- Svar: 5
- Visningar: 1 995
Lockad av extrapriset på avokado valde jag att cykla till en Ica-butik belägen i ett mindre köpcentrum. Att cykla dit brukar vara trevligt, och det var det även denna gång - ända tills jag kommer fram. När jag ska parkera och låsa min cykel noterar jag en äldre kvinna som sitter belägen utanför dörrarna till köpcentret. Precis framför sig har hon en liten pappmugg där hon hoppas att förbipasserande ska lägga ett mynt eller två. Ytterligare någon meter ifrån henne står en äldre herre och talar med hög röst, inte med, utan åt henne. Det tar inte många ögonblick för mig att inse att det här inte är en trevlig dialog de två emellan - den stackars kvinnan sitter med huvudet nedböjt och händerna för öronen för att försöka blockera ut mannens hårda ord.
Behöver jag säga att jag blev förbannad? Cykeln glömmer jag vid cykelstället när jag går fram till mannen och ber honom att lämna kvinnan ifred - ser han inte att hon inte vill höra på vad han säger? Märker han inte att han utsätter henne för trakasserier? Jag antar att han först blev chockad över att någon sade emot honom, för i början upplevde jag att jag hann säga en hel del. Han frågade om jag var hennes dotter (nej, men jag är en människa med vett i knoppen), som om det var den enda anledningen till att jag skulle kunna försvara henne. Sedan påstår han att jag pratar för fort, och efter det får jag inte en sy i vädret längre.
Det jag utsätts för sedan är mansplaining deluxe. Jag kan inte säga att jag förstod allt han sade, då hans engelska hade en kraftig fransk(?) brytning, men jag fattade tillräckligt. Med hög röst (så pass hög att jag inte kan överrösta honom utan att rent av skrika, vilket jag inte gör) förklarar han att DET ÄR HANS RÄTT att få ge denna kvinnan sin "important information" och att tonårsflickor som jag (hur många gånger försökte jag säga "I'm not a teenager"?) och kvinnor som hon minsann ska knipa käft och visa äldre herrar som honom RESPEKT.
Jag hade så gärna förklarat för honom att jag mer än gärna hade visat honom respekt, om han bara hade gjort sig förtjänt av det genom att inte vara ett as. Men istället står jag och väntar på att han ska andas in, att han ska ge mig en möjlighet att tala. Men så fort jag öppnar munnen så höjer han rösten ytterligare för att överrösta mig. Så här i efterhand ångrar jag att jag försökte vara anständig, att jag inte utnyttjade mina sångarlungor för att skrika åt honom att ge sig iväg, att jag inte hotade med att ringa polisen för att få honom att lämna kvinnan ifred. Hade jag gjort det så kanske jag inte hade behövt stå där tillsammans med den stackars kvinnan och höra denne herrens bullshit. Kanske hade han fattat att han inte kunde trycka ner mig.
Istället står vi där, och gubben gastar mig rätt i ansiktet utan att visa någon tanke på att gå därifrån. Inte förrän en annan MAN dyker upp och säger åt honom att sluta för att han skriker, så börjar gubben att visa någon respons. Det krävs att en annan man dyker upp och säger åt honom ett par, tre gånger, innan gubben börjar gå sin väg (men såklart inte förrän han säger att den yngre mannen också ska knipa igen).
Jag hatar att jag känner mig tacksam mot den yngre mannen, som kunde göra det jag tydligen inte kunde. Men tacksam är jag, för hade inte han kommit så hade vi kanske stått där än. Jag hatar att kvinnan kände sig så tacksam mot mig som stod upp för henne, för hon borde inte ha blivit trakasserad till att börja med. Jag hatar att jag bara hade sju kronor i fickan att ge till kvinnan, som om de skulle göra någon skillnad för henne. Jag hatar att jag känner mig så maktlös - varför dög inte mina ord? Varför var inte jag värd att lyssna på?
Det gör ont i mig att veta att det troligtvis inte var första gången den äldre kvinnan råkade ut för detta. Det gör också ont i mig att veta att många, många människor passerade utan att reagera. Som om hon inte fanns. Som om hon inte heller var värd att lyssna på.
Behöver jag säga att jag blev förbannad? Cykeln glömmer jag vid cykelstället när jag går fram till mannen och ber honom att lämna kvinnan ifred - ser han inte att hon inte vill höra på vad han säger? Märker han inte att han utsätter henne för trakasserier? Jag antar att han först blev chockad över att någon sade emot honom, för i början upplevde jag att jag hann säga en hel del. Han frågade om jag var hennes dotter (nej, men jag är en människa med vett i knoppen), som om det var den enda anledningen till att jag skulle kunna försvara henne. Sedan påstår han att jag pratar för fort, och efter det får jag inte en sy i vädret längre.
Det jag utsätts för sedan är mansplaining deluxe. Jag kan inte säga att jag förstod allt han sade, då hans engelska hade en kraftig fransk(?) brytning, men jag fattade tillräckligt. Med hög röst (så pass hög att jag inte kan överrösta honom utan att rent av skrika, vilket jag inte gör) förklarar han att DET ÄR HANS RÄTT att få ge denna kvinnan sin "important information" och att tonårsflickor som jag (hur många gånger försökte jag säga "I'm not a teenager"?) och kvinnor som hon minsann ska knipa käft och visa äldre herrar som honom RESPEKT.
Jag hade så gärna förklarat för honom att jag mer än gärna hade visat honom respekt, om han bara hade gjort sig förtjänt av det genom att inte vara ett as. Men istället står jag och väntar på att han ska andas in, att han ska ge mig en möjlighet att tala. Men så fort jag öppnar munnen så höjer han rösten ytterligare för att överrösta mig. Så här i efterhand ångrar jag att jag försökte vara anständig, att jag inte utnyttjade mina sångarlungor för att skrika åt honom att ge sig iväg, att jag inte hotade med att ringa polisen för att få honom att lämna kvinnan ifred. Hade jag gjort det så kanske jag inte hade behövt stå där tillsammans med den stackars kvinnan och höra denne herrens bullshit. Kanske hade han fattat att han inte kunde trycka ner mig.
Istället står vi där, och gubben gastar mig rätt i ansiktet utan att visa någon tanke på att gå därifrån. Inte förrän en annan MAN dyker upp och säger åt honom att sluta för att han skriker, så börjar gubben att visa någon respons. Det krävs att en annan man dyker upp och säger åt honom ett par, tre gånger, innan gubben börjar gå sin väg (men såklart inte förrän han säger att den yngre mannen också ska knipa igen).
Jag hatar att jag känner mig tacksam mot den yngre mannen, som kunde göra det jag tydligen inte kunde. Men tacksam är jag, för hade inte han kommit så hade vi kanske stått där än. Jag hatar att kvinnan kände sig så tacksam mot mig som stod upp för henne, för hon borde inte ha blivit trakasserad till att börja med. Jag hatar att jag bara hade sju kronor i fickan att ge till kvinnan, som om de skulle göra någon skillnad för henne. Jag hatar att jag känner mig så maktlös - varför dög inte mina ord? Varför var inte jag värd att lyssna på?
Det gör ont i mig att veta att det troligtvis inte var första gången den äldre kvinnan råkade ut för detta. Det gör också ont i mig att veta att många, många människor passerade utan att reagera. Som om hon inte fanns. Som om hon inte heller var värd att lyssna på.