Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Gry

Trådstartare
Min dotter, tre och ett halvt bråkar om ALLT, HELA tiden. Jämt.
Om tandborstning: Jag ger henne typ fem chanser att gå med på tandborstningen, säger att jag ska berätta rolig saga osv, säger att hon ska borstas oavsett om hon bråkar, det är hon som väljer. Hon väljer att bråka och det slutar med att jag blåhåller henne ch tvångsborstar.
Läggdags: Ja... kaos. Hon vägrar gå upp för trappan, hon vill inte lyssna på saga, hon är vansinnigt arg och slåss, nyps, rivs. Hon är helt utom sig av ilska. Hon får välja själv om jag ska ligga kvar i sängen och läsa och gosa men då får hon inte slåss. Gör hon det går jag därifrån och kommer tillbaka när hon ropar att jag ska komma in. Ofast väljer hon att slåss.
Vid maten: Hon bråkar om att hon inte vill äta, ska inte sitta där hon sitter osv. Slutar oftast med att hon äter efter oss.
Påklädning morgon: Vägrar klä på sig. Punkt.

Och hon är sååååå envis. Idag satt jag med henne vid två tillfällen, ena gången i en timme, andra i en och en halv, för att hon betett sig jätteilla och slagits och slängt glas och macka i köket. Hon behövde bara säga förlåt. Under tiden satt hon i mitt knä och snodde runt och var fullständigt vansinnig.

Och jag tycker jag gör "rätt". Jag säger alltid att det kostar inget att säga förlåt, det enda som händer är att det blir bättre, mamma blir gladare, du blir gladare osv. Jag är ofta konsekvent med det allra heligaste; bilbälte, tandborste osv . Jag tycker att jag har en dialog. Men hon ligger oftast hellre själv och är vrålförbannad än att bli tröstad. Ohc hon kan hålla inne med att "ge sig" hur länge som helst. Ohc hon skriker att hon ska slå mig, säga till pappa om mig osv. Det är liksom arggråt.

Hu så svamligt. Men herregud, ge mig styrka. Vad är det här? Vår dotter börjar likna ngn på ett nannyprogram... Hon är oregerlig.

Hjälp.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Vår 2½-åring är så nu, det är jättejobbigt. Nu i jul råkade pappa skala en banan två millimeter för långt, vilket ledde till ett dygns matvägran... Håhå jaja...

Jag tycker att vi har koll på hur vi ska bemöta det, men det är inte så himla lätt att orka göra rätt jämt. Faktiskt. Vi försöker bekräfta: "jag förstår att du vill/inte vill, men nu ska vi". Vi ger alternativ, som ni: "du får välja: antingen klär du på dig själv eller så hjälper jag dig". Osv osv. Inget hjälper. Jag vet inte om E är exceptionell på något vis, men vi försöker bara härda ut. 3½-åringen har aldrig gjort så här (men han är lite eljest på andra sätt istället) och sjuttonåringen är en räckmacka. Vi tröstar oss med att det förmodligen går över någon gång i framtiden. Så länge ingen av oss tar skada (emotionellt/fysiskt) så klr vi på så här som vi fått råd om.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

tack för svaret! Jodu. Alternativ. Har ju funkat på min femåring. Inga problem alls- han visste precis vilket som var det smartaste alternativet eller valde åtminstone. Men detta arga monster! Hon väljer aldrig. Bara vägrar. Inga argument biter. Hon kör bara ut sin trotsiga haka och illtjurar.
Jag fick själv aldrig bli arg eller ledsen när jag var liten så det har varit så jätteviktigt för mig att bekräfta mina barn när de lever ut. Så jag säger jätteofta att de får bli arga, stampa med foten coh rasa men inte slåss, göra sig själva illa etc. Ohc gråta ska vara skönt och man ska bli tröstad.

