Nej, jag pratar inte med någon. tycker det känns väldigt knepigt att sitta pch beklaga sig över sitt barn för någon annan hur handikappat det än är.
jag skriver av mig ibland i min blogg å det kommer med jämna mellanrum.
man inser sin sanning när man är på tex stan. bara att se ett litet barn ropa mamma kan få mig att bli avundsjuk, för att deras barn kan prata, och då gäller det istället att hålla huvudet högt och inte bli mer blödig än man är.
Haha åh nej. Man får absolut inte vara ledsen över att man fått ett handikappat barn, man kan ju trots allt få barn och det betyder mer
vad man fått höra av andra då. man ska tydligen vara glad för det man har, utan att känna en sorg för det man inte fick.
Jag älskar Tim men jag känner ändå sorg över det barn jag inte fick, och aldrig kommer få.
sedan är det så att eftersom hans funktionshinder inte syns till utseendet så blir det svårare. För andra tror han är bortskämd och att han får göra som han vill, och automatiskt blir man en dålig förälder. Jag ser hur andra tittar på oss ibland. Hade han haft DS hade nog inte folk glott så mycket får då hade dom sett att han var annorlunda direkt.
Förr i tiden så trodde man att autism berodde på att mamman var kall som ett kylskåp mot sitt barn, och därför blev dom autistiska. det lever kvar än idag i vissa och ibalnd så börjar man ju undra vad man gjorde för fel när han var liten.
skuldkänslor kommer det alltid att finnas, kanske kunde man gjort något annorlunda?...