Ni som lever helt ensamma och har hund/hundar!

[Lingon]

Ingen större skillnad i hundlivet på hur jag lever, oavsett om jag har ett förhållande eller inte.
Förstår inte riktigt vad det skulle göra för skillnad för hundarna och hundhållningen om man är ensam eller har ett förhållande

Hur kan du inte förstå skillnaden?

Är man två så kan man turas om att åka hem på lunchen och gå med hunden, man kanske jobbar så olika tider att man till vardags klarar av alla hundpromenaderna utan att behöva ha hundvakt, lämna på hunddagis osv. Allt blir ju lättare om man är två som delar på det. Sen spelar det ju ingen roll om den man bor med och delar hunden med är en vän eller en man har ett förhållande med men det är väl ändå allra vanligast att man är ihop med den man bor med.

 

[Raderad medlem 94602]

Måste ju vara jättejobbigt att ha i bakhuvudet att om förhållandet tar slut så går det inte att ha kvar hunden/hundarna om man är beroende av en partner för att kunna ha hund

Fast tänker man så och har det gnagandes i bakhuvudet? . Det finns massor med OM i livet.
Om jag blev arbetslös, om jag fick ett handikapp, om jag skiljer mig....
Mycket ens liv kan ju förändras stort om ett OM slår in men jag går iaf inte omkring med olika krisscenarier i bakhuvudet och oroar mig.
Jag älskar mina djur fruktansvärt mycket men jag har förlorat nära familjemedlemmar och den smärtan var iaf värre för mig. Men ändå går jag inte och har i bakhuvudet att jag kan förlora fler och funderar på sånt.

 

[Tora]

Måste ju vara jättejobbigt att ha i bakhuvudet att om förhållandet tar slut så går det inte att ha kvar hunden/hundarna om man är beroende av en partner för att kunna ha hund

Förhoppningsvis kan man ju samarbeta. Problemet går ju åt båda hållen, han kan inte ha hundar utan mig heller.

 

[bollen__]

Fast tänker man så och har det gnagandes i bakhuvudet? . Det finns massor med OM i livet.
Om jag blev arbetslös, om jag fick ett handikapp, om jag skiljer mig....
Mycket ens liv kan ju förändras stort om ett OM slår in men jag går iaf inte omkring med olika krisscenarier i bakhuvudet och oroar mig.
Jag älskar mina djur fruktansvärt mycket men jag har förlorat nära familjemedlemmar och den smärtan var iaf värre för mig. Men ändå går jag inte och har i bakhuvudet att jag kan förlora fler och funderar på sånt.

Nä jag skulle bli tokig om jag gick omkring och tänkte så. Och jag menar eftersom jag faktiskt råkade ut för ett sånt om och faktiskt inte klarade av hundarna själv under en period så skulle jag väl ha låtit bli att skaffa en till för tänk OM... men det går ju inte, vill inte ha den typen av liv liksom...

 

[Killaloe]

Alltså, jag skaffade Svansson när jag var ensam och jag har väldigt få problem med att lösa alla situationer kring honom på egen hand om jag måste.

Men nog sjutton är livet trevligare när jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag är sjuk och knappt tar mig utanför tomten i några dagar eftersom sambon då ser till att Svansson får promenera och leta godis. Eller när jag nu jobbar nätter och Svansson slipper vara någon annanstans än hemma sovandes i sängen på nätterna.

Hade jag inte haft sambo hade allt såklart gått att lösa på något vis ändå - det gjorde det ju även innan sambo. Men precis som på så många andra plan så är sambon en bonus i mitt liv och så är det även gällande hundägandet. Så för mig är sambo inte en förutsättning för att ha hund med absolut en tillgång

 

[Vovve]

För mej har de inte vart någon skillnad med hundägandet när jag vart singel eller sambo. Jag sköter mina hundar själv o har alltid gjort de, min pojkvän myser mest med dom i soffan eller sängen men skulle jag be honom hjälpa till med dom så skulle han självklart göra de. Eftersom att de e jag som har de stora intresset så e de också jag som sköter allt med hundarna

 

[pepp]

För mig blev det stor skillnad när jag blev singel (hund med separationsångest)

Han fick flytta till mina föräldrar och jag försöker ha honom iallafall varannan helg eller oftare.
Hade nog gått bättre om jag hade haft en hund som gick att lämna ensam, då hade det inte varit nån skillnad.

 

[sorbifolia]

Jag kommer inte vilja/kunna ha hund nu som jag lämnat maken. Hinner helt enkelt inte med 3 hästar och fulltids jobb.

Om min gamling fortfarande levde så skulle jag såklart anpassa mitt liv så att jag kunde ha kvar honom, men den hund vi har nu (4 år av brukshundras) känner jag att jag inte kan ta hand om tillräckligt bra ensam. Så maken får ta honom medans jag behåller katterna, de är bättre på att aktivisera sig själva på dagarna.