Jag håller knappt ihop längre. Hon driver mig till vansinne. För någon månad sedan fick jag spelet, vilket jag har haft ont i magen över. Hon städar aldrig, Vägrar plocka in efter sig när hon ritat osv. Man får pocka och locka och övertala. Är hon på gott humör så kan det gå. Men denna gången bara illvägrade hon. Det slutade med att jag tog alla leksaker som låg på golvet och slängde in i våran stora garderob. Hon ryckte inte ens på axlarna. Hon frågade ALDRIG över leksakerna. Inget biter. Dvs hot funkar inte. och jag gillar inte hot. Jag gillar positiv förstärkning, samtal, normala konsekvenser och allt sånt där. Men just nu känn det bara som jag dunkar huvudet i väggen coh inget jag gör funkar.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Om hon hade varit häst så hade jag rekomenderat längre träningspass och lösdrift :D.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Jag tycker det är bra att ventilera sånt här med proffs. Det försöker jag göra emellanåt, innan jag känner mig helt uppgiven. För oss föräldrar upplever jag ibland att det handlar så mycket om "förbjudna" känslor. Vi älskar ju våra barn, hur kan vi då skrika åt dem i ren frustration? Eller vara opedagogiska? Eller vilja slå dem (som jag - det är det jag har med mig från min barndom och det är det som kommer fram i trängda situationer)?

Ibland får de ju bara hjärnsläpp, de små liven. Vem vet hur de resonerar? Jag utgår för att vi försöker vårt bästa för att hitta vägar att kommunicera med dem, vägleda dem, ge dem möjligheter och stärka dem. Ändå hamnar vi ibland i kolsvarta återvändsgränder. Och så kanske vi sneglar på något välartat barn i ögonvrån och tänker "men vad är det för feeeeeeel på mig som inte lyckas göra ett sånt barn?", alternativt: "men vad är det för feeeeeeeeel på den här ungen och vars faaan är intruktionsboken?!"

Det finns ju många böcker på ämnet barnuppfostran. En del är strikta i sina stilar, andra handlar mer om att hitta en filosofi. Jag kan tala om att jag har min föräldrafilosofi helt klar för mig, men med yngste telningen måste jag ibland ta till metoder som egentligen inte passar in i min filosofi alls, bara för att vi skall få ett bättre vardagsliv på det hela taget. Det är en lång och krokig väg. Ingen telning är den andre lik och ingebn vet hur det kommer bli i framtiden.

Mina lekmannatips för att stå ut och kanske lyckas få det bättre:

1. Ta hjälp utifrån. BVC har tex en psykolog knuten till sig, det är gratis.
2. Acceptera dina och ditt barns brister - vi kan inte alla göra och tänka rätt jämt, det enda vi kan göra är att vilja.
3. Se till att få pausa med jämna mellanrum! Det behöver inte vara långa pauser, men de måste vara frekventa. Man blir tokig av att vara i ständig konflikt.
5. Andas!
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Åh, vad tufft det låter! Bäst jag skickar en tröst- och styrkekram direkt! :love:
Jag har absolut inga helgjutna lösningar, mina barn är ju bara 2,5 än så länge så vi har inte provat på 3-årsåldern än. Skulle jag tänka mig in i din situation så så skulle jag skippa alternativen ett tag. Bara vara ytterst tydlig om ordningsföljden (som gärna hon får uttala) och med "vänja-in-tid" före. Ex. Nu är det snart dags att göra sig iordning för kvällen. Vad är det vi brukar göra i badrummet? (förhoppningsvis svarar barnet tvätta sig,borsta tänder). Sedan ska vi läsa en saga innan vi släcker för kvällen. Då blir hon kanske inte lika överrumplad av "nej-reflexen" som när man säger att nu är det lägg-dags utan att ha "varnat" före.

Just nu verkar hon inte fixa alternativ (vilket annars är väldigt behändigt eftersom det känns som att de själva får vara med och bestämma). Däremot kan man ju försöka få en dialog genom att ärligt fråga henne om det finns något sätt som skulle göra det mer uthärdligt för henne att borsta tänderna/stiga upp o.s.v. Är det bara praktiskt genomförbart kanske det kan göra både ditt och hennes liv lättare!

