Nu är min hund i himlen...

[Onnie]

I tisdags tog jag det svåra beslutet att avliva min älskade goldenhane. Hans kropp orkade inte längre.

Underbar personal såg till att Tycho slapp lida mer, och han tittade på mig med sina bruna ögon och slöt sedan dem för att dra ett sista andetag. Han känner ingen smärta mer!

Det gör ont i hjärtat, så ont att jag vill skrika! Vi ses i Nangijala min älskade vän!

///Karin

 

[Tviggy1081]

Sv: Nu är min hund i himlen...

*tröstkram*

 

[Titti-lo]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Skickar massor med tröst kramar .Då får han söka upp min älskling som har varit där i 3 månader ,så får han visa honom runt. Usch vad man saknar dom . Jag lider med dig.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Din stackare, nu är du kvar med sorgen. Stor kram till dig från alla oss. Vi vet hur det känns.

Saknaden är så obegripligt stor och smärtan så förtärande, men försök att tänka på den glädje du haft med honom. Vill du berätta om honom så lyssnar vi. Man vill gärna sätta ord på sina känslor om sin underbara hund.

/Priffe som ännu över ett år efter förlusten talar om vovsingen nästan varje dag

 

[enjes]

Sv: Nu är min hund i himlen...

stackare, jag vet precis hur det känns..vi avlivade våran vovve för ett tag sedan. det var hemskt ! han hade varit med oss hela livet lixm

men nu kan dom två leta i hundhimmelen så får vi hälsa på dom om några år
tänk, en stjärna kanske är någon av våra vovsingar !

*tröstkramar till dig*

 

[Onnie]

Ni är så snälla och goa!

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen med mig sorg, jag gråter och gråter hela tiden...har inte lust att göra någonting. Igår och idag var jag tvungen att jobba men jag var inte där (fysiskt kanske men inte mentalt)...jag satt hos min vovve.

Stundtals så ångrar jag mig, kanske kunde jag fått ha kvar honom lite till...men så vet jag att han hade ont och inte vill jag plåga min älskade lilla vovve. Han var mitt allt, min absolut bästa vän. Aldrig har han gjort någonting ont mot varken mig eller någon annan...när man var ledsen så kom han alltid och tröstade mig, torkade mina tårar. Vem ska nu trösta mig? Nu när jag behöver det som mest! Hur ska jag klara mig utan min lilla vovve?

Jag går till hans grav hela tiden, för att se om det verkligen är sant. Det är så obegripligt plågsamt! Jag vet inte vart jag ska ta vägen...jag vill skrika...jag vill...jag vet inte riktigt vad jag vill...bara ha tillbaka min lilla vovve!

Tack för att ni finns och för att ni lyssnar! Jag hoppas att han har det bra i himlen tillsammans med alla andra hundar, och att han ser hur ledsen jag är.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Han vet att han var älskad. Hundar känner av våra allra djupaste känslor. Tänk vad härligt att han fick ha just dig som matte och du fick just honom som vovve. Tänk vad mycket han lärt dig om livet genom att finnas där i glädje och sorg, vilken styrka han gett dig.

Tänk nu att han finns inom dig, i ditt hjärta, för att aldrig någonsin överge din sida. Jag tror nog att du kan känna hans svala nos mot din näsa om du tänker efter hur det brukade vara när ni var varandra riktigt nära.

Nu finns han inte fysiskt hos dig, men själsligen och mentalt är ni för evigt tillsammans. Jag kände att sorgen lättade lite när jag insåg att vår vovve aldrig skulle finnas någon annanstans än hos mig i mitt hjärta. Hon betyder mycket för mig och hon har en plats som aldrig kommer att ersättas av någon annan.

 

[Onnie]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Jag kan fortfarande känna lukten av min älskade vovve. o hans mjuka päls mot min hud...att det ska vara så svårt.

Han kommer alltid finnas i mitt hjärta...just nu känns det bara så tungt som om mitt hjärta har brustit. Som om en del har försvunnit!

Många säger att det var väl "bara" en hund, men det är det inte för mig. Han var min bästa vän och en familjemedlem...jag måste få vara ledsen och gråta över det.

//Karin

 

[Onnie]

Det känns som om jag inte fick sagt och gjort det som jag ville med min hund...det gick för fort...älskade jag honom tillräckligt? Jag har såna skuldkänslor för att jag har berövat honom livet. Kände han smärta när han somnade in?! Det kommer jag aldrig att få veta!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Nu är min hund i himlen...

En hund är aldrig "bara" en hund. Jag tror hunden många gånger är ens viktigaste familjemedlem. Mellan matte/husse och hunden finns den stora kärleken och omsorgen, den ordlösa men så talande relationen.

Klart att du skall sörja, klart att du skall gråta och klart att et känns som om hjärtat är brustet. den första tiden kände jag mig som ett stort, öppet och blödande sår. Ingenting kunde lindra smärtan och tankarna malde om det var rätt tid, tänk om jag hade osv.