 

[LaMagia]

En STOR fördel i alla fall för min del, med att man är två i hushållet är ju att den ena kan åka iväg utan att det uppstår något problem gällande hundvakt. Jag var iväg i stort sett varje helg i somras på ringsekreteraruppdrag och hundpassning var inget jag behövde tänka alls. på. Min man var ju hemma. Även om hans hundintresse inte alls är lika stort som mitt, så är hundarna VÅRA, så jag behöver aldrig fråga honom om att passa hundarna om jag ska bort, för det är ju självklart. Naturligtvis är det samma sak åt andra hållet.

 

[AraSlei]

Jag hade gjort exakt samma saker med mina hundar och haft samma lösningar som jag har nu även om jag vore singel. Men det är jävligt skönt att ibland komma hem när man varit iväg och känner sig skitsliten och sambon har motionerat, fodrat och kanske tränat något med hundarna.

Precis så!
Häromdagen när jag jobbat över halva natten grät jag typ av lycka över att hitta motionerade, matade och nattrastade hundar som sov som grisar med sambon i sängen

 

[Miao]

Precis så!
Häromdagen när jag jobbat över halva natten grät jag typ av lycka över att hitta motionerade, matade och nattrastade hundar som sov som grisar med sambon i sängen

Det där är en bättre kärleksförklaring för mig än all världens röda rosor och diamanter !

Kommer ihåg en bekant jag hade för massa år sen, hennes sambo gick inte ens ut och rastade hundarna när hon var magsjuk.... det var ju HENNES ansvar tyckte han....

 

[AraSlei]

Det där är en bättre kärleksförklaring för mig än all världens röda rosor och diamanter !

Kommer ihåg en bekant jag hade för massa år sen, hennes sambo gick inte ens ut och rastade hundarna när hon var magsjuk.... det var ju HENNES ansvar tyckte han....

Verkligen

Men gud Jag förstår inte hur man kan välja att fortsätta leva med en sån människa

 

[iNHALE]

Skaffade min hund när jag höll på att separera och har tills rätt nyligen har honom helt själv när jag varit singel. Min hund är mitt yttersta ansvar oavsett hur jag lever, sen att han hjälper mig med min hund och jag hjälper med hans är rätt självklart i mån av möjlighet. Men till syvende och sist är min hund mitt ansvar och hans hund hans ansvar och vi bestämmer över våra egna hundar. Sen kan det vara en fördel att vara två, man kan turas om att ta ut dem, passa dem osv när den ena har något annat h*n måste göra.

 

[LaMagia]

I somras skulle vi åka iväg med husvagnen samma kväll som jag kom hem från ett av mina ringsekreteraruppdrag. Det var en semestertur på någon vecka och en hundutställning var inplanerad, där jag skulle ställa ut en av våra hundar. Maken ville ju åka så snabbt som möjligt, men jag sa att jag måste bada hunden innan vi kunde åka. Han sa då att han skulle fixa det, så att vi kunde åka så fort jag kom hem (sen sommarkväll). Sagt och gjort, när jag kom hem så var husvagnen packad, hunden var badad och fönad och jag behövde bara ställa in väskorna jag hade haft med mig, i husvagnen, när jag kom hem. Jag tog en dusch också, men inom en timme efter att jag kommit hem så var vi iväg. Detta var dessutom inte första gången maken badat och fönat hundar inför utställning medan jag varit borta för att vi ska kunna göra annat när jag kommit hem. Yes, he's a keeper!

 

[Monstermom]

Jag lever ensam förutom hund, och planerar att fortsätta ha det så. Min hund är med när det funkar (agerar tex demohund på en del av mina kurser), ligger i bilen när det funkar, eller stannar hemma när det är bästa alternativet. Jag har noll frivilliga aktiviteter som inte är hundfokuserade, jag går inte på bio, på krogen eller liknande nonsens () man hittar på utan hund. Han har blivit lämnad ett längre tag (fredag-söndag) en enda gång i sitt liv, nu i höstas. Då med särskilt importerad hundvakt, mormor. (Inte bara för att jag är galen, utan även för att han är det och alltså är svår att lämna över ansvaret för.)

Mitt liv är byggt runt hund. Utan hund inget liv.

Vad gäller diskussionen om huruvida man får hjälp av en partner så beror det nog ganska mycket på tänker jag. Dels på hur petig en själv (och hundarna!) är med vad som är hjälp och vad som är stjälp, har man okomplicerade hundar och okomplicerade regler kring dem så är det ju lättare att få hjälp och avlastning från omgivningen. Men dessutom tänker jag att det är svårt att hitta någon (läs datingtrådarna, tex...), och ska man dessutom ha kriteriet att han inte bara är hundmänniska utan "rätt typ" av hundmänniska då krymper möjligheterna ytterligare.