Jag har också svårt att tro att hon väljer att slåss vid läggningarna. Jag tror helt enkelt inte att hon kan värja sig från sina egna känslostormar. Kanske hon ska slippa ett val här med? Du berättar för henne att du kommer att ligga med henne tills hon somnar. Däremot kan du inte ligga nära när hon slåss utan bara när hon ligger stilla.

Utan att överhuvudtaget ha något på fötterna (detta är enbart spekulationer) så får jag känslan att man ska vara väldigt försiktig med att tvinga fram underkastelse på så "starkkänsliga" barn. Kanske det är viktigare att hon får se att du verkligen blir ledsen (och att du sätter ord på att hennes agerande sårar dig eftersom du tycker så mycket om henne) än att hon rent faktiskt säger förlåt.
Om du provar kanske du får en strykningen eller klapp senare under dagen som betyder precis lika mkt som om hon skulle ha bett om ursäkt under större former.

Lycka till, jag hoppas att mina spekulationer blir till någon nytta!
Kram Sar
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Jag har inte barn själv, så jag kan vara alldeles ute och cykla. Men en hel del av beteendet ser jag i mitt jobb, på personer som på pappret är vuxna (men mentalt barn, även om det kan vara lite olika utvecklingsålder inom olika områden).

I alla fall, just det där trotset, och ilskan, känner jag väl igen. Förutom att det är en vuxen individ som är 1.80 lång och väger 75 kilo då, vilket ger en del.. komplikationer..ibland.

Hursom, något vi INTE gör är låter oss styras. Och jag tycker du lite gör det. Genom att gå när barnet bråkar vid läggning t ex så markerar du att det är inte okej att bitas och rivas, och att då vill du inte vara sällskap. Men sen kommer du in igen när barnet ropar. Dvs barnet kan styra var du ska vara, här eller där.

Nu vet jag inte om barn fungerar lika, men det där är något som i mitt jobb ofelbart leder till att våra klienter snabbt inser att de kan styra och kontrollera. Något som de ju inte ofta får/kan annars. Och beteendet eskalerar. För det är roligare att joja runt med personalen (och troligen också mamma) så de springer än hit och än dit, än att t ex sova/ligga still.

Man kan bestämma OM man ska ha sagan, NÄR man ska ha sagan och HUR man ska ha sagan. Och det kan vara rena julafton för en individ som i övrigt inte kan påverka så mycket av sin vardag (pga att de inte är förmögna att fatta 'vettiga' beslut utan skulle äta godis till alla mål, gå i short på vintern osv).

'Snart', 'efter att..' och liknande fraser hör jag väldigt, väldigt ofta i mitt jobb. Det är också ett sätt att själv skapa en viss bestämmande rätt. Ja jag ska göra det du säger, det kan jag inte styra över, men jag ska iaf kontrollera NÄR. Du vill nu, då ska jag göra det snart/sen. Och tvärtom så finns ingen som helst hänsyn åt andra hållet, om de vill något ska de ske nu, genast, nyss. Om personalen sitter och fikar spelar det ingen roll, för NU vill jag..

Och barn har ju samma beteende i grunden. (Och det är komplett normalt). Men frågan är om samma förhållningssätt fungerar på barn?

Att om det bits och rivs vid sagoläsning, ja då blir det ingen saga. Då går mamma, och mamma kan för all del komma in när det ropas, men det blir ingen mer saga, inget mys etc. Utan bara förklara att du inte vill läsa saga när det rivs/bits/etc. Och när/om löftet om 'men jag ska inte, jag lovar!' kommer, säga att det är jättebra och att det blir en ny chans att visa det imorgon.

Dvs det handlar inte om att vara elak eller bestraffa, utan om att sätta en gräns, och vänligt men bestämt hålla den. Dvs det blir en konsekvens. Som egentligen inte är ett dugg farlig eller hemsk, men ändå väldigt tydligt visar att man måste välja.

