Ni som lever helt ensamma och har hund/hundar!

Hej på er! Tack för era svar! Intressant att läsa och även vilket håll tråden gick åt också.

Jag själv tycker det är skillnad att bo i familj och få hjälp med 20% av hundhållningen, jämfört med att bo helt själv och fixa allt med hundarna på 100%.. men det kan beror på hur mitt liv ser ut.

Även om jag inte kommer komma upp till 100% i arbetstid pga. mina sjukdomar någonsin i livet längre. Utan jag hoppas att jag kommer klara 50% arbetstid i livet. Men det gör mig ändå ledsen att veta att hundarna kommer vara själva mer när jag bor själv sedan. Måste ju fixa läkartider, handla och osv. Det tar ju några timmar till.. har man ingen som man bor ihop med som kan vara hemma med hundarna så blir det jobbigt. Just nu känns allt hopplöst.. fattar inte hur det kommer gå.

Skulle så gärna vilja ha hundvakt som avlastning i bland, men vad hittar man guldkornen som inte kostar en förmögenhet? Har inte råd med att betala hur mycket som helst för avlastning.

Även om jag har en hund som har/haft separationsångest, som jag har jobbat med väldigt mycket med. Hon kan vara själv tillsammans med min andra hund men ej helt själv. Då när hon är tillsammans med min andra hund är hon lugn, sover och är tyst. Men det märks på dom när jag lämnar dom ensamma ett par timmar, att dom blir mer mammiga av sig..

Måendet är skit och det här är ett stort stressmoment för mig. Känner mig bara ledsen och det verkar som alla här får till det väldigt bra med hundlivet. Det är bara jag som är misslyckad. Ursäkta för jag drar ner tråden, men jag har dålig dag med värk i kroppen och nedstämdhet...
Du är inte misslyckad, livet ser ut olika för olika människor och i olika perioder i livet. Ibland kan man behöva extra stöttning oavsett vad det gäller i livet, även med djuren och man är inte sämre för det!

Jag har behövt hjälp både med min häst och min hund i perioder då jag varit väldigt sjuk, till vardags behöver jag ingen hjälp alls, jag tar alla promenader och allt jobb och han kan vara själv ett par timmar och jag klarar all "vanlig" sjukdom som feber och förkylning och maginfluensa eller vad det nu kan vara. Det är när jag är sjuk "på högre nivå" som jag inte klarar det.

Jag var inlagd pga sjudom i 8 månader och kunde inte ta hand om min hund, han fick då bo hos mina föräldrar som tog hand om honom på kvällar och helger och på dagtid när dom jobbade var han hos min extra mormor och extra morfar. Både mina föräldrar och extra mormor och extra morfar såg till att komma upp med hunden i princip varje dag när jag var på sjukhuset så att jag kunde få träffa honom utanför sjukhuset precis.

Jag träffade extra mormor och extra morfar och deras dotter som jag ser som en extra syster genom hunden faktiskt, på en skogspromenad, och det blev faktiskt princip som i en film, jag började följa med dom till skogen på dagarna eftersom jag var sjukskriven och hemma ensam och dom var pensionärer, sen började jag följa med hem på te och umgås ännu mer, vi började träffas med hela familjerna och på firanden och jag träffar dom nu flera dagar varje vecka och ibland flera gånger per dag och vi hjälps åt, jag är hundvakt en del åt deras hund som inte kan vara själv alls och jag ser dom som min familj, en bonusfamilj som har gjort att jag fått hjälp när jag som mest behövde det. Jag är lyckligt lottad som hittat dom.

Men även innan har jag faktiskt hittat riktiga guldkorn till dagmattar när jag varit i behov av det, personer som inte ens velat ha betalt utan bara gjort det för att dom uppskattar och vill vara med min hund.

Jag lever själv och är sjukskriven så behöver ju oftast inte hjälp eftersom jag nästan alltid är hemma men vissa perioder har jag varit för sjuk och då har min omgivning ställt upp och det är jag så otroligt tacksam för. Mitt mål är ju att aldrig mer hamna i den situationen att jag är så sjuk igen utan att jag kan ta hand om honom själv!

När jag försökte börja universitet nu i höstas och kombinera långa resor, dagar i skolan och lämnande och hämtande av hund i kombination med dåligt mående kraschade jag totalt.

Nu blev det långt men vill mest dela med mig och säga att du inte är misslyckad. Jag känner mig som världens sämsta hundägare som var inlagd så länge men jag var ju sjuk, jag valde inte ens själv att vara på sjukhuset, jag blev tvingad. Jag försökte in i det längsta och var envis och gjorde allt själv men tillsist sa sjukvården ifrån och jag hamnade där. Inte gjorde jag det med flit och inte gjorde det mig till en sämre hundägare.

P.S. Ska skriva ett inlägg om hur det ser ut nu när jag är tillbaka i vardagen sen i mars för det här var ju min "sämsta" period och inte så som det brukar se ut!

