Sv: Oförstående sambo...
Äschla, allt hästfolk är nog en smula galna. Hur ska man annars orka, när det är 30 minusgrader, nästintill snöstorm och man inte har någon som kan göra jobbet åt en?
Skämt åsido. Jag mår ärligt talat en smula illa av ditt inlägg, eller rättare sagt din sambos resonemang. Köp då för guds skull inte hus, säger jag - även om man kan gå plus vid försäljning (jämfört med vad man köpte kåken för), så kostar det en hel del i pengar och arbete för att underhålla. Och inte en kotte kommer att betala för att man underhåller sitt hus. Och barn kostar väl i snitt någon miljon (per barn) från födsel tills dess att det är dags att flytta hemifrån. Visst får man barnbidrag (iaf i de flesta av de gällande åren), men det kommer ingen lön på kontot för att väga upp alla kostnader.
Visst är hästeriet en livsstil. Åtminstone tenderar det att bli det, när man skaffar egen häst som kräver tid dagligen. Men, den livsstilen kan ju faktiskt rymma ett annat arbete - som betalar för att man ska kunna leva det liv man valt.
Jag har fått bemöta liknande åsikter, från min släkts sida: vissa anser att ska man ha häst så ska det tävlas, och det ska ju tävlas så att man får rosetter och vinster. Det blev en hel del snörpande på munnar, när jag red distansritt (på PP/CR-nivå). De frågade om jag vunnit (efter en ritt), och jag förklarade att det inte gjordes några vinster öht i dessa klasser (i den mening att ingen prisutdelning hålls etc); kan man inte vinna, är det väl ingen mening, ungefär...
Jag orkar inte ens argumentera för
varför jag håller på med något som jag tycker om. Hästeriet får mig att må bra, får mig att vilja andas. Jag tycker att det är roligt, det ger mig en typ av ro och får mig att orka resten av livet. Det räcker.
Ingenting är gratis här i världen. Antingen kostar det pengar, eller så "kostar" det en massa arbete. That's life.