Samma sak vid tandborstning t ex, om du INTE mutar/erbjuder muta, utan helt enkelt säger att det ska borstas oavsett, och att barnet får välja om det ska bråkas eller ej. Och när/om barnet INTE bråkar, DÅ kommer den där roliga sagan, det där buset eller vad nu mutan tidigare var. Dvs belöna BRA beteende, premiera inte dåligt beteende genom att i utbyte mot att det dåliga beteendet upphör erbjuda något extra? (Skillnaden mellan muta och mer spontan belöning)

Få det att löna sig att inte bråka, och inte att bråka. Det behöver absolut inte komma ett straff av att bråka, men det ska inte löna sig.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Skippa tandborstningen i en period, hon dör knappast av det, prata inte ens om tandborsten, plocka undan den och frågor hon så säg att du kastat den eftersom hon ändå inte ville använda den.
Maten, kom och ät annars blir du utan, ingen unge svälter sig till döds.
Kläderna, skippa dem stoppa dem i en kasse och ta med dem till dagis. Förmodligen blir jäntan så chockad att hon ska klä sig är hon av hårdare virke går hon utan kläder. Det gjorde min son, gick hem från dagis i blöja och skor 22 minusgrader och en utkyld bil. Efter två dagar klädde han på sig utan problem.
Läggningen är det svåraste, vi gjorde så att vi placerade datorn i sovrummet vid dörren och nattade för att sen konsekvent ignorera, klev pojken upp lyfte vi utan ett ord tillbaka till sängen.
Jävulskt tröttsamt men det var enda sättet vi fixade det på.
Viljestarka barn är jobbiga och det handlar om att aldrig ge några valmöjligheter som gör att man kan töja ut momentet.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Har du någonsin blivit arg på henne ? På riktigt så att även hon förstår att - hoppsan - min mamma blev arg och ledsen - för att jag beter mig illa ?

Alltså det kryper i mig när jag hör din berättelse, jag vet att jag i detta nu gör mig till en icke politisk korrekt person när jag säger att jag hade blivit vansinnig. Jag hade antaligen rivit i åt ungen så att håret stod som en strut - antaligen hade jag rutit i och hon hade brutit ihop, men förhoppningsvis fattat att gränsen var NÅDD. Sedan hade jag tröstat och förklarat.

Inte så trevligt, men fan - jag är också människa. Inget under av tålamod som tar en massa skit från en treåring varje dag. Hade det varit engångsföreteelser så hade jag också varit pedagogisk, men om hon håller på såhär jämt hade jag kokat
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Hjälper inte här i allafall. Det där händer alldeles för ofta här hemma för min smak.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Jag har arbetat både med normalbegåvade och förståndshandikappade/psykiskt funktionshindrade barn/tonåringar. Det som fungerar på ditt jobb brukar fungera med yngre barn också.

Ibland känns det som man ibland praktiserar "hundträning" :o, men det ger ju ofta resultat.

Till TS:
Att vara snäll och pedagogisk är en bra tanke, men ibland blir det nog för mycket "snack" för yngre barn. Nu menar jag definitivt inte att man ska vråla, skrika och slå sina barn, men som cirkus skrev - man måste faktiskt få visa att man som förälder kan bli både arg och ledsen.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Din dotter är 3,5 år gammal och har taskig impulskontroll ännu. För ett barn med mer vilja är det jättejobbig kombination för man kan inte låta bli att protestera även om man faktiskt vill. Det går inte att köra över sin egna vilja i förmån för andras helt enkelt och minsta motstånd är fruktansvärt jobb att hantera.
Massor av känslor som är jättejobba överlag.
Det blir bättre när hjärnan fått utveckla sig tillräckligt mycket men innan dess kommer sådan här perioder vara jobbiga överlag.
En treåring har mycket väl en uppfattning om vad som är önskvärt och vad som inte är önskvärt. I viss mån påverkar detta också när dom får tillsägelser hela tiden om att dom gör "fel" så det gäller att se upp så det inte blir för mycket "du gör fel" i vågskålen och ser till att väga upp "du gör rätt" tillräckligt mycket. Känsliga barn (explosiva barn brukar vara känsliga individer) är överlag med påverkad av negativ uppmärksamhet och tenderar att fastna i det allt för lätt.

