Det här är en tråd, som jag hoppas att vi kan hålla vid liv i, då och då. Samt att CillaW
, håller ett öga på då och då, när vi låter för grinfärdiga och oroliga... Även om hon helst vill slippa... Det har jag all förståelse för, inte snack om saken.
För just nu är det dags för mig att känna mig "skiträdd" igen. Och då antar jag att många undrar hur JAG, som ändå haft mina resor under åren kan påstå att jag är rädd för något. Men men, så är det.
Jag är född för tidigt, med dålig muskelmassa, överrörliga leder och det ena emd det andra och har aldrig fått någon riktig diagnos, förutom en och annan kryptisk kråka i journalerna som jag fått nyss om nu senaste halvåret (som vuxen alltså) om att det är någon typ av bindvävssjukdom - "Ev Marfans syndrom" stod redan 1981 i mina papper, men det är inget som sagts, till mig... Nu senaste året har jag dock röntgats, testats och undersökt tack vare neurolog för att eventuellt få diagnosen Ehler Danlos syndrom, som också är en bindvävssjukdom. Ända fram till 15 års ålder hade jag VIP-kort hos ortoped på USÖ, men sen tappades intresset för mig.
1999 i januari fick jag en liten hjärnblödning och det var mkt nattsnack med en älskad vän, för att jag skulle våga tro att jag skulle överleva nästkommande år...
1999 i augusti krossade jag en halskota, som sköts ur läge i samband med en whiplashliknande olycka i min dåvarande sköthästs stall. Och fick en bestående ryggmärgsskada.
Jag började gå med rollator, kryckkäpp, tränade som en oxtokig men var sned o vind i kroppen. Jag bråkade med rehabläkaren om att jag ville få träffa en ortoped, eftersom jag var uppväxt med det. Men nej, det var inte intressant. Detta var ju en olycka och därmed en ny skada.
2001 opererades den krossade halskotan bort ur nacken och ersattes med plugg från höftkammen, för att stabilisera min halskotpelare och förhoppningsvis förhindra allt för riskfyllda olycksrisker... även om jag ska undvika att hoppa med häst och att ramla av...
Åren som jag nu har gått snett o vint o farit lite illa, har lett till att jag senaste ett och ett halvt åren haft värk i höfterna och ÄNTLIGEN fick jag då som sagt träffa en förstående neurolog, som skickade mig på röntgen av höfter och knän. Han sa att knäna var inga större fel på, men man kunde se att höfterna var slitna och skickade vidare papperen till ortoped.
Jag fick veckan därpå ett brev att ortopeden mottagit bilderna och att jag skulle få en kallelse inom 3-4 månader... Veckan därpå, kom ett nytt brev, med kallelse fjorton dagar senare. Jag vacklade in hos ortopeden, som tog i hand och sa att "det enda jag kan erbjuda dig just nu är köplats för en ny höftled. Är du intresserad?" Liksom just då, visste jag inte vad jag skulle säga eller göra och då insåg han nog att han kanske var lite väl häftig i sin framtoning och tog fram bilderna på datorn. Vänster höft inget brosk eller vad det nu ska vara i leden... Höger höft så där 1.5-2 mm... Han sa då, du har lite värk kan jag tänka mig? Ja, det kan man väl säga sa jag då. Jag har fått Diklofenak utskrivet av neurologen i väntan på att få träffa ortoped sa jag. Ja, sa då ortopeden. Jag ser ju att det här kom lite som en överraskning, så jag skriver ut diklofenak och alvedon för ett år och så träffas vi i augusti eller så nästa år, tar nya bilder, så får du ta beslut om hur du vill göra då.
För det ortopeden också tjatade om, som jag ställer mig lite frågande till, då jag hört så mkt annat var att de inte så gärna byter höft på så "unga människor" - 43 år. Då de oftast får göra om operationen inom 10 år. Och att göra om operationen efter tio år, gör att med tiden blir det ärrbildningar och då svårare och svårare att göra om operationen. Jag har hört både här och på andra forum att det är flera som har haft sina proteser längre än så. Men man vet ju inte.
Och så är ju jag som flera andra här i tråden lite orolig över läketiden och frånvaron från min siamesiska tvilling Fatima. Det har hänt så mkt med mig senaste åren, att varje dag ifrån henne gör ont.
Nu senast var det ju strulet med ögonen efter bilolyckan augusti 2007 och ögonoperation av starr, januari och mars 2008.
Men, jag kommer troligen att ta det onda med det goda i höst och ställa mig i kö. Risken är också den att jag kommer bli tvungen att höra av mig tidigare, då ortopeden sa att det bara var att höra av sig om värken blir värre. Och ja, jag har värk om nätterna, sover 2-3 timmar i taget, får "pista om" sängen med kuddar här och där, knapra alvedon, sova 2-3 timmar, "pista om" sängen osv... Jag kan efter min ryggmärgsskada, tydligen inte vända mig i sömnen utan det är ett himla bökande.
Ursäkta ett långt och svamligt inlägg. Men jag kände att jag var tvungen att svamla lite.
Vi kanske kan skapa en ny förening för de höftledsbytta i framtiden.
/IH
