Ointresserad av andra barn

[Kiwifrukt]

Jag var lite sån som barn. Nu är jag född på åttiotalet och saker och ting var givetvis annorlunda då. Gick hos dagmamma några månader, sen föddes min lillebror och jag var hemma i ett och ett halvt år. Mamma jobbade i vården och pappa skift, så vi var hemma mycket även efter att mamma slutat vara mammaledig. Fanns inga barn nära oss, och närmaste "barn" i omgivningen var min moster som var tonåring då. Vi lekte enbart med varandra och jag träffade egentligen inte andra jämngamla barn förrän jag började lekis/nollan/sexårs/vad det nu heter nu för tiden. Hade JÄTTESVÅRT för såna jag inte kände väl och stora grupper var döden. Att bli tvingad i det läget hade bara låst det ännu mer för mig.

Hade helt normala vänskapsrelationer sen fram till högstadiet. Gick i en klass där alla blev "vuxna" över en natt och jag var nog ganska barnslig och omogen, så åttan-nian var ingen hit. Gymnasiet var dock bra. Föredrar än idag små grupper, hellre "riktigt vuxna" än jämngamla och killar framför tjejer. Och att vara ensam ganska mycket.

 

[Roheryn]

Jag känner igen mig själv i TS son - har alltid gillat att vara för mig själv, ogillat och ogillar stora grupper och många okända människor. Jag tror inte att jag någonsin under min uppväxt lekte med "främmande barn" på lekplatser, utan var det mycket folk på lekplatsen när mormor och jag kom dit, så ville jag inte vara där... Lekte alltid med kompisar en i taget, sällan eller aldrig i större grupper. Var tidigt utvecklad i tal och intellekt och hade gott om vuxna omkring mig som "såg mig" och även stimulerade min intellektuella utveckling. Tyckte helt ärligt som fyraåring att det var jättemycket roligare att diskutera blodomlopp och matsmältning med min pappa än att leka fartfyllda utomhuslekar med jämnåriga... Jag var inte asocial på något vis, men ville då som nu välja när jag skulle leka tillsammans med någon eller vara ensam eller med vuxna! Minns dock att mamma fick berätta för mig (någon gång i lågstadieåldern) att kompisar kunde bli ledsna om de ville leka och jag svarade med "nej, jag har ingen lust idag", vilket jag hade lite svårt att förstå. Vadå, vill inte alla vara ensamma ibland, liksom...?

Jag har med åren förstått att jag är en introvert person - en sådan som får energi av att vara ensam snarare än tillsammans med andra. Inte så att jag ogillar sociala sammanhang - många av dem kan tvärtom vara oerhört trevliga och givande - men jag behöver egentid för att ladda mina batterier, kan inte ständigt vara tillsammans med andra...

Jag tror inte att någon skulle beskriva mig som "öppen och social" (ett uttryck som förekommer många gånger i den här tråden). Jag är inte det, och det är faktiskt inget man måste vara. Tror snarare att "reserverad med hög integritet" är en mer rättvisande beskrivning av mig. Jag kan absolut vara öppen mot min partner, min familj, mina nära vänner men det är ingenting jag är eller någonsin skulle vilja vara mot främlingar eller ytligt bekanta.

Att vara introvert som jag är behöver dock inte betyda att man är ledsen, utanför och övergiven... Utan ensamheten är självvald, liksom icke-ensamheten är det. Jag uppfattar snarast mig själv som en stark person, som går min egen väg, är närmast immun mot grupptryck och trivs i mitt eget sällskap. Om din son är som jag, så behöver du inte vara orolig!

 

[Vallmo]

Har en kompis vars barn var som du beskriver ditt barn.
Detta barn lekte gärna för sig själv i den åldern och var trygg och nöjd med det på dagis.
Hemma var barnet ganska beroende av att föräldrarna lekte med hen. Ville inte gärna leka själv.

Det hände ibland att min kompis kom hem till oss med barnet och att hen inte alls kände för att leka med min son just den dagen.
När hen var lite äldre så var det en period då det var jobbigt för barnet då dagiskompisarna var mer fysiska och lekte vildare lekar och då var det svårt för hen att passa in.

Jag var lite orolig för barnet ett tag men det visade sig vara helt obefogat.

