NPF-diagnoser och samhället

[Sharpless]

Precis.
Sedan gäller det ju också att vara medveten om att olika saker bestäms på olika "nivå" i politiken. Vi har tex kommunala politiker från M som skriver om att de vill storsatsa på sjukhus osv, men tittar man på hur det skötts i Stockholm under de år som M fått styra så ser vi ju att våra kommunala politiker och deras vänner "högre upp" verkar ha olika prioriteringar. Tyvärr.

Att kommunalpolitiker går till val på att satsa på sjukvården borde ju nästan vara olagligt, och det säger jag oberoende på vilket parti som tar upp det.

Problemet är väl att just landstingsvalet är ofta förbisett, det pratas mycket om kommunpolitiker, och riksdagspolitiker. Och absolut att sjukvård är en viktig fråga för många, men ändå finns det väldigt lite intresse för just landstingen/regionerna (varför detta onödiga namnbyte?).

Skulle det gå att omforma sjukvården på något sätt, så att det inte sker en massa kontraproduktiva nedskärningar och liknande? En del av mig skulle älska att ha en diskussion med någon av de som är ansvariga, men eftersom jag känner mig själv, vet jag att jag antingen bara skulle sitta tyst, eller så skulle min hjärna hamna i ett läge där allt är enbart svart eller vitt, och gråskalor inte existerar. Får se om jag någon dag kan lyckas få min hjärna att dels sluta med sånt, men även bli snabbare på att formulera sig. Det är inte många som har tålamod att vänta 10-20 sekunder, eller mer, på att jag ska få fram de ord som jag tror passar bäst i just den här meningen.

Men nu börjar nog den här delen av diskussionen röra sig mer mot partipolitik snarare än NPF. Vilket jag inte hade haft något emot i en diskussion öga mot öga, men risken att det spårar ur på grund av missförstånd ökar när det kommer till text.

 

[skiesabove]

Jag tror socioekonomisk bakgrund, vilka möjligheter skolan har att rekrytera bra personal, och liknande faktorer kan vara en större del av förklaringen.

Enbart folk som har råd med hus, i områden där priserna är 2 miljoner och uppåt. Det är byar som är närbelägna "storstaden" med pendlingstider på 15-20 minuter. Det finns inga hyresrätter.

Och det är "vitt" som fan, enda eleverna med mer pigment har en förälder från Thailand.

 

[animalasia]

Det låter helt galet. Jag tänker att det inte huvudsakligen beror på pedagogiken, för då skulle det ju se ut så i alla skolor, för alla skolor följer ju samma läroplan och samma pedagogik i stora drag.

Jag tror socioekonomisk bakgrund, vilka möjligheter skolan har att rekrytera bra personal, och liknande faktorer kan vara en större del av förklaringen.

Som exempel - jag pratade nyligen med en rektor för en skola på en liten ort. Skolan funkar sådär, med många elever med särskilda behov. Det finns också en kultur bland många föräldrar på skolan att böcker och skola är dumheter, nåt man måste genomlida för att slippa så snart man bara kan. Hon har stora problem att rekrytera, för lärare som bor där pendlar hellre en bit till en lugnare och bättre betald skola än tar jobb där de bor. Och få som inte bor där är sugna på att pendla till skolan. Hon berättade att sist hon skulle rekrytera så var den enda sökanden sådan, att det var bättre att ha ingen än den personen. Det är alltså inte att det inte alls finns lärare, utan att lärare som kan välja väljer bort hennes skola. Så det blir vakanser och tillfälliga lösningar. Hon själv var också grön och oerfaren som rektor, och på jakt efter nytt jobb, för hon ville inte vara kvar och tänkte själv att hon hellre skulle göra något annat än vara rektor.

Jag håller delvis med men kom ihåg att läroplanen är ett politiskt dokument, det finns spår av olika pedagogiska perspektiv, olika politiska och ideologiska influenser. Det är också populärt att köpa in olika modeller och metoder där det är otydligt vilken lärande teori som är utgångspunkt. Quick fix är populärt men fungerar sällan.

 

[Trott]

Jag tycker att det skaver lite när en del säger att man ska hitta strategier och anpassa livet efter eventuell diagnos/ens förmåga. Jag som misstänker diagnos men inte är utredd försökte till exempel förra sommaren jobba 75% eftersom jag insett att jag behöver mer återhämtning, vilket resulterade i att jag fick ut 14k efter skatt. Som ensamstående i hus i glesbygd så kan jag inte leva på det. Visst, jag överlever, men det är på kronan i princip. Jag måste ha bilen pga obefintlig kollektivtrafik plus att jag jobbar kvällar och helger ibland (jobbar inom vården), jag skulle väl kunna cykla de 8-9 km som jag har till jobbet, men att cykla hem efter landsväg kl 22 på natten är inte något jag vill göra... Så utöver den "vanliga" stressen och ångesten jag lever med adderades oro över ekonomin igen. För en gångs skull i mitt 36 åriga liv har jag kunnat spara lite nu när jag haft heltidslön I ett halvår ungefär, men nu är jag sjukskriven, igen.