Detta måste få ta tid. det finns inga genvägar och det finns ingenting som kan "ta bort" det onda.

Jag kan tipsa dig om en bok som lindrade min sorg något. Den heter "Att förlora en hund" av Mickie Gustavsson. Det kändes skönt att läsa att sorgen ser likadan ut för en person som förlorat sin hund som om han/hon förlorat någon annan anhörig. De som står oss nära sörjer vi och det tar tid.

 

[Farinen]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Massor med tröstkramar. Klart han vet att du älskar honom. Han vakar över dig nu i hundhimlen och glädjer sig åt sitt underbara liv som han haft med dig tror jag Han är nog lycklig och fri nu över att han inte behöver lida mer.

 

[Onnie]

Åh tack för att ni finns och för att ni lyssnar! Boken skall jag definitivt läsa!

Här är en bild på min älskade vovve och hans bästa kompis.

kram

 

[prinsessfeminist]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Det känns som om jag inte fick sagt och gjort det som jag ville med min hund...det gick för fort...älskade jag honom tillräckligt? Jag har såna skuldkänslor för att jag har berövat honom livet. Kände han smärta när han somnade in?! Det kommer jag aldrig att få veta!

Men du skall inte känna skuld. Du gjorde det mest osjälviska man kan göra för någon annan. Du gav honom lindring och lättnad och tog den stora smärtan själv, för hans skull!

Du älskade honom mer än tillräckligt. Bara kärleken kan förmå en att fatta ett så fruktansvärt svårt beslut som det är. Aldrig någonsin i livet ställs vi för ett så stort ansvar som när vi har ett gammalt och/eller sjukt djur. Vårt beslut är omänskligt, men vi gör det ändå - för den stora kärlekens skull. Vi vill inte se våra bästa och allra käraste vänner lida.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Vilken fin bild! Vilken trygghet och harmoni. Den unga hunden kan inte ha varit gammal? Och vad snäll Tycho är som har honom på sin rygg så där fridfullt!

Tag nu hand om dig gumman. Se till att du inte är alldeles ensam och omge dig med människor som vill lyssna och som du känner förtroende för. Prata om din hund om du vill, var tyst och fundersam om du vill. Ta det lugnt och klandra dig inte för att du inte är dig själv. Det kan hända att du blir arg och lättretlig och att det blir fel vad än någon säger, eller försöker säga för att trösta.

Men ha tålamod med dig själv. Bara var som du är nu - jag tycker att det är viktigt att sorgen känns och arbetas igenom. Lägg inte på masker när du känner att du inte klarar det. Säg som det är, de allra flesta människor är väldigt deltagande och vill väl med sina (ibland klumpiga, men ändå) tröstande ord.

 

[Farinen]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Åh va fin han är. Han ser så ung ut. Hur gammal blev han? *tröstar*

 

[jahaja77]

Sv: Nu är min hund i himlen...

STOR tröstkram!

 

[GaurdianAngel]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Vet hur Du känner Dig. Har själv gått igenom detta några gånger. Tiden läker sår, men lämnar djupa ärr efter sig. Men så småningom lär man sig leva med dessa ärr. Tänk på Er tid tillsammans och minns alla goda stunder. Stor kram till Dig!



Du sörjer så att hela världen stannar
och nästan hela hjärtat med
Tiden står stilla i sorgen,
saknaden kräver allt
utom tårarna

För tårarna rinner i floder
ur ett krossat hjärta
Din älskade vän är borta
Låt tårarna rinna,
gråt så mycket du vill
men ta sedan ett steg

Tårarna tar inte slut
bara för att de slutar rinna
Sorgen försvinner inte
bara för att du ler
Saknaden blir inte mindre
bara för att vardagen återkommer
Låt inte tomrummet efter din vän
fylla hela dig

Ta ett steg och ta vara på
glädjen din vän spred
Låt minnet förbli vackert
Du är inte ensam i sorgen
Du är inte ensam när livet fortsätter
Du är älskad

 

[Onnie]

Åh vilken fin dikt!

Han blev bara åtta år, ganska ungt men hans kropp och höfter orkade inte mer! Min boxerhane här hemma sörjer så mycket att jag undrar hur det ska gå för honom, han är alldeles utom sig...springer och letar efter sin vän...men det är iallafall skönt att man då inte är ensam i sin sorg.

kram

 

[lenizen]

Sv: Nu är min hund i himlen...

*skickar massa tröstkramar*

 

[Kia]

Sv: Nu är min hund i himlen...

Usch, stackars stackars dig!
Det är ett par år sedan min älskade Grand Danoistik gick bort.
I dag minns jag henne med glädje! Hittade en CD-skiva med bilder på på henne för ett tag sedan och satt och storgrät
En hund som henne får jag aldrig igen....
Smärtan kommer nog aldrig att gå över, men du kommer snart att kunna se tillbaka på era stunder ihop med solsken i hjärtat!

*tröstkramar*