Flyttlasset gick i lördags. På fredag kväll hämtade jag lastbilen på 18 kbm och körde till Stockholm. Det är den största bil jag någonsin kört, men den var ändå otroligt smidig. Att backa in mot huset jag flyttat ifrån gick också väldigt bra, trots att jag med personbil kan känna att det är lite knepigt. Bra backlysen och automatlåda som tillät krypkörning uppför backen underlättade en hel del, då vägkanterna knappt är synliga där och det är smalt.
På lördagen fick syrran och jag slita. Hon var en mästare på tetris och packade bilen väl. Sedan körde hon lastbilen hela vägen till nya huset. Jag var glad över att ha en privatchaufför så jag slapp köra. Lastbilen var nämligen inte gjord för små människor, för under fredagen när jag körde till Stockholm var jag glad över att ha höga klackar på skorna
så jag nådde golvet med hälarna.
Att lasta ur gick fortare och sedan var det bara att dra iväg till Statoil för att lämna tillbaka bilen. Vi var där 20 minuter innan den skulle vara tillbaka. Pust. Vi hann.
Sen åkte vi hem. Vid det laget var jag helt sjukt hungrig och trött så jag var lite som en grinig unge, men försäkrade syrran om att jag skulle bli trevligare efter maten. Vi hade inte hunnit äta särskilt mycket under dagen, så hon hade förståelse. Det blev också bättre sen, men fy bövelen vad trött jag var. Vi la oss tidigt och jag somnade så fort huvudet landade på kudden. Morsan ringde till syrran strax efter att jag somnat och de pratade en stund, men jag var helt medvetslös och har inget minne av det.
Dagen efter tog syrran tåget tillbaka till Stockholm och jag har ägnat mig åt att försöka komma i ordning här. Jag plockar och plockar. Tömmer den ena kartongen efter den andra och listan på saker som jag behöver införskaffa växer. Jag äger ju t.ex. inte en enda taklampa (mer än de som följde med huset). Det sitter en taklampa i hallen, en i taket över diskbänken och på toa finns det lyse. För övrigt är det ganska mörkt. Det känns lite angeläget att skaffa fler lampor och även en del annat jag har på listan. Men det hinns liksom inte med riktigt när jag också måste jobba och affärerna är stängda på kvällen. Till helgen åker jag tillbaka till Stockholm för att plocka ihop det sista och städa ur huset. Jag hoppas att jag hinner shoppa lite då.
Det känns fortfarande helt overkligt att jag faktiskt äger det här huset nu. Det är så jag måste nypa mig själv i armen då och då. Innan jag flyttade in var jag lite bekymrad över om det skulle vara problem med röklukt i huset. Det har det inte varit i någon större omfattning. I ett av rummen kändes det inte helt okej när jag flyttade in, men jag ställde in en skål med utspädd ättika och det har faktiskt fungerat väldigt väl. Entréverandan luktar dock ganska illa. Där har det rökts en hel del.
Idag träffade jag också några av mina nya grannar. Det var tre gubbar som stod vid brevlådorna och snackade när jag gick ut för att skotta snö. De kastade nyfikna blickar åt mitt håll så jag gick fram och presenterade mig. En av gubbarna, som nog är 70+ med viss råge, sa sitt namn och sedan att "jag är ju en gammal gubbe". Ja, jag ser det, sa jag. Ett lätt skratt utbröt. Vi pratade vidare en stund och sen hade vi socialiserat färdigt.
Jag skulle ju förresten ha provridit en häst i söndags. Jag ringde till ägaren ett par gånger för att få en vägbeskrivning och komma överens om en tid att vara där, men möttes bara av en telefonsvarare, så jag skickade ett sms. Detta har jag fortfarande inte fått svar på. Jag utgår från att det betyder att det inte var rätt för mig. De hade ju inte ens några bommar där, för alla i stallet var dressyrmänniskor som inte förstått värdet av bommar.
På lördagen fick syrran och jag slita. Hon var en mästare på tetris och packade bilen väl. Sedan körde hon lastbilen hela vägen till nya huset. Jag var glad över att ha en privatchaufför så jag slapp köra. Lastbilen var nämligen inte gjord för små människor, för under fredagen när jag körde till Stockholm var jag glad över att ha höga klackar på skorna
så jag nådde golvet med hälarna. Att lasta ur gick fortare och sedan var det bara att dra iväg till Statoil för att lämna tillbaka bilen. Vi var där 20 minuter innan den skulle vara tillbaka. Pust. Vi hann.
Sen åkte vi hem. Vid det laget var jag helt sjukt hungrig och trött så jag var lite som en grinig unge, men försäkrade syrran om att jag skulle bli trevligare efter maten. Vi hade inte hunnit äta särskilt mycket under dagen, så hon hade förståelse. Det blev också bättre sen, men fy bövelen vad trött jag var. Vi la oss tidigt och jag somnade så fort huvudet landade på kudden. Morsan ringde till syrran strax efter att jag somnat och de pratade en stund, men jag var helt medvetslös och har inget minne av det.
Dagen efter tog syrran tåget tillbaka till Stockholm och jag har ägnat mig åt att försöka komma i ordning här. Jag plockar och plockar. Tömmer den ena kartongen efter den andra och listan på saker som jag behöver införskaffa växer. Jag äger ju t.ex. inte en enda taklampa (mer än de som följde med huset). Det sitter en taklampa i hallen, en i taket över diskbänken och på toa finns det lyse. För övrigt är det ganska mörkt. Det känns lite angeläget att skaffa fler lampor och även en del annat jag har på listan. Men det hinns liksom inte med riktigt när jag också måste jobba och affärerna är stängda på kvällen. Till helgen åker jag tillbaka till Stockholm för att plocka ihop det sista och städa ur huset. Jag hoppas att jag hinner shoppa lite då.
Det känns fortfarande helt overkligt att jag faktiskt äger det här huset nu. Det är så jag måste nypa mig själv i armen då och då. Innan jag flyttade in var jag lite bekymrad över om det skulle vara problem med röklukt i huset. Det har det inte varit i någon större omfattning. I ett av rummen kändes det inte helt okej när jag flyttade in, men jag ställde in en skål med utspädd ättika och det har faktiskt fungerat väldigt väl. Entréverandan luktar dock ganska illa. Där har det rökts en hel del.
Idag träffade jag också några av mina nya grannar. Det var tre gubbar som stod vid brevlådorna och snackade när jag gick ut för att skotta snö. De kastade nyfikna blickar åt mitt håll så jag gick fram och presenterade mig. En av gubbarna, som nog är 70+ med viss råge, sa sitt namn och sedan att "jag är ju en gammal gubbe". Ja, jag ser det, sa jag
. Ett lätt skratt utbröt. Vi pratade vidare en stund och sen hade vi socialiserat färdigt. Jag skulle ju förresten ha provridit en häst i söndags. Jag ringde till ägaren ett par gånger för att få en vägbeskrivning och komma överens om en tid att vara där, men möttes bara av en telefonsvarare, så jag skickade ett sms. Detta har jag fortfarande inte fått svar på. Jag utgår från att det betyder att det inte var rätt för mig. De hade ju inte ens några bommar där, för alla i stallet var dressyrmänniskor som inte förstått värdet av bommar.
