salt eftersom jag är nära trettio (men inte över trettio).
Det spökar lite i mitt huvud att jag hört någon gång att mina föräldrar hade svårt att få barn, och att det dröjde riktigt många år innan de fick mig. De var tillsammans i tolv år innan de fick mig, och det känns väldigt länge. Är sådana här saker ärftliga, eller kan jag vara lugn?
Förlåt, för lite barn-relaterat svammel. Ologisk barnlängtan, som sagt...
Jag har en sambo som jag har varit tillsammans med i fem år, vi äger ett hus tillsammans och har ett bra liv ihop. Däremot har jag inget bra stabilt jobb, och skulle verkligen behöva lösa den frågan innan barn kommer på tal. Jag drömmer om att få ha en riktig karriär, och att ha en ordentlig ekonomisk grund innan vi skaffar barn. Vi har också en omfattande gårdsrenovering framför oss, och vi har flera inbokade resor.
Hela barn-grejen skrämmer mig också - våra vänner verkar helt ha avslutat sina tidigare liv, och nu kretsar precis allt kring barnen. Den som har haft häst har sålt sin häst, och eftersom sambon och jag har en uppfödar-verksamhet så är vi inte så sugna på att avveckla och göra oss av med avelsstona "bara" för att vi skaffar barn. Vi gillar också att resa, och är mer inne på lite äventyrliga resor (1 månads roadtrip över halva USA etc) och jag ryser lite inombords när jag ser våra vänner jubla över att få åka på charter-resa till Grekland och få hänga med Fritidsresors "Lollo och Bernie". Är det här något som man vänjer sig vid? Kommer hormonerna att ta över, så att jag inte själv märker av förändringarna, eller kommer jag sitta och ångra mig och beklaga mig över allt det jag "går miste om"? Föräldrarna själva påstår att småbarn är det bästa som har hänt dom, och att man inte kan förstå förrän man skaffat barn själv. Men jag blir osäker. Tänk om vi ångrar oss? Tänk om vi ger upp hela våra liv för att skaffa barn, och sedan inser att det var ett misstag?
Vi har ganska mycket tidskrävande "intressen" i våra liv - renovering av gård och hus, lantbruksdjur, hästar, hundar (agility och jakt), jakt, fiske, vattenskoter/skoter och långa resor. Hur mycket är det egentligen rimligt att tro att man behöver sluta med, för att man skaffar barn? Alltihop?
Jag kan till och med bli lite frustrerad på min sambo, för att han inte uttrycker samma barn-längtan som jag känner inombords (och då uttrycker jag den inte heller, för den delen), och jag vet att det är fullständigt orimligt. Vi diskuterar barn ganska ofta, men mest i "planerings-sammanhang". Min sambo har förhandlat sig till en bra deal med extra betald föräldraledighet från sitt jobb, och han har redan döpt vårt första barn. =P Han skojar ofta om att det "börjar bli dags" innan jag blir för gammal, men det är med en nypa salt eftersom jag är nära trettio (men inte över trettio).
Det spökar lite i mitt huvud att jag hört någon gång att mina föräldrar hade svårt att få barn, och att det dröjde riktigt många år innan de fick mig. De var tillsammans i tolv år innan de fick mig, och det känns väldigt länge. Är sådana här saker ärftliga, eller kan jag vara lugn?
Förlåt, för lite barn-relaterat svammel. Ologisk barnlängtan, som sagt...