När barnet började skolan vände det och blev mer till en fördel.
Hen är lugn och intresserad av skolarbetet och uppskattar strukturen som är i skolan.
Idag har barnet kommit ikapp med det sociala. Hen är öppen och glad och kommer bra överens med andra barn och så även med min son. Barnet är fortfarande ganska lugn av sig men ändå social och glad när man träffas. Hen har också fått ett syskon och fungerar jättebra som storasyskon.

Så, jag tror inte det är något "fel" på ditt barn alls. Barn är precis som vi, olika, helt enkelt

 

[hljomalind]

Tack för att ni tar er tid och berättar om era erfarenheter!
Jag tror nog att det kan finnas introverta sidor hos min son, och det är skönt tycker jag att det börjat komma lite acceptans och pratas mer om det att det behövs alla sorter, att den där utåtriktade typen av sociala kompetens inte är det enda eftersträvansvärda, och att vara introvert är inget man behöver "lida" av. Tack för påminnelsen. Är själv hyfsat introvert, och tror att jag hade kunnat deala bättre med min barndom och tonårstid om jag nån gång kunnat känna att det var okej i stället för att det var fel på mig. I vuxen ålder går det mycket bättre med den acceptansen, och jag vill göra allt för att mitt barn ska få duga som han är såklart, och inte känna någon annans oro.

Sen tror jag också att sonen är lite lillgammal och att det kan vara en anledning till att han har lättare att umgås med vuxna. Han älskar när vi går på fest eller har mycket gäster hemma, och häromveckan var han med på puben och spexade runt i lokalen, snackade med personalen och charmade gästerna . Men på varje barnkalas vi varit har han varit antingen jätteklängig eller satt sig själv och snöat in på någon leksak och knappt velat gå till fikabordet.
Om en vecka ska vi på utvecklingssamtal på förskolan. Det blir intressant. Men jag är mindre orolig nu efter denna tråden.

 

[hljomalind]

Lämning idag. Vi ser ett par barn hoppa runt i kuddrummet och sonen skiner först upp. Barnen kommer fram och bankar på fönstret och ser sura ut, sonen konstaterar "Jag vill inte gå in där. De vill vara ifred. De blir arga om jag går in där." "Det är säkert några andra barn som vill leka med dig" försöker jag. "nej, alla barnen vill vara ifred" säger han. Sen går lämningen bra utan gråt idag, fröken håller ju på och lägger upp frukt och sonen får hjälpa till. Men jag går därifrån lite nedstämd. Det har hänt flera gånger nu på sistone att andra barn (samma gäng av jämnåriga) inte vill ha in honom i rummet där de leker. Han verkar lugnt finna sig i det.
Jaja, softa ner nu, och vänta in det där utvecklingssamtalet...

 

[McFlurry]

Lämning idag. Vi ser ett par barn hoppa runt i kuddrummet och sonen skiner först upp. Barnen kommer fram och bankar på fönstret och ser sura ut, sonen konstaterar "Jag vill inte gå in där. De vill vara ifred. De blir arga om jag går in där." "Det är säkert några andra barn som vill leka med dig" försöker jag. "nej, alla barnen vill vara ifred" säger han. Sen går lämningen bra utan gråt idag, fröken håller ju på och lägger upp frukt och sonen får hjälpa till. Men jag går därifrån lite nedstämd. Det har hänt flera gånger nu på sistone att andra barn (samma gäng av jämnåriga) inte vill ha in honom i rummet där de leker. Han verkar lugnt finna sig i det.
Jaja, softa ner nu, och vänta in det där utvecklingssamtalet...

Det där tycker jag du ska ta upp med personalen så snart som möjligt för det beteendet från de andra barnen tycker inte jag är OK.

 

[hljomalind]

Utvecklingssamtal idag.
Vår kontaktperson tyckte inte att vi behövde bekymra oss. Han gillar att leka själv men leker inte själv hela tiden, utan leker även med de andra, och han verkar trivas och är glad. Men hon tog min lilla oro på allvar och ska prata med de andra pedagogerna om att de ska jobba lite extra med att få med honom i leken med de andra. Han har ingen direkt bästa kompis, men de ska kika på om det är några han verkar trivas extra bra med, så att vi kanske kan testa att de kan leka på fritiden nån gång.
Jag tog upp situationerna med avvisning, och det var hon tydlig med att det handlar inte om att just mitt barn är utsatt, utan det är när barnen har kommit igång med lek och inte vill bli störda.
Hon skulle prata med kollegerna om att vi kanske skulle kunna förlänga vissa tider så att han kan komma in från nio och vara med på samlingen även när vi jobbar eftermiddagspass (nu brukar vi lämna innan lunch i dessa fall). Det kan vara svårare att komma in i leken när man kommer senare än alla andra.