 

[grodan21]

Jag tycker att det skaver lite när en del säger att man ska hitta strategier och anpassa livet efter eventuell diagnos/ens förmåga. Jag som misstänker diagnos men inte är utredd försökte till exempel förra sommaren jobba 75% eftersom jag insett att jag behöver mer återhämtning, vilket resulterade i att jag fick ut 14k efter skatt. Som ensamstående i hus i glesbygd så kan jag inte leva på det. Visst, jag överlever, men det är på kronan i princip. Jag måste ha bilen pga obefintlig kollektivtrafik plus att jag jobbar kvällar och helger ibland (jobbar inom vården), jag skulle väl kunna cykla de 8-9 km som jag har till jobbet, men att cykla hem efter landsväg kl 22 på natten är inte något jag vill göra... Så utöver den "vanliga" stressen och ångesten jag lever med adderades oro över ekonomin igen. För en gångs skull i mitt 36 åriga liv har jag kunnat spara lite nu när jag haft heltidslön I ett halvår ungefär, men nu är jag sjukskriven, igen.

DEt är inte alltid lätt att anpassa vardagen. Jag har insett att diskmaskinen är väldigt viktig för mig, då jag hyr kostar min bostad mer än om jag klarat mig utan. Vissa anpassningar går att göra enkelt och de kostar inte pengar, medans vissa är betydligt svårare.

 

[Mabuse]

Enbart folk som har råd med hus, i områden där priserna är 2 miljoner och uppåt. Det är byar som är närbelägna "storstaden" med pendlingstider på 15-20 minuter. Det finns inga hyresrätter.

Och det är "vitt" som fan, enda eleverna med mer pigment har en förälder från Thailand.

Skolan jag pratade om ligger också på landsbygden, etniskt homogent och villorna kostar. Men det är skräp i skolan ändå, med föräldrar som säger åt barnen att skolan är ett nödvändigt ont man bara ska ta sig igenom och svårigheter att rekrytera vettig personal.

Socioekonomi är ju inte bara pengar. Långt ifrån.

 

[Grazing]

Jag tycker att det skaver lite när en del säger att man ska hitta strategier och anpassa livet efter eventuell diagnos/ens förmåga. Jag som misstänker diagnos men inte är utredd försökte till exempel förra sommaren jobba 75% eftersom jag insett att jag behöver mer återhämtning, vilket resulterade i att jag fick ut 14k efter skatt. Som ensamstående i hus i glesbygd så kan jag inte leva på det. Visst, jag överlever, men det är på kronan i princip. Jag måste ha bilen pga obefintlig kollektivtrafik plus att jag jobbar kvällar och helger ibland (jobbar inom vården), jag skulle väl kunna cykla de 8-9 km som jag har till jobbet, men att cykla hem efter landsväg kl 22 på natten är inte något jag vill göra... Så utöver den "vanliga" stressen och ångesten jag lever med adderades oro över ekonomin igen. För en gångs skull i mitt 36 åriga liv har jag kunnat spara lite nu när jag haft heltidslön I ett halvår ungefär, men nu är jag sjukskriven, igen.

Fast det är ju tyvärr så det är om man har sådana diagnoser, ofta. Man måste anpassa livet därefter tyvärr även om det blir ett tråkigare liv. Att anpassa livet efter vad man klarar av är egentligen nummer ett att göra, sen så får man pröva sig fram och se hur mycket man klarar av och framförallt hitta strategier så att man kan göra så mycket man kan av det man vill.

Det finns ingen medicinering eller hjälp som tar bort dom diagnoserna, det finns bara anpassning och acceptera att det är så livet är tyvärr. Det är ju också en av anledningarna till att många med dessa diagnoser blir deprimerade och sorgsna för att livet dom vill leva inte går att leva. Det är svårt att acceptera men ett måste om man ska orka.

Och ja, ekonomin är skit för många men man får försöka se det på ett annat sätt, man har ork iallafall till vardagen och smågrejerna som måste fungera. Slipper utbrändheten osv..det är det värt att leva lite fattigare för..försöker jag intala mig iallafall.