I andra länder fungerar det ju utan distriksveterinärer så varför skulle det inte fungera i Sverige?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Här har de minst 2 timmars resväg till mig från sin station, detta i Örebro län, knappast glesbygd. De har inte haft DV i örebro på många år pga personalbrist.Och alltid när jag har behövt ringa DV sent på kväll/natt så har jag fått vänta i flera timmar då dom haft fullt upp med att förlösa kalvar, kolik, brutna ben på kor osv osv. Då har det varit kolik och större sårskada jag ringt för. Vissa gånger har dom inte ens haft möjlighet att komma ut överhuvudtaget då de haft så fullt upp (då var det en kraftig vaccinreaktion) Jag bor i Dalarna så jag antar att det beror på att det är långa avstånd emellan och stora områden som ska täckas upp av en/få veterinärer på kvällar/nätter. Ringer jag från Leksand och veterinären är på väg till älvdalen så har vi 1,5 h dit, plus tiden där, sen ska veterinären 1,5 h tillbaka hit igen. Vi har en hel del bönder och mycket hästar här i länet.
Här har det alltid varit så att får man tag på DV och den är på plats inom 1-2 h så är det dags att köpa en trisslott.
Har du något förslag på lösning till problemet med långa avstånd? Att köra en viss sträcka tar ju den tid det tar, det är ju inte inom veterinärens kompetens att påverka. Fler DV-stationer vore såklart toppen men om det är svårt att finansiera och bemanna befintliga så känns det inte som en rimlig lösning.Och alltid när jag har behövt ringa DV sent på kväll/natt så har jag fått vänta i flera timmar då dom haft fullt upp med att förlösa kalvar, kolik, brutna ben på kor osv osv. Då har det varit kolik och större sårskada jag ringt för. Vissa gånger har dom inte ens haft möjlighet att komma ut överhuvudtaget då de haft så fullt upp (då var det en kraftig vaccinreaktion) Jag bor i Dalarna så jag antar att det beror på att det är långa avstånd emellan och stora områden som ska täckas upp av en/få veterinärer på kvällar/nätter. Ringer jag från Leksand och veterinären är på väg till älvdalen så har vi 1,5 h dit, plus tiden där, sen ska veterinären 1,5 h tillbaka hit igen. Vi har en hel del bönder och mycket hästar här i länet.
Här har det alltid varit så att får man tag på DV och den är på plats inom 1-2 h så är det dags att köpa en trisslott.
Vilka är andra länder?I andra länder fungerar det ju utan distriksveterinärer så varför skulle det inte fungera i Sverige?
Situationen runt veterinärvård, både på lantbruksdjur och smådjur, är väldigt annorlunda i många länder. I Norge var veterinären på plats inom några timmar när något hände med en tacka, men samma veterinär ryckte på axlarna om en ormbiten hund och sa "dör den så dör den".I andra länder fungerar det ju utan distriksveterinärer så varför skulle det inte fungera i Sverige?
Ja,.det är en viktig aspekt av arbetsmiljön tänkwr jag. Djurägares beteende och attityd mot veterinären. Och uthängning på sociala medier. Jag tror det är en bidragande del till att sjukskrivningstalen är högre bland veterinärer än snittet i landet, att suicidtalen är högre och att många lämnar yrket.Jag har jobbat rätt länge både på DV och privata aktörer, och det här med veterinärbristen är ju till stor del orsakat av den förändring av arbetslivet som skett. När jag började jobba var det fortfarande möjligt att hamna på område med en-jour, dvs som det var förr med en veterinär som skötte sitt lilla område med kunder dygnet runt. Två och tre-jour var vanligt, ffa på sommaren. Jag har själv jobbat länge med två-jour och det innebär inte så många timmar i veckan som du inte måste passa telefonen, speciellt om du har helgen. Detta var helt normalt, då. Det fungerar att jobba så, om du inte måste sköta ett hem och ha en fritid med bestämda tider. Så länge man inte måste passa andra tider än jobbets så går det. Då var det också så att du gjorde så gott du kunde, med det du hade hemma på kliniken, alt. i bilen. Och alla förstod att man inte alltid kunde göra underverk.