Överlag brukar följande gälla:
1 Övergångar
Att gå från lek till tandborstning är ett exempel på övergång. Barn kan ha problem med att hantera övergångar om dom bara "ramlar" på dom. Det brukar bli lite lättare om man säger till innan att man snart skall gå och borsta tänderna så barnet får en förvarning om att en övergång kommer att inträffa. Det kan i många lägen faktiskt göra att bråk uteblir. Ju mer kaos på insidan desto mer stadigt behöver barnet att det är på utsidan.
2 Val
Så få val som möjlig. Även stora kan ha det svårt med för många val när dom har kaos inombords och små får det ännu jobbigare. Max två val får där bli och inbland inga val alls.
3 Konsekvens
Ju mer kaos ett barn har inombords desto mer konsekvent måste omvärden vara runt om dom. Konsekvens av att bråka eller gå från bordet kan i viss mån faktiskt vara att dom anses ha ätit färdigt och får vänta tills nästa mål innan dom får mer mat.
4 Vågskål
Se upp med att "negativ uppmärksamhet" väger mer än "positiv uppmärksamhet". Vissa barn är fruktansvärt känsliga för detta.
3 års ålder ligger i brytlinje för om belöningssystem kan funka. Det beror på individ helt enkelt och hur långt hjärnan kommit fram i sin mognad.

Min dotter har heller aldrig velat bli tröstad när hon varit arg/ledsen utan det som har varit är att hon först får utrymme att rasa av för att man sedan försöker få henne att fokusera om på annat. Hon vill gärna få kramar och gosa annars (fast inte som liten) men inte just då bara. Jag har respekterat att så är det.
När hon blivit äldre så har hon faktiskt börjat att säga förlåt när hon menar det. Då har vi ändå inte tjatat om att hon skall säga det annars.
Jag har varit med om barn på jobbet som sagt så men inte vetat innebörden av det och/eller använt det även när dom faktiskt inte alls är ledsen/ångrar sig över det som hände. Jag håller hellre på sanningen i det läget än att lära barn att fara med osanningar. Alltså säger man förlåt om man menar det och då man förstår innebörden av det.
Överlag förstår inte en treåring principen "kliar du min rygg, kliar jag din" så det går inte att förvänta sig att dom skall köra över sin vilja i förmån för andras speciellt om dom har mycket vilja. Med "mjukare" barn så funkar det i den princip att dom känner sig obekväm med att köra över andras viljor och dessa barn skall man faktiskt bekymra sig mer om för när dom blir vuxna riskerar dom att bli överkörda av andra. Dom med massor av vilja är dom som faktiskt brukar klara sig rätt bra ändå i längden. Vilja är en otrolig drivkraft bara den kan riktas rätt och där gäller det att hitta rätt väg så att säga.
En treåring är dock för liten för att klara av att hantera sina impulser så där är det bara att köra på rätt linje och hålla kvar för skillnaden kommer nämligen att märkas när dom blir lite äldre.
Det är viktigt att inte hålla på att skuldbelägga dom för det riskerar att förvärra beteendet och är skadligt mot självkänslan.

Jag håller dock med om att du behöver spa-helgen.
Man behöver som vuxen andpauser så man orkar att hantera exploderande barn. Dom tar mängder med energi så man behöver någonstans att fylla på så man orkar.
När man är mitt upp i det känns det som att det aldrig skall ta slut men jag lovar, det blir lättare och utbrotten kommer att minska. Själv tyckte jag det kändes väldigt konstigt när det där utbrottet jag förväntade uteblev och dottern gjorde som hon blev tillsagt. Idag är jag nästan bortskämd med hur bra det oftast flyter.
Det är samtidigt fruktansvärt häftigt när man inser att man under sådana här perioder, emellan och efter ser hur barnet utvecklas och deras tänkande förändras.
Sedan glömmer man mycket av det som var jobbigt när det en längre tid har flytit på bra. Jag antar att det är för att vi skall vilja skaffa fler barn :D
Att ta andras barn som är explosiva är bra mycket lättare än när det gäller ens egna den saken är säker.
Att jag själv fick ett barn med massa vilja är det av någon anledning ingen som är förvånad över.
Jag förstår inte alls varför :angel:
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Låter ungefär som vi har det här.

