Du är inte misslyckad, livet ser ut olika för olika människor och i olika perioder i livet. Ibland kan man behöva extra stöttning oavsett vad det gäller i livet, även med djuren och man är inte sämre för det!Hej på er! Tack för era svar! Intressant att läsa och även vilket håll tråden gick åt också.
Jag själv tycker det är skillnad att bo i familj och få hjälp med 20% av hundhållningen, jämfört med att bo helt själv och fixa allt med hundarna på 100%.. men det kan beror på hur mitt liv ser ut.
Även om jag inte kommer komma upp till 100% i arbetstid pga. mina sjukdomar någonsin i livet längre. Utan jag hoppas att jag kommer klara 50% arbetstid i livet. Men det gör mig ändå ledsen att veta att hundarna kommer vara själva mer när jag bor själv sedan. Måste ju fixa läkartider, handla och osv. Det tar ju några timmar till.. har man ingen som man bor ihop med som kan vara hemma med hundarna så blir det jobbigt. Just nu känns allt hopplöst.. fattar inte hur det kommer gå.
Skulle så gärna vilja ha hundvakt som avlastning i bland, men vad hittar man guldkornen som inte kostar en förmögenhet? Har inte råd med att betala hur mycket som helst för avlastning.
Även om jag har en hund som har/haft separationsångest, som jag har jobbat med väldigt mycket med. Hon kan vara själv tillsammans med min andra hund men ej helt själv. Då när hon är tillsammans med min andra hund är hon lugn, sover och är tyst. Men det märks på dom när jag lämnar dom ensamma ett par timmar, att dom blir mer mammiga av sig..
Måendet är skit och det här är ett stort stressmoment för mig. Känner mig bara ledsen och det verkar som alla här får till det väldigt bra med hundlivet. Det är bara jag som är misslyckad. Ursäkta för jag drar ner tråden, men jag har dålig dag med värk i kroppen och nedstämdhet...
Jag har behövt hjälp både med min häst och min hund i perioder då jag varit väldigt sjuk, till vardags behöver jag ingen hjälp alls, jag tar alla promenader och allt jobb och han kan vara själv ett par timmar och jag klarar all "vanlig" sjukdom som feber och förkylning och maginfluensa eller vad det nu kan vara. Det är när jag är sjuk "på högre nivå" som jag inte klarar det.
Jag var inlagd pga sjudom i 8 månader och kunde inte ta hand om min hund, han fick då bo hos mina föräldrar som tog hand om honom på kvällar och helger och på dagtid när dom jobbade var han hos min extra mormor och extra morfar. Både mina föräldrar och extra mormor och extra morfar såg till att komma upp med hunden i princip varje dag när jag var på sjukhuset så att jag kunde få träffa honom utanför sjukhuset precis.
Jag träffade extra mormor och extra morfar och deras dotter som jag ser som en extra syster genom hunden faktiskt, på en skogspromenad, och det blev faktiskt princip som i en film, jag började följa med dom till skogen på dagarna eftersom jag var sjukskriven och hemma ensam och dom var pensionärer, sen började jag följa med hem på te och umgås ännu mer, vi började träffas med hela familjerna och på firanden och jag träffar dom nu flera dagar varje vecka och ibland flera gånger per dag och vi hjälps åt, jag är hundvakt en del åt deras hund som inte kan vara själv alls och jag ser dom som min familj, en bonusfamilj som har gjort att jag fått hjälp när jag som mest behövde det. Jag är lyckligt lottad som hittat dom.
Men även innan har jag faktiskt hittat riktiga guldkorn till dagmattar när jag varit i behov av det, personer som inte ens velat ha betalt utan bara gjort det för att dom uppskattar och vill vara med min hund.
Jag lever själv och är sjukskriven så behöver ju oftast inte hjälp eftersom jag nästan alltid är hemma men vissa perioder har jag varit för sjuk och då har min omgivning ställt upp och det är jag så otroligt tacksam för. Mitt mål är ju att aldrig mer hamna i den situationen att jag är så sjuk igen utan att jag kan ta hand om honom själv!
När jag försökte börja universitet nu i höstas och kombinera långa resor, dagar i skolan och lämnande och hämtande av hund i kombination med dåligt mående kraschade jag totalt.
Nu blev det långt men vill mest dela med mig och säga att du inte är misslyckad. Jag känner mig som världens sämsta hundägare som var inlagd så länge men jag var ju sjuk, jag valde inte ens själv att vara på sjukhuset, jag blev tvingad. Jag försökte in i det längsta och var envis och gjorde allt själv men tillsist sa sjukvården ifrån och jag hamnade där. Inte gjorde jag det med flit och inte gjorde det mig till en sämre hundägare.
P.S. Ska skriva ett inlägg om hur det ser ut nu när jag är tillbaka i vardagen sen i mars för det här var ju min "sämsta" period och inte så som det brukar se ut!
Kram