Ofrivilligt distansförhållande

[TeamLundVer]

Min man arbetar på ett företag här nere i Skåne där hans arbetssituation är ohållbar (på väg in i väggen osv). Eftersom ledningen väldigt gärna vill ha honom kvar så lånades han ut till en avdelning i Stockholm under 2 månader i våras. Han blev en helt annan människa. Pigg, glad och positiv till livet. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om mig. Här hemma bor vi i ett renoveringsobjekt vilket givetvis tar längre tid när det enbart kan fixas på helgerna. Utöver det så har vi en högaktiv schäfer och i våras var jag kompis med hinken hela tiden han var borta (graviditetsillamående).

Det här projektet slutade och min man återvände till sin vanliga arbetsplats. Fortfarande var dock arbetssituationen där ohållbar och när ledningen frågade om han kunde komma upp och hjälpa dem i Stockholm under en period igen så hoppade han glatt på tåget. Och lämnade mig här hemma med hus, hund, häst och foglossning..

Nuvarande projekt skulle ha slutat i morgon men nu blir det inte så. Det är osäkert hur många veckor/ månader till han kommer jobba där uppe. Det är tungt men jag tror jag kan ta det även om jag bara känner för att gråta när han berättar om hur fantastiskt bra han trivs.

Igår hade han dock haft möte med HR om hur hans arbetssituation ser ut. Han påtalade bl a att om inget ändras här nere så kommer han söka sig vidare. Han fick då frågan om hur hans drömtjänst hade sett ut på företaget. Hans svar var att arbeta med olika utvecklingsprojekt på företagets olika kontor (nordiskt företag) mån-tors och arbeta hemifrån på fredagarna... Detta är alltså hans plan för framtiden och om ingenting ändras här nere så är risken/ chansen stor att han får en sådan tjänst just därför att han är en av de medarbetare som företaget absolut inte vill bli av med.

Från november kommer jag då stå där som ensamstående 4 dagar i veckan med barn, renoveringsobjekt, häst och högaktiv hund. Bara tanken på det får mig att bryta ihop. Jag tror inte jag fixar det faktiskt. Jag har svårt att se fram emot fredagarna när han kommer hem redan nu eftersom jag hela tiden vet att han ska åka igen om typ 2 sekunder. I våras hade han ångest på fredagarna för att måndagarna snart skulle komma, nu är det jag som ligger där med ångest medan min man sover lyckligt bredvid.

Snälla, berätta för mig hur jag ska orka detta?

 

[Petruska]

Ehh, rätta mig om jag har fel: Du är gravid, du bor i renoveringsröra och din man planerar för att långsiktigt vara borta fyra dagar i veckan? Och du undrar hur du ska orka?

Hur sjutton tänker han, undrar jag?

Vad säger han när du berättar hur du upplever situationen?

Hur ser han på ert förhållande, ert hem och inte minst, ert barn? Sitt föräldraskap?

 

[tanten]

Hur du ska orka? Du orkar inte, om du inte är en övermänniska.
Det låter som ett projekt som slänger vem som helst rakt in i väggen.

Snacka om att du lever med en otroligt egoistisk man. Hade han ens den mista tanke på er? På dig, På det kommande barnet? Har han ens fattat att han ska bli pappa?

*ser bukes dumpa-kör på intåg*

Vilken egoistisk gris.

 

[sjoberga]

Ehh, rätta mig om jag har fel: Du är gravid, du bor i renoveringsröra och din man planerar för att långsiktigt vara borta fyra dagar i veckan? Och du undrar hur du ska orka?

Hur sjutton tänker han, undrar jag?

Vad säger han när du berättar hur du upplever situationen?

Hur ser han på ert förhållande, ert hem och inte minst, ert barn? Sitt föräldraskap?

Nu finns det ett problem, eftersom ena parten, undrar hur hen ska orka. Annars är det inget väldigt konstigt med att jobba borta 3-4 dagar/vecka (+restider) och sedan vara helt hemma och ta allt ansvar 3 dagar per vecka. För en del familjer är det en mycket bättre lösning än standard 5/2-vardagen med 5 sena kvällar utan att träffa barnen.

Men man måste vara överens om att det är en fungerande lösning - hela min invändning baseras på att en sådan jobb/ledighetslösning automatiskt skulle vara sämre för förhållande, hem, föräldraskap och barn än en standard jobbvecka.

Sedan finns det föräldraledighet och föräldrapenning! TS, numer är det tillåtet att ta "dubbeldagar", dvs att båda ni är hemma med barnet under första levnadsåret. Det skulle kanske kunna vara en annan lösning, att partnern jobbar 3 dagar/vecka, tar 1 dags f-ledigt och är ledig 3 dagar?

 

[tolksele]

Vilken jobbig situation, lider med dig..
Frågar samma sak som de andra; Har du pratat med din sambo?

Jag hade nog ställt ett ultimatum, visst ska han få må bra på jobbet men det känns fult om det gör att du mår dåligt. Är han så eftertraktad borde det ju gå att ställa mer krav på jobbet också om han prompt måste ha det där och inte kan byta till något annat i er stad/närhet.
*typiskt män* *mutter* *mutter*

 

[fejko]

Kan ni inte sälja renoveringsobjektet och flytta till Stockholm?