Mat: Vägrar äta, säger att maten är varm "ajaj" fast det kan vara kall mjölk,ligger maten fel eller man råkar skala ägget åt honom blir han tokig och skall bara därifrån samtidigt som han kastar tallrik och glas så det ryker,eller försöker sno min mat.
Idag blev jag tokarg, vareenda måltid består av att han inte äter och jag får plocka upp mat och krossat porslin/glas från golvet så nu åkte bebiselen fram så fick han sitta där tills jag ätit klart (jag äter ganska snabbt) grejen var att ungen blev helnöjd :confused:

Sömn: Springa upp,tända lampan,mamma nattar om,upp och tända,mamma nattar,smyger upp...mamma kommer och jösses vilken rolig lek det var,tills han inte orkar utan nyps bråkar och skriker och man får hålla i honom allt man kan för att slippa bli nypt,biten eller sprakad på, när han dock känner att han sitter fast ordentligt så somnar han på 2 sek.

Aktiviteter: Han vet inte vad han skall göra,inget är bra...Kolla Pippi ena sekunden för att nästan stund vilja diska...sedan blir han arg och river ut alla böckerna ur bokhyllan i rena ilskan. Medan man tar upp böckerna rusar han in på sitt rum och smäller igen dörren och river sedan ner alla saker på rummet.

Försöker hitta på roliga saker och ger massor med beröm när han gör rätt och vi faktiskt har mysigt,tex diskar och lagar vi mat ihop,städar ihop (just nu vill han BARA göra samma saker jag själv gör hemma) men grejen är att så fort jag går på toa 5 sek är något nerivet eller sönderslaget. Diskar vi och han inte får hälla allt vatten på diskbänken blir han rasande och kastar glaset i golvet eller sliter tag i håret...

Att bli arg,riktigt :devil: arg hjälper inte heller,då bara skrattar han,eller gapar tillbaka i samma tonlägge som jag har..MYCKET IRRITERANDE....Känns som om detta är någon tidig 3 årstrots (han är ca 2,5 år)

Känns faktiskt skönt att slippa vara ensam om att ha barn som fullständigt suger musten ur en...för jag blir tokig snart.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Precis så tolkar jag också barnet. Jag tror inte hon orkar med att välja och det känns också som hon säger nej fram till mammas exakta gräns, dvs när TS blir vansinnig. Där finns tryggheten, här är det stopp. Samma sak med tröst, tröst hör väl hemma när man är ledsen, inte arg.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Skippa tandborstningen i en period, hon dör knappast av det, prata inte ens om tandborsten, plocka undan den och frågor hon så säg att du kastat den eftersom hon ändå inte ville använda den.
Maten, kom och ät annars blir du utan, ingen unge svälter sig till döds.
Kläderna, skippa dem stoppa dem i en kasse och ta med dem till dagis. Förmodligen blir jäntan så chockad att hon ska klä sig är hon av hårdare virke går hon utan kläder. Det gjorde min son, gick hem från dagis i blöja och skor 22 minusgrader och en utkyld bil. Efter två dagar klädde han på sig utan problem.
Läggningen är det svåraste, vi gjorde så att vi placerade datorn i sovrummet vid dörren och nattade för att sen konsekvent ignorera, klev pojken upp lyfte vi utan ett ord tillbaka till sängen.
Jävulskt tröttsamt men det var enda sättet vi fixade det på.
Viljestarka barn är jobbiga och det handlar om att aldrig ge några valmöjligheter som gör att man kan töja ut momentet.


Just så här gör jag också med min 4 åring. Duger det inte med maten så kan hon vara utan. Då ber vi henne gå upp på rummet istället så vi får äta ifred. Hon brukar komma ner efter en stund för det är inte skoj att sitta på sitt rum när hon hör oss andra sitta nere tillsammans. Sängdax då är det bara att lyfta tillbaka hela tiden, ingen saga om hon bråkar.
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Det där med läggningen känner jag igen...

Vad som funkar för oss (så det blir lugnt en eller ett par veckor iaf) är att verkligen gå när barnet fortsätter bråka fast man sa att man stannar kvar bara om barnet ligger tyst och stilla.