Nu vill jag inte ha någon karl, men jag vet sen tidigare hur svårt det är att hitta någon man gillar, som gillar en själv, som det praktiska funkar med, osv. Och jag vet hur svårt det är att hitta hundkompisar som man klickar med. Överlappet mellan dessa två kategorier blir ganska smalt...

 

[Killaloe]

Men dessutom tänker jag att det är svårt att hitta någon (läs datingtrådarna, tex...), och ska man dessutom ha kriteriet att han inte bara är hundmänniska utan "rätt typ" av hundmänniska då krymper möjligheterna ytterligare.

Men ja! Jag tyckte det var skitsvårt att dejta innan jag träffade sambon. Svårast var det med snubbar som redan hade egen hund alternativt hade haft - dels för att ev hundar skulle matcha men också för att hundtänket skulle fungera ihop. Då var det lättare när jag träffade sambon som är snäll och tycker att Svansson (och några andra enstaka hundar) är okej och som inte har så mycket åsikter om hur Svansson är uppfostrad (så länge han sover på min sida av sängen och inte snor mat från sambon).

Dels på hur petig en själv (och hundarna!) är med vad som är hjälp och vad som är stjälp, har man okomplicerade hundar och okomplicerade regler kring dem så är det ju lättare att få hjälp och avlastning från omgivningen.

Sen är det ju verkligen, som du skriver, skillnad i vad en har för hund - Svansson är ändå löjligt enkel och glad för det mesta så jag släpper gladeligen ut sambon på rastningsrundor förutom kring nyår, för då vill jag inte sätta varken sambon eller hund i ev stressade situationer pga smällare. Så hjälp kan ju även vara beroende på dagsform hos hund

 

[Problematisk]

Min partner glömde hunden ute senast i fredags. Tur att han är väluppfostrad (inget staket). Men nog får man uppfostra partnern också om hen inte är jättehundvan.

Jag tänkte först att det var partnern som är väluppfostrad, och funderade ett tag på vad ett staket hade hjälp, och hur väluppfostrad han egentligen är om han glömmer hunden ute...

 

[Fruentimber]

Jag tänkte först att det var partnern som är väluppfostrad, och funderade ett tag på vad ett staket hade hjälp, och hur väluppfostrad han egentligen är om han glömmer hunden ute...

Sambon är tyvärr inte lika väluppfostrad som hunden!

 

[Cocos]

Jag en ensamstående med barn samt hund med separationsångest i mitt fall funkar det pga att jag lever mest för hund, barn osv och därför sällan (läs 1 gång om året) går ut på krogen eller sånt. Sen har jag en mamma som är hjälpsam och passar barn och hund så jag kan handla samt träna hund några dagar i veckan. Jag velade mellan att skaffa ett till barn eller en hund och min mamma la in veto och sa "hund, jag hjälper dig"
Hunden är med mig på jobbet och är en okomplicerad individ i allmänhet förutom att hon ogillar att va själv.

Jag har tidigare haft annan hund och varit sambo, det va jobbigare för mig psykiskt då min partner va rätt ouppmärksam och jag oroade mig alltid när partnern hade min hund.

 

[Uttern]

Hej på er! Tack för era svar! Intressant att läsa och även vilket håll tråden gick åt också.

Jag själv tycker det är skillnad att bo i familj och få hjälp med 20% av hundhållningen, jämfört med att bo helt själv och fixa allt med hundarna på 100%.. men det kan beror på hur mitt liv ser ut.

Även om jag inte kommer komma upp till 100% i arbetstid pga. mina sjukdomar någonsin i livet längre. Utan jag hoppas att jag kommer klara 50% arbetstid i livet. Men det gör mig ändå ledsen att veta att hundarna kommer vara själva mer när jag bor själv sedan. Måste ju fixa läkartider, handla och osv. Det tar ju några timmar till.. har man ingen som man bor ihop med som kan vara hemma med hundarna så blir det jobbigt. Just nu känns allt hopplöst.. fattar inte hur det kommer gå.

Skulle så gärna vilja ha hundvakt som avlastning i bland, men vad hittar man guldkornen som inte kostar en förmögenhet? Har inte råd med att betala hur mycket som helst för avlastning.

Även om jag har en hund som har/haft separationsångest, som jag har jobbat med väldigt mycket med. Hon kan vara själv tillsammans med min andra hund men ej helt själv. Då när hon är tillsammans med min andra hund är hon lugn, sover och är tyst. Men det märks på dom när jag lämnar dom ensamma ett par timmar, att dom blir mer mammiga av sig..

Måendet är skit och det här är ett stort stressmoment för mig. Känner mig bara ledsen och det verkar som alla här får till det väldigt bra med hundlivet. Det är bara jag som är misslyckad. Ursäkta för jag drar ner tråden, men jag har dålig dag med värk i kroppen och nedstämdhet...