 

[Petruska]

Nu finns det ett problem, eftersom ena parten, undrar hur hen ska orka.

Ja, och det var det problemet som TS lyfte och som jag därför svarade utifrån. Hade TS skrivit "min man är borta fyra dagar i veckan och det går finfint", hade jag givetvis svarat helt annorlunda.

När det gäller just föräldraskapet till en riktigt liten, så tror jag dock sällan att tre intensiva dagar per vecka riktigt kan mäta sig mot vettig daglig kontakt. Men min önskan är inte att TS plus man ska göra som jag hade gjort, utan så att de båda mår bra. Så är inte fallet i dagsläget.

 

[sjoberga]

Vilken jobbig situation, lider med dig..
Frågar samma sak som de andra; Har du pratat med din sambo?

Det här är väl det viktigaste. Har ni pratat ihop er om hur ni vill ha det när barnet kommer? Hur ska ni dela på föräldraledighet och ansvar? Hur ska ni göra med renoveringarna - hantverkare, om tiden tryter? Hur ska ni få det att funka? Och om det inte funkar, vad för plan B har ni om du exvis börjar må dåligt?

 

[Teilani]

Jag funderar mer över varför ni bor i ett hus ingen av er har tid/ork att renovera?

Flytta till Stockholm är kanske ingen snabb lösning, men om din mans drömjobb finns där tycker jag ändå det är något ni behöver diskutera på sikt. Har ni samma livsmål, hur ser vägen dit ut?

Jag tycker inte det konstigt att din man verkar ha tappat bort familjen lite. Man är inte alltid på exakt samma våglängd i ett förhållande. Just nu verkar din man vara på karriärvägen och du på föräldrastigen, ni får försöka snacka ihop er så ni inte kör ifrån varandra. Som vanligt prata och se vilka förändringar ni behöver göra för att båda ska kunna köra sina race till mållinjen.

 

[TeamLundVer]

Svarar alla
Jag förstår att det kan synas egoistiskt av min man. Han är långt ifrån det dock. Han verkar dock inte riktigt se varför det blir jobbigt för mig. Han är så lycklig över att inte må skit längre helt enkelt att han förblindas lite av det. Det finns ett flertal systerbolag här i Skåne, dock verkar min mans företag inte riktigt villiga att släppa honom dit. Och jag förstår dem. Han har ändrat sitt kontor från nedåtgående spiral till att vara det bästa i Sverige på nästan alla punkter.

Själv önskar jag att han kunde söka ett annat jobb. Han är inte främmande för det. Innan orkade han dock inte psykiskt och nu när han är i Stockholm så arbetar han ca 14 timmar /dag så han orkar/ hinner inte nu heller

Sen ser han inte problemet med att leva i renoveringskaos lika mycket som jag. Det är väl inte hela världen är han stnakegång medan jag blir tokig. Jag vill ha det fint runtomkring mig. Jag kan i normalfallet göra mycket själv men med foglossningen så klarar jag inte av det.

 

[TeamLundVer]

Kan ni inte sälja renoveringsobjektet och flytta till Stockholm?

Detta är vårt drömhus i vårt drömområde och ingen av oss vill bo i Stockholm eller däromkring.

 

[tolksele]

Ta ett djupt andetag, skriv ner de viktigaste punkterna att fixa direkt (något speciellt rum som behöver fixas? städhjälp hemma? hästhjälp? hundhjälp?) och gå igenom dem tillsammans med din man. Förhoppningsvis kan du se en ljusning efter det och så får ni fixa de större problemet (var han ska jobba och med vad) sen.

 

[TeamLundVer]

Det här är väl det viktigaste. Har ni pratat ihop er om hur ni vill ha det när barnet kommer? Hur ska ni dela på föräldraledighet och ansvar? Hur ska ni göra med renoveringarna - hantverkare, om tiden tryter? Hur ska ni få det att funka? Och om det inte funkar, vad för plan B har ni om du exvis börjar må dåligt?

Vi vill i möjligaste mån dela på föräldraledigheten. Dock verkar det bli som så att han kommer vara ledig 1 dag/ vecka om vi har tur.
Till lilla badrummet ska vi ha plattsättare (satte själva i hela källaren och det gör vi inte om) + vvs:are. Barnrum, vardagsrum + tillbyggnad av hall ska vi göra själva med lite hjälp av min pappa vid behov. Planket blir förhoppningsvis klart nästa helg så att hunden kan få vara ute i trädgården igen = hjälper förhoppningsvis en del.

Plan B. Jadu, det är väl att vi kör på ändå oavsett hur jag mår och så får jag låtsas som det regnar så att jag inte ger honom dåligt samvete för då finns det en risk att han brakar ihop igen (det är lite skör tråd just nu).

 

[TeamLundVer]

Jag funderar mer över varför ni bor i ett hus ingen av er har tid/ork att renovera?