Så det känns väl okej... Hade varit gött såklart att få höra "han leker jättebra med de andra barnen hela tiden och är kompis med den och den..." men det hade jag ju inte förväntat mig. Han är ju som han är, och han är en fantastisk unge. Väldigt bra på att uttrycka känslor, trygg och go` sa kontaktpersonen. Jag känner att jag får lita på att erfarna pedagoger inte sätter nåt "alarm", får ta en uppdatering med dem lite senare, och så får vi nog försöka fixa lite playdates på fritiden. Till hösten är det avdelningsbyte (går nu i småbarnsgrupp), så det kan ju också förändra situationen.

Det jag i efterhand känner att jag borde frågat mer om är avvisningssituationerna, hur pedagogerna jobbar med detta. Ser vi mer av det kommer jag att ta upp det igen.

 

[Badger]

Lämning idag. Vi ser ett par barn hoppa runt i kuddrummet och sonen skiner först upp. Barnen kommer fram och bankar på fönstret och ser sura ut, sonen konstaterar "Jag vill inte gå in där. De vill vara ifred. De blir arga om jag går in där." "Det är säkert några andra barn som vill leka med dig" försöker jag. "nej, alla barnen vill vara ifred" säger han. Sen går lämningen bra utan gråt idag, fröken håller ju på och lägger upp frukt och sonen får hjälpa till. Men jag går därifrån lite nedstämd. Det har hänt flera gånger nu på sistone att andra barn (samma gäng av jämnåriga) inte vill ha in honom i rummet där de leker. Han verkar lugnt finna sig i det.
Jaja, softa ner nu, och vänta in det där utvecklingssamtalet...

Personalen kan få underliga uppfattningar ibland, som tex att ett barn vill leka ensamt och inte med andra. De kanske därför inte anstränger sig speciellt mycket för att introducera barnet i lek osv (hände oss, vi sa till att personalen att han visst ville leka med andra och att de borde hjälpa honom in i leken, med gott resultat.)

Hade inte läst sista inlägget är jag rädd.

 

[Badger]

Det jag i efterhand känner att jag borde frågat mer om är avvisningssituationerna, hur pedagogerna jobbar med detta. Ser vi mer av det kommer jag att ta upp det igen.

Vissa förskolor (jag trodde nog de flesta) har väl lite mer av ett "alla får vara med" tänk trodde jag, snarare än "det är ok att avvisa om man kommit igång med leken" tänk. Det blir ju annars svårt att få någon att leka med om man inte kommer 07:00.

 

[hljomalind]

Lite uppdatering:
Har nu gått några månader sen jag startade denna tråd, och situationen är HELT annorlunda. Det började med att vi såg till att ordna lite playdates med en ett år äldre tjej som är väldigt verbal och drivande, och hon drog med honom in i leken direkt och de lekte jättebra ihop i timmar. När de hejdåkramades första gången sa han ett bedårande "Tack för att jag fick leka med dig!". Sedan märkte vi en skillnad även med främmande barn, han blev mycket mer intresserad av vad barnen gjorde och började själv ta initiativ till lek. När jag nämnde på förskolan att jag tyckt det börjat släppa så hade de sett samma sak, och under sommaren har det utvecklats ännu mer. Han har hittat tillfälliga kompisar i lekparker, på tåget, och på stranden, och dras som en magnet till andra barn på ett sätt han aldrig gjorde förut. Jag blir så glad av att se det (samtidigt som jag stör mig lite på mig själv att jag måste känna den där lättnaden "puh, han är normal").

Facit i detta fall var nog att det var en tids/mognadsfråga, han behövde fatta att det är kul att leka med andra barn, och så är det nog också det att han gärna snackar mycket och vill ha kompisar som är på samma nivå verbalt. Lite äldre barn är han extra förtjust i. Nu väntar ny avdelning och storbarnsgrupp i höst, och hur det funkar där återstår att se, men just nu är vi i alla fall inte ett dugg oroliga.

 

[Lipperta]

Skönt! Tack för uppdateringen