Sv: Ni som varit med i ridolyckor.
Har själv klarat mig kusligt väl med tanke på att jag hanterat , arbetat på heltid och levt med hästar större delen av mitt liv. Dock har det varit riktigt nära ett par gånger och då får man sig en tankeställare. Sen har jag fått se många olyckor som hänt andra och det påverkar ju också men jag har alltid resonerat att risker finns det ju jämt. ,men sen hände något för ett antal månader som jag har haft svårt att skaka av mig .
En bekant och inackordering saknades vid kvällsfodringen och jag åkte ut med bilen för att leta, tänkte att hon bara glömt bort tiden så jag åkte ner till ridhuset. Det här var en av de sista frostnätterna i mars förra året. När jag kom till ridhuset stod hennes häst ensam utanför med tyglarna på backen , detta var en westernhäst , vältränad och lydig.
Redan då kom obehaget. Jag vände upp bilen med lysena mot skogen och ropade och då i utkanten av skenet såg jag henne liggandes på mage med händerna framför sig på vägen hemåt bara ett par meter från ridhusdörren. Den känslan som vällde upp i kroppen blir jag nog aldrig kvitt. Det vände sig i magen på mig när jag sprang fram , det var nästan som jag inte ville- ag ville inte se.
Hon hade ingen hjälm på sig och jag kände ju själv hur hårt det var i backen. När ag var framme konstaterade jag att hon hade svag puls men var okontaktbar. Det var så kallt och när jag skulle känna efter hennes puls på handleden satt handen fastfrusen i isen . Jag ringde 112 och de bad mig ta upp hästen till stallet då de måste ner med helikopter
Jag rev ur allt jag allt jag hade i bilen och la på henne för att värma henne och ringde min styvfar och mamma boendes på gården . Så de satt med henne när jag sprang upp med hästen till stallet som bara vägrade gå , jag fick slå och skrika på hästen för att få med mig den och övervägde att sitta upp ( utan hjälm) för att lättare få bort den men larmkillen sa åt mig att -no way!
När jag lämnat hästen och sprang tillbaka visste jag att det inte skulle gå , jag såg ju själv skadorna , allt blod och ja sånt som jag aldrig vill prata om! Hon var gift och hade två yngre barn, och min mamma hade ringt ut hennes man så fort jag hade ringt och han kom strax efter ambulanserna men jag tror att han även förstod att det inte skulle gå. Det var så overkligt och är det till viss del fortfarande.
Det var en lång natt och jag låg i sängen i mörkret och bildrna spelades upp gång på gång i huvudet.
Jag pratade med sjukhuset på morgonen och fick veta att det såg mörkt ut, även hennes man kom hem till oss på morgonen och sa detsamma , på förmiddagen var hon sedan död!
Hon hade omfattande skallskador och var kraftigt nerkyld när hon kom in och jag ältade länge och gör väl fortfarande hur länge hon låg där , hur länge hon var medveten.
Hon låg och dog inte mer än 100 meter från mitt hus , där jag satt och såg på tv! Den sista som såg henne var en annan hästagare som åkte hem när hon red ut och det var ett par timmar innan jag hittade henne. Men vi kunde ju inte veta att hon saknades förrän vi gick ut för att kvällsfodra, om hästen hade sprungit hem hade någon förstått men hästen var tränad att stå kvar och stod kvar! Om mannen ringt och sagt att hon varit borta länge , med det var hon ju ofta- alla vet att stallet kan ta tid. Det fanns och finns så många ..om!
Enligt läkaren hade det förmodligen inte gort någon skillnad om vi hittat henne tidigare- skadorna var så omfattande men jag ältar!
Det som hade gjort skillnad var om hon burit hjälm , hon hade levt då och hennes 2 små barn hade haft kvar sin mamma och jag hade sluppit se dem i ögonen vid begravningen och känt skuld över att hon tillbringade stor del av sin tid med hästen hos oss istället för att vara hemma med dem.
Hon var själv läkare, men bar inte hjälm, säkerhetsväst hade hon på sig men ingen hjälm för hon var ju westernryttare och de behöver ju ingen hjälm- de ramlar ju aldrig av och gör de det slår de ju aldrig i huvudet.
Det var inget fel på hästen, jag red henne själv efter detta för att hålla igång henne tills hon såldes -men en olycka kan alltid ske, det är därför man skyddar sig så gått det går!
Detta har påverkat mig, inte så att jag blivit rädd men jag har insett att vi inte är odödliga och att vissa risker är inte värda att ta!
Jag rider själv inte utan hjälm längre och jag ser till att någon vet att jag rider iväg , men minnesbilden och känslan av när jag såg henne där i strålkastarskenet -den blir jag nog aldrig kvitt!
Som tur var hade jag sägerhets stigbyglar så gummisnodden gick av och han ställde sig upp väldigt fort. Varken han eller jag skadade oss men vi var lite skakade båda två, men min kompis gick o hämtade en ny gummisnodd och jag satte upp och vi hoppade hindret en gång till, då var han hur lungn o snäll som helst han hoppade som en gud då. Men det har satt sina små spår. Nu tänker jag på det ganska mkt när jag rider där det är lite lerigt så brukar alltid hålla mig till skritt fast det man mkt väl skulle kunna trava, så nu är jag väldigt försiktig när det har regnat nyligen. och vid hoppning gillar jag inte allt för snäva svängar som kan behövas i omhoppningar...
