Det är dressyr som min yngsta tränar. Mest på hemmaklubben och i grupp fast dom är bara två-fyra stycken max. Det har stundtals gått riktigt bra också men när det låser sig blir det tyvärr inge bra.
Vet inte om dottern spänner sig mer när jag är med?
I söndags trimmade jag runt lite, vet inte om det kanske också bidrog till att Loppan var mer mjuk och ridbar men det är ju inte jag ryttare att kunna påverka..
När det strulade sist så sa tränaren att hon skulle sitta upp men hon valde ist att köra dom lite separat just för ett lite bättre avslut.
Önskar ju att vi hade närmre till min gamla tränare men det funkar inte att träna med kontinuitet där iom avståndet.
Jag tror någon måste lära barnet att hantera sina känslor och hitta verktyg att få hästen avslappnad för ju mer frustrerad och spänd tösen blir, desto giraffigare, strutigare och spändare blir ju Loppan..Vilket inte är så konstigt..
Ang. inackorderingsstall så hade jag ju samma farhågor, dessutom, tider,,suck, när hästarna släpps ut halv sex ena morgonen och halv elva andra för lilla Lisa va på krogen..Eller slarviga Maja som sprider grejer överallt och aaaldrig sopar, nä, fy, skulle inte klara det.
Eller Fia med märkesutrustning och kläder, men försäkring, hovslagare, kolla masken och mat till pållen är alldeles för dyrt
..
Nä, sånt slipper jag iom vi bara är vi sas.
Jag och gubben har ju klargjort att vi kanske inte tycker/gillar lika men ändå försöker hålla god min och låta var och en ha det som den vill.
Han är 72 och jag måste säga att lite impad då han i förrgår cyklade i snöglöp och halka, är ju ändå säkert 3km från hans till stallet.
Idag ska vi övertala honom att köra undan sin gödselspridare som är obrukbar så vi får under spånkärran, det blir intressant
..