Kram
 
Klart att det var enklare med sambo eftersom vi båda jobbade oregelbundet så det nästan alltid var någon hemma.

Jag tycker dock det funkar bra själv. Ruben är hos hundvakt när jag jobbar, annars är han med mig nästan överallt.
Tidiga morgonrundor gillar varken han eller jag så sovmorgon får jag ändå.
Han är okomplicerad på alla sätt så livet med el Rubo är väldigt enkelt.
 
Jag tycker det oftast fungerar väldigt bra att ha hund och vara själv, jag gillar att vara ute och gå och träna med min hund, även om inte alla promenader varje dag året runt är lika härliga så går det liksom och jag mår bra av hundlivet och tycker väl i och för sig nästan alltid om att röra på mig och vara ute även om man kan vara trött innan. Jag brukade vara ute 4 timmar per dag på promenad plus rallylydnad och ett tag agility och freestyle och lydnad (vi provade typ alla hundsporter innan vi fastnade för rallyn som är favoriten för oss båda). Nu går vi lite mindre, mellan 2,5 till 3,5 timmar per dag men det känns ändå ganska lagom även om jag ibland får tankar om att det är för lite men hunden verkar nöjd och mår bra. Hur mycket går ni med era hundar?

För mig är det en livsstil precis som jag hade det förr med hästarna, jag lever för min hund och han är den som gett mig alla nya vänner och jag anpassar livet efter honom.

Jag har turen att ha folk omkring mig som kan ställa upp som hundvakter när det behövs för även om jag är sjukskriven och hemma större delen av tiden så kommer det ju oundvikligen tillfällen då jag inte kan ta med honom, han klarar att vara ensam ett par timmar men jag lämnar honom sällan mer än när jag ska handla lite eller gå på något möte, han klarar väl 3 timmar ensam och skulle antagligen klara längre tid men jag vill helst inte lämna honom så mycket för det känns inte bra för mig. När det då blir flera timmar som han ska vara ensam frågar jag om han kan vara hos någon för att han ska slippa vara ensam. Jag vill ju inte lägga börda på någon annan för det är ju min hund men jag har många omkring mig som faktiskt blir glada och vill ha honom ett par timmar! Så det blir en win win situation!

För mig som är hemma och ensam så är hans sällskap och rutinerna som hundlivet ger helt avgörande för mitt mående, jag hade inte levt idag utan honom och han ger mig anledning till att gå upp på morgonen och anledning att ta mig ut.

Problem dök dock upp i höstas när jag skulle börja universitet i grannstaden, det blev ett pusslande för att försöka få ihop studier, pendling, hund och hundvakt. Så jag förstår om det för någon som studerar eller jobbar och har hund och inte kan dela sysslorna med någon kan vara lite svårt att få det att gå ihop.

Samma sak med att ha valp och vara ensam, det var svårt att göra vardagsärenden när han var liten. Att gå till apoteket till exempel, jag tog faktiskt med honom ibland och charmade in oss där fast hundar egentligen inte får vara på apotek, tur att han var så liten och söt. Eller att handla, gå till vårdcentralen eller alla små saker. Det var skönt när han kunde börja vara ensam. Och det var lite jobbigt i början för jag bor på fjärde våningen utan hiss och i början var jag ute flera gånger per natt med honom och så klart massor av gånger på dagarna och då hade det varit skönt om någon tagit vissa av dessa pass.

MEN överlag ser jag det inte som ett problem alls att vara ensam med hund, jag älskar det och jag känner att jag aldrig vill vara utan hund. Jag hade drömt om en hund sen jag var liten och köpte honom direkt när jag flyttade hemifrån och kunde välja själv och jag är som gjord för det här livet. Jag har inget förhållande och känner som det är nu ingen längtan till det alls, vet inte heller om jag vill ha barn (sånt som tiden får utvisa) och jag trivs bra med att bo själv, få lugn och ro, ensamtid och att vara med min hund. En del tror att det blir ensamt eller tycker synd om mig men jag ser det inte så alls.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Kort fråga. Går det bra att cykla med en liten hund (tänk 5kg eller nåt) som springer bredvid? Eller är det helt enkelt för farligt? :o...
Svar
16
· Visningar
776
Senast: Fetaost
·
Övr. Hund Hej, Vill kanske mest skriva av mig eller få lite tips kanske! Min kille är snart 1 år. Jag tycker vi har god kommunikation för det...
Svar
9
· Visningar
934
Senast: inverterad
·
Övr. Hund Jag är ganska ny på det här med aktiveringsleksaker, men funderar på att införskaffa några stycken lite "bättre". Hur vet jag vilka som...
Svar
9
· Visningar
724
Senast: MML
·
Hundträning Så, jag har aldrig lämnat mina hundar ensamma i bilen förutom en enda gång på 5-10 minuter. Jag vet ju inte hur dom var när jag var...
Svar
16
· Visningar
1 195
Senast: Lillefrun
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Oseriös avel 2023
  • Valp 2025
  • Förbereda hundar inför bebis?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp