Det håller jag helt med dig om och jag tror att det väldigt ofta grundar sig i konflikträdsla alternativt okunskap/dåliga erfarenheter om/av att man ens kan ta upp problem utan att någon går till attack. Jag föredrar att folk tar upp problemet på ett vettigt sätt och att man därefter kan diskutera det hela och komma fram till en lösning istället för att börja gapa. Gapande leder till försvar och inget blir bra när båda står där i försvarsställning, ord sägs som aldrig går att ta tillbaka i stridens hetta och man sårar varandra och problemet kommer upprepas igen och igen tills parterna förhoppningsvis går skilda vägar.
Diplomati är fantastiskt fina grejer.
Ja det känns som konflikträdsla.
Men jag förstår inte likhetstecknen med att bli arg och att gapa? Att höja rösten är inte att gapa.
I går blev jag är på min snart 14 åriga dotter. Hon skulle städa sitt rum, jag har tjatat om det i en hel vecka, pedagogiskt, förklarat, pratat. I går gick jag in till henne och sa att hon var tvungen att faktiskt städa sitt rum, man kan liksom inte dra ut på det. Hon började med sitt "jag ska bara" och "detta var roligare". Hon har inga problem med att få saker gjorda, ingen diagnos eller så utan en helt vanlig tonåring som himla lite med ögonen i smyg och testar hur långt hon kan slippa göra en sådan här astråkig sak och helt enkelt dra ut på det och säga "jag håller på".
Jag kände att jag fick nog och blev arg, höjde rösten någon, inte mycket och sa "Det räcker nu med att dra ut på det. Jag har bett dig i en vecka, jag vet att det är tråkigt men det ska göras och du får se till att göra det nu, det här är oacceptabelt helt enkelt." Jag gapade inte, jag skrek inte, jag var inte orimlig, jag höjde rösten ett snäpp, ungen la armarna om brösten och plirade surt på mig först och sa sedan "okej, jag ska". Jag svarade i lugn samtals ton att det var bra och att jag ser fram emot att hon är klar sedan för jag är sugen på glass och tycker att vi ska ha en tallrik glas att svalka oss med. Hon är inte alls sur utan svarar "oh ja, det måste vi ha i den här värmen". Jag går ut från rummet och kommer en meter från dörren och då kommer hon efter och ger mobilen till mig och säger att jag kan ha den så länge så går det fortare att städa så att vi kan få glass. Ingen av oss är sura eller arg, ingen av oss har tagit illa vid sig.
Jag anser inte att jag gjorde fel. Rummet var i övrigt städat en timme senare. Jag anmärkte på lite (de fuskar lite

) och hon fixade det medan jag stod i rummet och så gick vi och tog glass sedan.
I min familj har vi temperament, vi blir arga. Jag har några syskon med problem att hantera sin ilska pga diagnoser, men samtidigt är min ilska ofta på den här nivån. Förresten är nog ilska ett fel ord egentligen. Arghet, min arghet är på den här nivån. Tex när de inte städat efter sig i köket. Jag kan bli arg och höja rösten ett snäpp och säga "den som inte städat efter sig i köket kan gå ut och göra det nu, ni vet vad som gäller". Här är det inte heller så att jag väljer att bli arg första gången de missar utan det är när det börjar bli en vana när jag sagt ifrån flera gånger. Jag gormar inte heller, och det här är liksom det enda som sker. I samma stund sista bokstaven är sagd är det lugnt igen och jag kan prata normalt, men jag tycker mig ha rätt att bli arg och förmedla det. Att orimligt gapa, skrika, gorma, bete sig illa, fortsätta med att vara elak och otrevlig är fel och inte till gagn för någon. Folk har skrikit på mig och jag har skrikit på andra, men då har man fått be om ursäkt och göra om. Det är inte heller något som händer ofta numera, det var vanligare när jag var ung
För mig är arg inte att gapa och skrika och bete sig orimlig och explodera över bagateller eller över dumma saker, det är inte heller att säga sårande saker som man ångrar sedan eller vara otrevlig. Det är inte arg för mig.