Nu är det annorlunda. Man ska vara specialist, med alla möjligheter till utrustning, klinik osv. När man kommer ut är personerna som man möter mycket avvaktande och ifrågasättande, speciellt om det är jour och krissituation. Jag tycker att det är den pressen som har gjort mej uppgiven och numera inte finns kvar i yrket. Jag trivdes en gång i tiden med mitt jobb, inte nu längre.
Kanske har detta med ålder att göra, men så kan vi ju inte heller ha det? Förr jobbade distriktarn även efter pensioneringen, nu lägger man av långt tidigare?
Har du något förslag på lösning till problemet med långa avstånd? Att köra en viss sträcka tar ju den tid det tar, det är ju inte inom veterinärens kompetens att påverka. Fler DV-stationer vore såklart toppen men om det är svårt att finansiera och bemanna befintliga så känns det inte som en rimlig lösning.
Håller helt med ang (frånvaron av) arbetsmiljöfokus. Om branschen läcker personal som ett såll bör man rimligtvis prioritera att få folk att stanna kvar.Jag tycker att utredningen hade märkligt lite fokus på arbetsmijön och varför djurhälsopersonal inte stannar i yrket/kliniskt arbete/jourarbete. Man nämner som i förbifarten om höga sjukskrivningtal och deltidsarbete, men bland förslagen om åtgärder verkar det mest handla om att få in nytt folk.
Annars handlar det väl mycket om hur pass stor del av veterinärvården som ska vara skattefinansierad. Ska tillgång till dyget-runt-vård för sällskapsdjur i hela landet vara statligt ansvar? För att upprätthålla djurskydd bara skulle väl jordbruksverket rent krasst kunna sluta avtal med jägare på jourtid.
Ja, det känns i hjärtat när Agda 85 utan bil har svårt att ta sig till stora djursjukhuset ett par timmar bort med sin katt. Men jag vet ändå inte om jag tycker att skattemedel för jourvård för sällskapsdjur i varje hörn av landet är rimligt när jag samtidigt vet att Agda själv hade fått åka lika långt för att få vård?
Någonstans tror jag också att veterinärvården kanske skulle behöva skruvas ned lite i ambitionsnivå. Tolka mig inte fel, det är fantastiskt att vården gått så snabbt framåt. Men kanske behöver det vara lite mer som på humansidan med olika nivåer för enklare vård (typ vårdcentral) och sedan mer centralicerad specialistvård. Som det är nu känns det som att det finns en stor etablering av kliniker i ”mellannivå” där man erbjuder avancerad vård typ CT, dagoperationer, tandåtgärder etc som sväljer mycket personal och del av inkomsterna, samtidigt som det är andra som sliter med den olönsamma beredskapen.
Ja det varierar väl på olika delar av landet. Stora avstånd ger ju också lång väntetid - en kolik i Fagersta och en i Leksand samtidigt är bara två förrättningar, men motsvarar många timmars arbete. En annan natt är det kanske inga fall alls, men fortfarande långt över en timme till dig om veterinären utgår från Avesta. Skulle man dubbla bemanningen på samma antal fall skulle det bli dubbelt så dyrt - och då är man tillbaka i frågan om vem som egentligen ska betala.Och alltid när jag har behövt ringa DV sent på kväll/natt så har jag fått vänta i flera timmar då dom haft fullt upp med att förlösa kalvar, kolik, brutna ben på kor osv osv. Då har det varit kolik och större sårskada jag ringt för. Vissa gånger har dom inte ens haft möjlighet att komma ut överhuvudtaget då de haft så fullt upp (då var det en kraftig vaccinreaktion) Jag bor i Dalarna så jag antar att det beror på att det är långa avstånd emellan och stora områden som ska täckas upp av en/få veterinärer på kvällar/nätter. Ringer jag från Leksand och veterinären är på väg till älvdalen så har vi 1,5 h dit, plus tiden där, sen ska veterinären 1,5 h tillbaka hit igen. Vi har en hel del bönder och mycket hästar här i länet.
Här har det alltid varit så att får man tag på DV och den är på plats inom 1-2 h så är det dags att köpa en trisslott.
Exakt så! Fungerade bättre i den tid då veterinären hade sin bil, sitt lilla distrikt och en hemmafru som svarade i telefonen.Jag har jobbat rätt länge både på DV och privata aktörer, och det här med veterinärbristen är ju till stor del orsakat av den förändring av arbetslivet som skett. När jag började jobba var det fortfarande möjligt att hamna på område med en-jour, dvs som det var förr med en veterinär som skötte sitt lilla område med kunder dygnet runt. Två och tre-jour var vanligt, ffa på sommaren. Jag har själv jobbat länge med två-jour och det innebär inte så många timmar i veckan som du inte måste passa telefonen, speciellt om du har helgen. Detta var helt normalt, då. Det fungerar att jobba så, om du inte måste sköta ett hem och ha en fritid med bestämda tider. Så länge man inte måste passa andra tider än jobbets så går det. Då var det också så att du gjorde så gott du kunde, med det du hade hemma på kliniken, alt. i bilen. Och alla förstod att man inte alltid kunde göra underverk.
Nu är det annorlunda. Man ska vara specialist, med alla möjligheter till utrustning, klinik osv. När man kommer ut är personerna som man möter mycket avvaktande och ifrågasättande, speciellt om det är jour och krissituation. Jag tycker att det är den pressen som har gjort mej uppgiven och numera inte finns kvar i yrket. Jag trivdes en gång i tiden med mitt jobb, inte nu längre.
Kanske har detta med ålder att göra, men så kan vi ju inte heller ha det? Förr jobbade distriktarn även efter pensioneringen, nu lägger man av långt tidigare?
Att hänga folk i sociala medier verkar efter år av studier från utsidan vara väldigt typiskt svenskt. Absolut att det händer även i andra länder men få verkar gå igång som svenskarna gör bakom tangentborden när det inte går som de hade tänkt sig.Ja,.det är en viktig aspekt av arbetsmiljön tänkwr jag. Djurägares beteende och attityd mot veterinären. Och uthängning på sociala medier. Jag tror det är en bidragande del till att sjukskrivningstalen är högre bland veterinärer än snittet i landet, att suicidtalen är högre och att många lämnar yrket.
Med det sagt så får man absolut kritisera en veterinär man upplever gjort fel. Men via rätt kanaler, kontakt med veterinären själv, dennes chef eller anmälan enligt gällande regelverk. Inte genom att hänga ut i sociala medier.
Vilka länder talar du själv om? Irak, Sudan, Thailand, Colombia eller möjligen Indien?!Vilka är andra länder?
Tänker du på dem där det är helt ok att låta djur självdö?
Eller på dem där man får avliva djur lite hur som helst? Där djur har så lågt värde att vem som helst klarar av att bara ta en hammare och dunka in skallen på sin lilla chihuahua?
Är det rimligt i Sverige, med den djursynen och den djurskyddslagen vi har tycker du?
Jag pratar om världen i stort, europa är ganska litet och unikt. Ta tex kina där man inte har djurskyddslagar ens. Många länder i afrika där människor inte ens har tillgång till sjukvård osv osv. I USA håller de gärna liv i djuren hur länge som helst.Vilka länder talar du själv om? Irak, Sudan, Thailand, Colombia eller möjligen Indien?!
Nere i Europa, kolla på kartan stora delar av det ligger typ söder om Danmark, ringer vi veterinären när vi har sjuka hästar, eller andra djur med för den delen. Spelar ingen roll när på dygnet vi ringer. För veterinären kommer till stallet och krisar det kan man köra till en nattöppen klinik.
Orka jämföra äpplen och päron liksom..Jag pratar om världen i stort, europa är ganska litet och unikt. Ta tex kina där man inte har djurskyddslagar ens. Många länder i afrika där människor inte ens har tillgång till sjukvård osv osv. I USA håller de gärna liv i djuren hur länge som helst.
Det är ju jättebra om det fungerar. I Sverige gör det inte det. Det finns inte nattöppna kliniker inom rimligt avstånd på väldigt många ställen i Sverige. De flesta behöver åka över 1,5 timme för det och har man ett akut sjukt djur så är det långt. Lägg därtill att det faktiskt är olagligt att transportera djur hur som helst som inte är friska.
Ja vill du göra dig dum så är det givetvis upp till dig.Orka jämföra äpplen och päron liksom..
Så himla trist att det alls förekommer.Att hänga folk i sociala medier verkar efter år av studier från utsidan vara väldigt typiskt svenskt. Absolut att det händer även i andra länder men få verkar gå igång som svenskarna gör bakom tangentborden när det inte går som de hade tänkt sig.