Nu har jag tröttnat!!!

[Roheryn]

Måste bara bidra med min historia om att "dra omkull häst".

Min häst är sedan 2,5 år tillbaka HELT ÖVERTYGAD om att jag är fysiskt starkare än han. Jag hade köpt honom som rätt ohanterad fyraåring, ridit in honom den sommaren, och under hösten gick han på lösdrift med ett gäng andra hästar. Ungefär mitt i den perioden var jag tvungen att ta hem honom till stallet, eftersom han skulle vaccineras. Och traskade iväg till lösdriften med repgrimma och 4m lina. Inga problem att fånga och sätta på grimma (det har det aldrig varit), och han följde med snällt i början. Men efter ungefär halva hagen (STOOOOR hage...) började han inse att jag tog bort honom från kompisarna, för han började studsa och kasta med huvudet. Jag lät honom hållas på rätt lång lina, men efter en stund gjorde han ett ryck för att komma loss. Jag måste ha stått i en väldigt bra vinkel i förhållande till hästen, för jag bara höll kvar och han halkade och gick omkull!

Jag har aldrig sett en så förvånad häst i hela mitt liv (var rätt förvånad själv också)!!! Han tittade på mig med en blick som sade: Var du SÅÅÅÅ stark!?! ...och så följde han snällt med till stallet. Och det har ALDRIG varit minsta problem med att leda honom sedan dess. Oavsett störningar.

 

[lil-sis]

Sådana "guldstunder" är svåra att fabricera. Hade min första aha-upplevelse med en sådan och ett ranghögt connemarasto. På ren tur så "vann" jag och efter det var hon hur foglig som helst. Utan våld från min sida.

 

[Silverkedjan]

Jag skulle som du inte riskera förtroendet för att "sätta henne på plats".

Man riskerar inte förtroendet genom att tydligt sätta på plats. Man har det inte innan man gjort det.

Roheryn och lil-sis - det är precis sådant där som behöver hända EN gång med riktigt tuffa individer. Och gör det inte det spontant får man lista ut hur man ska iscensätta det Det är i allmänhet mycket mindre jobb än att fortsätta småtjafsa i all oändlighet som folk oftast gör med sina hästar.

 

[zolan]

Jag förstår vad du menar. Men jag har aldrig behövt småtjaffsa ändå fast jag inte tar till tuffare tag.
Sedan måste jag förklara varför jag reagerade så på din dra om kull historia. Det finns ju en hel del yngre oerfarna hästmänniskor som läser dessa inlägg och tänk om en tjej eller kille som rider t ex mitt fullblod tycker att wow då slipper jag träna stopp från början, skritt och trav, utan det är bara att sticka ut i skogen och dra omkull henne i någon kurva. Då är det klart och det där tramsandet eller duttandet med säkerhet framför allt som jag försöker lära ut blir ju väldigt bort kastad tid.
Föreställ dig sedan att fullblodet sticker i 65km/h och kurvan kommer, min bild av det omkulldragandet är inte vacker.
Jag har gått omkull med häst i en kurva och det var inte frivilligt från varken min eller hästens sida. Den gången var det ett inte lika snabb nordsvensk. Det resulterade i ett krossat bäcken på mig och förmågan att skaffa barn undanröjt vid 35 års ålder. Hästen klarade sig med lite skrubbsår som tur var. Jag hade tur enligt läkarna för den kraft som kvävs för att skada bäckenet skulle ha tagit livet av mig om det inte hade varit just bäckenet som tagit smällen.
Så när du med din erfarenhet drar omkull en häst, så gör du det förmodligen med så mycket vetskap om underlag och din egen skicklighet som ryttare i beräkningen. (Även om jag fortfarande inte gillar sättet.)
Men en oerfaren ryttare kanske tror att det bara är att göra som du beskrev och voila, hästen blir som ny. Men de kanske inte överlever och får se resultatet.

 

[mian1]

Då måste jag ju undra, det där med att det räcker en gång att dra omkull. Min häst har ju varit jättejobbig med stegringar, framförallt innan jag köpte henne. Förra ägaren drog henne i backen minst en gång för att hon var uppe och nästan klättrade på dem när de försökte leda henne i grimma och grimskaft. Första gången var hon ett drygt år och då vill jag minnas att hon blev lite omtöcknad, men det hindrade henne inte från att stegra igen nästa gång hon skulle ledas. På inridningen drogs hon också omkull, av inridare, men verkade inte ha nån vidare respekt för inridaren - och han var en jätteduktig, rutinerad och respektingivande hästkarl.
Med andra ord verkar okulldragningarna inte ha haft någon sådan dramatisk effekt på min häst. Hon är också en sån galning som kan gå omkull i hagen så det dundrar i marken, reser sig upp och busar vidare. Förra året halkade hon så att hon lyfte helt i luften och for i marken på sidan så att luften gick ur henne. Då väntade hon faktiskt nån minut innan hon fortsatte med sin hoppochskutt-uppvisning.

Nu stegrar hon faktiskt inte alls, möjligen om hon blir frustrerad, men då lyfter hon bara lite grand för att visa att hon inte förstår och att jag pushar för hårt på något hon inte tror sig kunna utföra. Annars hjälpte ett enda och snabbt rapp med repet under magen när hon reste sig.

 

[Silverkedjan]

Din häst kanske inte har lärt sig att tex omkulldragningar är farliga och betyder att rangen är förlorad? Det kan bara en barndom i flock lära dem enligt min erfarenhet.

Hästar som inte har ett normalt hästspråk är mycket svårare att tämja. Din häst beter sig inte riktigt som om den har ett helt normalt "hästigt" beteendemönster ?

Jag har aldrig kommit någon vart med sådana. Om det inte fungerat att sätta dem i en tuff flock och bli häst först vill säga.

Det finns också en del individer som kombinerar extrem smärtokänslighet med att vara lite korkade. Att vara korkad är tillåtet om man är häst, oftast är det en bra egenskap eftersom de inte kommer på nya tricks hela tiden. Men i de fallen jag menar kan man snacka om att hälla vatten på en gås ! Extrem smärtokänslighet i kombination med hög rang och "intelligens" är en ännu värre kombination. Här måste man vara extremt smart själv och lista ut vad det är som hästen möjligen skulle respektera som "värt att undvika" och utdela det med extrem tajming.

Ett ex bara, min Svarten tillhör den sista kategorin, flockfostrad men ledare för en stor hingstflock och tyckte det var hans arbetsuppgift att hålla människor utanför reviret.
Han var livsfarlig med att hugga förbipasserande i ryggen över staket eller boxvägg när han kom. Och helt oberörd av eventuella motattacker :smirk: Men en riggad vattenbalja över tittluckan i boxen som utlöstes (manuellt i smyg) när han kom sättandes med blottade tänder gjorde susen

 

[mian1]

Hon har aldrig levt i flock utan är uppvuxen (första 7 åren) med en ranglåg mamma som sällskap. Under första halvåret jag ägde henne bodde hon i två olika stall med mindre flockar av ston och där var hon snabbt "fölunge" hos det ranghögsta stoet. Nu bor hon med bara en hästkompis och då det inga andra hästar finns i närheten av oss så kan vi inte skapa någon större flock heller.
I första stallet vi var inackorderade fanns det hingstar. En av dem attackerade sin boxdörr så fort han fick syn på min häst. Även om hon var brunstig. Förmodligen var hon väl för annorlunda för att skulle tycka att hon var häst.

Men även om hon har svårt med sin roll som häst så borde det ju finnas något sätt att "tämja" henne till att bli en vanlig promenadhäst? Hon är snäll och trygg, älskar människor, men har lite svårt att uppföra sig ibland. Hon vet liksom inte hur hon ska bete sig, vare sig med människor eller med hästar. Borde hon inte ha sitt eget språk som man kan lära sig tyda?

Och gällande att inte förstå att omkulldragningar är farligt så är hon hopplös på att prova att kliva på mark som hästar normalt tyckt var farlig. Mark där man sjunker eller riskerar att fastna.

 

[Silverkedjan]

Finns det något hon tycker är farligt?

 

[mian1]

Katter är hon lite rädd för ibland. Hon biter gärna andra djur och när hon var föl gav stallkatten igen för att hon bet den i svansen. Fast hon är inte räddare än att hon gärna förföljer katter - på behörigt avstånd.
Främmande hästar kan hon också tycka är lite farliga, men hon är väldigt nyfiken så det är inte heller direkt nåt som skrämmer henne tillräckligt.
Sånt som verkar lite småläskigt går hon alltid fram till och kollar på. Ibland något tvekande och ibland är det så spännande att man får hålla in henne ordentligt för att hon inte ska bli för på.

Sen finns det ju saker som hon ogillar, men det är ju inte samma sak. Sånt protesterar hon mot, det skrämmer henne inte. Sprutor, sprayflaskor och att bli sprutad på med vattenslangen. Hon är inte rädd för slangen, men ogillar när det är ett munstycke på. Hon brukar bli sur och antingen vilja gå iväg eller också försöker hon komma åt att bita sönder munstycket. Är det inget munstycke på slangen så slangar hon sig själv. Sväljer slangen så långt att vatten sprutar ur näsborrarna och det är jätteskojigt. Har en gång slängt en spann vatten efter henne för att hon var helt omöjlig (det var länge sen, nu är hon mycket, mycket trevligare) och det enda som hände var att hon kickade efter spannen när den träffade henne. Rädd blev hon inte.

Jag kan faktsikt inte komma på nånting som skulle kunna skrämma henne och som jag kan använda mig av. Att kasta katten på henne är ju inte så snällt... :smirk:

Något som hon dock INTE är är smärtokänslig! Det finns ingen som det kan bli så otroligt synd om som pållan om hon har ont nånstans. Hon riktigt gnyr och hon kommer själv för att visa upp skrapsår som hon skaffat sig i hagen.
Pisk & smisk däremot gör henne ARG och inte rädd eller respektfull. Inte att hon attackerar (inte mig i alla fall), men det räcker med ett, enligt henne, obefogat slag och hon vägrar att samarbeta eller att låta mig komma nära henne. (Och du kan ju lätt gissa att mina "slag" är tänligen mesiga och dessutom mycket få) Inget undergivet tuggande utan huvudet högt och sur som attan. Förstår hon däremot varför hon blivit träffad av repet så blir det inga sura miner. Slår jag t.ex. repet i marken och hon är för nära - då är allt OK. Men hon är inte rädd för repet eller för spön - hon har aldrig fått stryk eller blivit illa behandlad. De första 7 åren blev hon knappt hanterad alls för att hon var så bråkig. Jag borstade och grejade eftersom jag hyrde hennes mamma, men annars betedde hon sig så illa att ingen ville ha med henne att göra eller orkade uppfostra henne.

 

[mian1]

Jo, en sak som brukar göra henne spak är om jag är arg. Då brukar hon hålla sig i skinnet och då vågar hon inte reta mig. Fast jag är sällan arg... När hon hoppar som en idiot blir jag bara trött och besviken.
En gång tidigt i våras när hon var som skjuten ur en kanon och ville sticka på sista rakan på väg hem så blev jag riktigt arg på henne för hon lyssnade inte på ett nej utan var på väg upp i luften istället. Ett argt vrål och att dra till rejält i tyglarna det var vad som räckte för att hon sedan skulle skritta resten av vägen - på långa tyglar. Fast det ska ju inte krävas ett dåligt humör varje dag för att hon ska vara snäll och foglig.

 

[mandalaki]

Om ett rytande är allt som behövs, så ...

När du beskriver din häst så undrar jag om du inte förmänskligar henne en del. I mina öron låter det som att du läser in känslor i henne som är en människas, inte en hästs.

Men hur man ska råda dig vet jag inte - jag är van vid flockfostrade pållar, inte bråkstakar som gått med mamma som enda sällskap i sju år . När du nu inte har Tims Svarten att tillgå så är väl frågan om du inte måste tuffa till dig och tvinga pållan att växa upp. Hon verkar ju tro att du är hennes mamma nu, och de bästa hästmammorna är stentuffa mot sina små.

mandalaki

 

[mian1]

Alla djuren är mina familjemedlemmar så det ärklart att de är personer

Ett rytande funkar bra om det verkligen gäller, men inte kan jag gå runt och vara arg och skrika på hästen för ingenting. Det måste ju sparas till de tillfällen de verkligen behövs. Skriker jag jämt så lär de sig att den ljudnivån är normal och då har jag ingenting att ta till om det händer nåt och de bara MÅSTE lyssna.

I vanliga fall är hon faktiskt snäll och go och lyssnar på vad jag vill. Det är vanligare att hon lyder än att hon inte gör det. De gånger hon inte lyder är nästan alltid när jag ber om något som hon inte förstår.

Kör vi fast så brukar vi köra fast ordentligt. Just nu är väl ridningen riktigt illa, men å andra sidan går det bättre än någonsinn att gå iväg ensam med henne. Så allt är inte illa. Det är väl bara att jag så gärna vill rida, men även om hon inte studsat runt så hade min rumpa inte klarat av mer ridning ändå.

Fast hon är helt klart speciell, på gott och ont. Att läsa en NH-bok med instruktioner om hur man ska träna och hur hästen kommer att reagera funkar inte alls. Möjligen som underhållning I jo-jo-leken står det inte beskrivet "skaka repet och hästen kommer att försöka fånga det". Enligt alla beskrivningar ska hästen då backa. Det gör hon om jag pekar med handflatan åt bringans håll.

Hon ska tränas ordentligt i vanligt hyfs, men jag kommer aldrig att kunna bli nån hård matte åt något av mina djur. Konsekvent, men inte hård och det vill jag heller inte vara. Och hästen må testa mig, men hon är heller aldrig hård mot mig. Det fungerar i regel bra - med vissa bakslag.
Och ska jag bara vara hård och ilsken ibland så borde hon väl testa mig än mer då jag efter ett tag återgår till att vara som vanligt? Då faller väl konsekvensen i hästeriet?

 

[Tassetass]

Det handlar som du säger om att vara konsekvent, men inte om att vara konsekvent HÅRD. Hård blir man när man behöver det, dvs när hästen "ber" om det. Det viktigaste är att du fortsätter att fasa upp ditt tryck/kommando tills hon lyssnar, och bli så hård som behövs - och det gäller ALLTID. Då får man inte effekten att hästen vänjer sig vid hårda tag, utan den vet att om den lyssnar på det lilla så kommer aldrig det stora tilltaget.

Känner jag dig rätt så blir du inte arg och slår näven i bordet helt ur det blå, utan det gör du när hon inte lyssnat första, andra eller tredje gången. Se då till att hon f*nemig lyssnar den fjärde gången.

 

[mian1]

Fjärde gången har det faktiskt aldrig blivit. Andra gången - då är matte irriterad så det räcker. Första gången ber jag, andra gången ska inte behövas och det vet pållan också.
Så nu med de nya skutt-eländena så slutar hon på första eller andra tillsägningen (oftast första), men nu har vi då fått problem med att hon provar igen. I vanliga fall räcker det med ett test på en ridtur, om ens det, då hon kollar om hon t.ex. kan få gå in i skogen istället för att gå på vägen. Då räcker ETT enkelt nej för att hon inte ska försöka mer. Är hon riktigt olydig kan det bli ett andra nej och ett tag i tygeln.

Nu ska hon få stå en vecka till på bete, sen ska jag ha lagt upp ett litet träningsprogram åt oss. Ingen ridning, men ridförberedande övningar. När hon sen funkar som hon brukar kan maken eller medryttaren rida henne ibland i inhägnad när jag är med. Sån är i alla fall planen!

 

[mandalaki]

I jo-jo-leken står det inte beskrivet "skaka repet och hästen kommer att försöka fånga det".



Det är ju det jag säger, du har en unik häst . Därför är det jättesvårt att råda dig.

mandalaki

 

[zolan]

Om det funkar med att peka så har du lyckars redan vid tryck ett , då behöver du inte skaka repet. Nummer ett är pekfingret, två vifta med handen med pekfingret pekande i riktning repet rör sig osv. Så nog funkar hon normalt, riktig smarting.
JoJo leken är lite knölig att få till, jag brukar få ta till hela havet stormar innan hästen inser att ok jag tar väll ETT steg bakåt. Då måste jag ha det längsta repet så att det gungar rejält i huvudet på hästen. Det tar tid och första försöket tog säkert parellis garanterade "2 dygn." Sedan tog det inte lika länge nästa gång, för att gången efter vara tillbaka till 2 dygn.
Hästen vet så väl efter första stegen bakåt vad det är som skall göras, men hon försöker i alla fall gå fram eller åt sidan. Just backandet är en respekt parameter och jag ser alltid till att hon innan övningen (om jag håller på med jojo) är över för dagen backar sex meter på långrep.
Lite ont i axeln brukar jag få . Längtar de dagarna efter pekfinger kommunikation

 

[mandalaki]

Fast egentligen handlar det ju bara om vad som passar en själv och hästen. Har mian ett annat sätt att backa hästen behöver hon ju inte skaka rep bara för att det står i en bok.

Skaka rep passar mig och min häst. Hon är så van nu att jag inte behöver nåt rep, hon backar när jag skakar handen. Fast några sex meter har jag inte testat, förstås .

mandalaki

 

[zolan]

Det var precis det jag sa, om det räckte för mig med pekfingret så skulle jag använda det på den häst jag nämner. Det är det som är målet och det som parelli kallar för minsta möjliga tryck, pekfingret alltså. Om du läser mitt inlägg så är det de jag skriver.

 

[mandalaki]

Ja, jag läste ditt inlägg, jag argumenterade inte emot dig, jag bara bekräftade ditt resonemang.

mandalaki

 

[zolan]

Ok, jag börjar nog få läs och skrivsvårigheter, trodde att du inte förstod vad jag skrivit. Ibland kan man ju skriva lite luddigt, vet vad man vill få fram, men läsaren har inte en chans att förstå svamlet.