Tiden till att renovera försvann tillfälligt i 2 månader i våras samt nu i somras. Det har inte varit så innan utan vi har gjort väldigt mycket på kort tid.

 

[TeamLundVer]

Ta ett djupt andetag, skriv ner de viktigaste punkterna att fixa direkt (något speciellt rum som behöver fixas? städhjälp hemma? hästhjälp? hundhjälp?) och gå igenom dem tillsammans med din man. Förhoppningsvis kan du se en ljusning efter det och så får ni fixa de större problemet (var han ska jobba och med vad) sen.

Jag ska göra det
Håller på att leta medryttare (har en som ska provrida i morgon)
Får vi bara upp planket så coolar förhoppningsvis hunden ner sig igen
Återstår barnrum och vardagsrum som måste vara klart innan Pyret kommer (även om en hall hade varit trevlig)

Med lite tur så kanske mannen kan få ta ut sin planerade semestervecka någon gång i augusti så att vi hinner ikapp lite på renoveringsfronten. Problemet med t ex planket har varit (utöver att det självklart är i en slänt ) att det ösregnade 2 helger (funkar sådär med sandmark) och att min man var sjuk den tredje

 

[nejlica]

Finns inte tiden från hans sida och orken från din sida att renovera så hade jag övervägt att ta belåna huset högre om möjligt och ta in hjälp, för att få en standard som du orkar med, eftersom det är du som kommer befinna dig där. Sambon jobbade 3 d/v i stockholm när vi träffades men har duckat för det de senaste åren. Nu när han är hemma kan vi fixa mycket här tillsammans (vi har också ett renoveringsobjekt), hade han varit borta hade jag nog tagit in betydligt mer hjälp, speciellt med barn med i bilden. Men då tjänar han också bättre på att jobba hemmifrån. Hade han inte gjort det hade jag nog inte varit att för positivt inställd för jobb på bortaplan alls (som tur är har han själv aktivt försökt hålla sig i stan)

 

[athena_arabians]

@TeamLundVer: Kul att han mår bättre men vad gör det för skillnad om du känner att du håller på att drunkna?! När du dessutom är gravid (första antar jag?) känns det med utomstående ögon helt ohållbart som det är nu.

Jag har inga barn så jag kan inte sätta mig in i din situation men som har framförts, vad händer om du blir riktigt dålig?! Det är en sak att ha ett distansförhållande utan barn och med barn som är äldre men en bebis?! Vill han verkligen missa en stor del av den första tiden med barnet?

Ska han nu köra det här racet skulle jag faktiskt förvänta mig att han ser till att få en sjujäkla lön så ni kan köpa in hushållstjänster och renoveringshjälp, så att DU mår bra!

 

[TeamLundVer]

I övrigt känner jag mig allmänt deppig idag så det spelar så klart in. Hunden har tokvägrat att kissa sen igrå kväll (har varit ute med henne 1 gång i halvtimmen) så det blir väl till att gå ut i natt när hon inte kan hålla sig längre, kanelbullarna inför lördagens kalas blev misslyckade (första och enda gången jag provar det), jag somnade med fläkten på full speed så jag har åkt på en dunderförkylning. Jag har fått jaga runt folk som en gnu för att få svar på en rad frågor. Har försökt rensa ogräs vilket känns rätt meningslöst när det är 1,5m i hela trädgården. var kommer skiten ifrån?? Och jag har insett att planket givetvis inte blir klart denna helgen heller. Med lite tur kommer åtminstone stolparna upp

 

[TeamLundVer]

@TeamLundVer: Kul att han mår bättre men vad gör det för skillnad om du känner att du håller på att drunkna?! När du dessutom är gravid (första antar jag?) känns det med utomstående ögon helt ohållbart som det är nu.

Jag har inga barn så jag kan inte sätta mig in i din situation men som har framförts, vad händer om du blir riktigt dålig?! Det är en sak att ha ett distansförhållande utan barn och med barn som är äldre men en bebis?! Vill han verkligen missa en stor del av den första tiden med barnet?

Ska han nu köra det här racet skulle jag faktiskt förvänta mig att han ser till att få en sjujäkla lön så ni kan köpa in hushållstjänster och renoveringshjälp, så att DU mår bra!

Han har inte ens bett om att få högre lön för det han gör i Stockholm. Jag tyckte ju att om han skulle vara där pga att de har panik så borde han kunna få en Stockholmslön iaf. Men han har inte ens velat fråga Han är sådan, kan/ vågar inte be om/ begära saker. För 2 år sedan lånade han ut en pall pellets till grannen med löfte om att vi skulle få tillbaka inom en månad. Ett år senare fick jag leka bitska kärringen och fråga grannen var den blev av för min man fixade inte det. Då hade vi dessutom själva varit helt utan pellets en period.

 

[athena_arabians]

Helt ärligt, du behöver en break. Du ska faktiskt ha en chans att förbereda dig för att bli mamma, inte slita i trädgården och oroa dig för huset helt själv.

Jag tror säkert inte att din man är en skitstövel men han verkar inte ha fattat hur jobbigt det är för dig, det är kanske dags att slå honom i huvudet med den bildliga klubban?