Jag går och håller i dörren (inte låser, utan håller manuellt fast så deni nte går att öppna). Barnet skriker och blir snorförbannad och lite ledsen. När det tystnar en aning säger jag med lugn röst att jag kommer tillbaka när barnet lagt sig i sängen. Ett par-tio gånger möts detta med illvrål och nytt tjutande. Men efter en stund går budskapet in och man hör tassande steg till sängen. DÅ går jag in och då får jag också trösta det lilla livet som haft riktigt jobbigt en stund.

Det viktiga tror jag är att barnet vet att jag är precis utanför. Jag går inte iväg och stänger dörren och lämnar barnet ensam, utan dörren blir bara en markering att med bråk får man inte tillgång till mamma.

Sen är barnet hos sin pappa en helg och så får vi köra samma visa igen...
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

ett par-tio gånger illvrål bara, det låter som en dröm! ;-) Men allvarligt, här förslår inte det på långa vägar ö- hur ska man göra när man vet precis vad som funkar och hjälper men man inte orkar genomföra det för att det aldrig blir någon paus?
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Hämtar barnet aldrig andan? Flika in det det, hör inte barnet så tar det en stund men sen kopplar det att det nog vill höra vad som sades.

Första gången jag gjorde det här tog det nog nästan en timma... Just första gången är värst, nu vet ju barnet vad som gäller och även om det blir protester så går det över snabbare och snabbare.

Öronproppar och ett mantra som gör att man inte blir arg behövs!
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Om hon hade varit häst så hade jag rekomenderat längre träningspass och lösdrift :D.

:rofl:
Just därför dagis är så bra!

Skämt åsido- på dagis är hon på top 5 över listan på dagis genom tiderna mest envisa barn...
 
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg

Det finns ju många böcker på ämnet barnuppfostran. En del är strikta i sina stilar, andra handlar mer om att hitta en filosofi. Jag kan tala om att jag har min föräldrafilosofi helt klar för mig, men med yngste telningen måste jag ibland ta till metoder som egentligen inte passar in i min filosofi alls, bara för att vi skall få ett bättre vardagsliv på det hela taget. Det är en lång och krokig väg. Ingen telning är den andre lik och ingebn vet hur det kommer bli i framtiden.

Mina lekmannatips för att stå ut och kanske lyckas få det bättre:

1. Ta hjälp utifrån. BVC har tex en psykolog knuten till sig, det är gratis.
2. Acceptera dina och ditt barns brister - vi kan inte alla göra och tänka rätt jämt, det enda vi kan göra är att vilja.
3. Se till att få pausa med jämna mellanrum! Det behöver inte vara långa pauser, men de måste vara frekventa. Man blir tokig av att vara i ständig konflikt.
5. Andas!

Jag tackar och bugar för underbara inlägg som lägger sig som bomull runt hjärtat. :bow:

Jag har oxå min filosofi färdig. Beröm, uppmuntran, bekräftelse, sunda konsekvenser, max två val, tydliga ramar osv. Ogillar time out, men tycker det är okej att sitta i knäet tills det lugnar ner sig och sedan prata. Skulle aldrig stänga in ett barn i ett rum eller så, eller sätta på en stol tills de ger upp.
Men...
Jag tror jag ska ta och prata med en psykolog på BVC, bara för att få prata av mig. Tror inte jag gör så mkt fel egentligen, det är ork stöttning och ilskkontroll på mig själv som behövs. Och kanske ett och ett annat knep kanske. Och kanske få höra hur en treåring fungerar mitt i allt kaos.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 973
Senast: Anonymisten
·
G
Småbarn Detta gäller ett 5 årigt barn i en familj som jag inte känner, är bekant med pappans syster. Föräldrarna till barnet bor ihop, mamman...
Svar
4
· Visningar
1 524
Senast: Rosett
·
Övr. Barn Jag behöver ventilera lite och hoppas på att få lite kloka reflektioner från er Bukefalister!! :) Jag separerade från mina barns pappa...
Svar
17
· Visningar
4 657
Senast: Jenny1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp