Nu är min hund i himlen...

[equitouch]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Det är nu ett år sedan min älskade vän fick somna in.
Han somnade in med sitt huvud i min famn...

jag gråter ibland dagligen ibland går det en månad.
det gör så ont.

Va glad för den tid du fick ihop med din älskling.
Jag fick 9 helt underbara år...

 

[Onnie]

Idag är det en vecka sedan som min älskade vovve somnade in för evigt! Det gör så ont! Idag när jag var på stan så fick jag syn på en alldeles ljuvlig liten goldenvalp, som jag frågade om jag fick hälsa på vilket jag också fick. När jag kände denna mjuka lena päls och två mörkbruna ögon tittade mot mig så kom tårarna, jag kunde inte hålla tillbaka och jag fick förklara att min älskade hund hade kommit till himlen. Att en liten valp kan väcka såna känslor i en....

Min älskade Tycho, om du hör mig och ser mig ska du veta en sak...jag har alltid älskat dig och du kommer att finnas i mitt hjärta så länge jag lever. Lillebror och jag saknar dig! Vi ses i Nangijala älskade vän!

 

[IndianaJones]

Sv: Nu är min hund i himlen...

För en månad sedan tvingades jag helt oväntat avliva min cockertik som drabbades av autoimmun anemi. Hon blev inte ens tre år gammal . Denna hund var mig så otroligt kär.

Jag känner igen så många av de känslor du beskriver: att inte vilja något annat än att ha tillbaka hunden (och nästan tro att det är möjligt!
) , att inte kunna göra något o.s.v. Även jag kände och känner skuldkänslor. Dels för att sorgen är så stark, dels för att jag undrar om jag kunde gjort mer. I mitt fall var det så att jag valde att avbryta behandlingen och avliva när hon inte svarade. Jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske borde ha gripit halmstråt - vem vet? Kanske hade hon svarat på starkare medicinering och blodtranfusioner?

Men - det var uppenbart att veterinären tyckte att jag gjorde rätt. Och faktiskt så lider ju inte min hund av att vara död (vilket hon skulle gjort under fortsatt behandling). Det är bara jag som lider...

Jag vet inte hur mycket det är värt, men jag ville säga att du inte är ensam om att ha skuldkänslor, att fundera om du kunde gjort annorlunda o.s.v. Jag känner på precis samma sätt. För MIG var det en lättnad att förstå att andra kan ha samma känslor, för ett tag trodde jag att jag höll på att bli knäpp(are). Men så är det nog inte.

Jag gjorde en minnessida till min hund där jag skrev om hur jag kände, men även lite om hunden. Att göra en sådan sida var faktiskt bra terapi! Jag hade från början inte tänkt lägga ut den, men sen gjorde jag det.

Nu har det gått en månad och ny valp har anlänt (det var enda möjligheten kändes det som), men jag saknar min döda hund varje dag ändå.

Inte för att det hjälper, men - *tröstkramar*

Indy

 

[Onnie]

Det värsta är nog att sorgvågen kommer över en när man minst anar det. Det kan kännas bra en dag som idag men sluta helt i katastrof och att man bara ligger och stortjuter för att "något" har utlöst min sorg. Den finns ju där hela tiden men på jobbet och så får man ju behärska sig (jobbar i butik), men helst av allt skulle jag ju bara vilja gräva ner mig och att någon grävde upp mig igen och sa att allt var bra igen.

Vad ska jag ta mig till utan Tycho, min älskade vän! Bara jag ser en golden retriever så påminns jag om hans ulliga päls och vackra bruna ögon och hur han pratade när man kom hem. Han drog långa berättelser i form av ylanden och annat "småprat", det får jag aldrig höra mer! Älskade vän, kom tillbaka!!!!!!!!!!! *skriker* Du var mitt allt, min själsfrände! Det fanns ingenting som du inte kunde förstå...när matte var ledsen så fanns du där...vakade över mig och såg till att jag slapp vara ensam. Nu är jag ensam, ensam och ledsen...vad ska jag ta mig till?!

///Karin

 

[Kilauea]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Det är ju det du ska komma ihåg, allt mysigt och allt personligt som han hade!
Jag vet att det tar tid, men med tiden kommer man mer och mer ihåg det roliga man hade och lägger sorgen längre bort!
Och du är inte ensam, du har ju oss på buke .....Jag lider med dig där du sitter utan din hund ....

 

[cano]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Hej!
Denna dikt hjälpte mig en hel del när vi var tvungna att ta det tunga beslutet 040628 om våran älskade Mozart! Jag lider och känner med dig! Jag har det också lite tufft nu pga. att allt återkom häromdagen i samband med 1-års dagen av Mozarts bortgång!!
Tröstkramar från Camilla

REGNBÅGENS BRO
Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord. På den här sidan himlen finns en alldeles särskild plats som kallas regnbågens bro.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer den till Regnbågens bro. Där finns ängar och kullar för alla våra små vänner så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra vänner varma och nöjda.
Alla djur som varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör. De som varit skadade eller lemlästade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Alla djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak, de saknar alla någon särskild som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran. Dess klara ögon är intensiva, kroppen börjar skälva. Han springer plötsligt från gruppen, flyger över det gröna gräset, benen bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig och du och din älskade vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen. Du får överlyckliga pussar i hela ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.
Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågens bro….. för att aldrig mer skiljas åt.

 

[Onnie]

Tack för att ni på Buke finns! Vad skulle man ta sig till utan er?!

Inatt drömde jag om min älskade lilla vovve, drömmen var så stark. Han fanns där hos mig precis som förut och jag fick borra ner mitt ansikte i hans mjuka guldgula päls. Han tittade på mig och log, bara så som han kunde göra ibland när han var nöjd. Han slickade bort mina tårar, och ville inte att jag skulle vara ledsen. Drömmen var så verklig men när jag sedan vaknade så insåg jag att han fortfarande var borta!

Jag vet att tiden läker, men just nu känns det hopplöst. Det går inte en dag, inte en timme, inte en minut utan att jag tänker på min bästa vän! Idag planterade jag en ros på hans grav, en Ingrid Bergman...alldeles blodröd blir den sedan när den slår ut. Den ska symbolisera all min kärlek till honom! Älskade vän, vad ska jag göra utan dig?!

Tycho, vänta på mig vid Regnbågens bro!

///Karin

 

[Onnie]

Här är en annan bild på mina vovvar!