Alexandra_W
Trådstartare
Herrn har bott med herrar förr utan problem, bodde då med enbart andra hanar. Han är 4 år gammal, jag har haft honom i drygt ett år. Han är idag en hund som är mycket mer öppen och självsäker än när han kom. Vilket är JÄTTEPOSITIVT.
Tyvärr så i samband med ökande självförtroende, och ev i kombination med att ha en 'egen brud' (om än kastrerad) så har han också blivit mopsig på andra hanar.
När han går i stan (sällan) så har han hela tiden gjort utfall i kopplet mot andra hanar, det har dock INTE varit uttalat aggresivt, utan det har varit omöjligt att avgöra om han tycker 'ska vi leeeeeeka?' eller 'ska vi slåss??'. Jag har ONT om hanhundar i bekantskapskretsen, och har haft svårt hitta någon som är villig att prova.
Han har vi två tillfällen inomhus träffat min veterinärs två hanhundar, en gammal (15 år) västgötaspets, och en yngre blandras (kanske jämngammal med min) av samma storlek som en västgötaspets ungefär. Min herre är en riesenschnauzer. Vid första tillfället hade han tiken med sig, och var då så taggad och lät så illa i kopplet att jag inte ville låta dem hälsa. Andra gången var han solo, och dessutom mer uppfostrad och då gick det bra, lite morr inledningsvis men sen bra. Detta var dock inomhus på kliniken, på de hundarnas hemmaplan.
Nu har jag dock fått tillfälle att prova med en arbetskamrats hundar. Han har två rottweilers, båda hanar. Den ena är 7 månader, den andra är 1½ år. Båda två är mycket, mycket bra i temperamentet och med andra hundar.
De fick mötas på neutral mark, på jobbet. Arbkompisens hundar har varit där förr, för min var det första gången men han fick vara lös och kolla in stället innan.
Och sammanfattningsvis så kunde det gått MYCKET sämre, men det kunde gått mycket bättre med.
Min odåga började med att morra. Ingen av de andra hundarna svarade upp på det och min slutade. Den yngre herren var han MYCKET dominant mot. Det säger jag inget om, han är såpass mycket äldre. Det jag däremot inte såg med så blida ögon på var att när den yngre hunden lagt sig på rygg och visade hela buken, så stod min herre kvar över honom och morrade. Men visst, det finns osynliga signaler vi inte ser. Dock så fick den lilla inte röra sig, utan min var 'på honom' direkt och dominerade kraftigt, och stod varje gång kvar över och morrade även när den visade full underkastelse.
Med den lite äldre så var det väldigt högbent, och väldigt långa perioder med psykstirrande, för att 'mäta krafter'. Sen ignorerade de varandra, gick och donade med sitt, för att sen stirra ut varandra igen. Båda såg ut att vara snäppet från en lekinvit, och jag och den andra hundägaren tyckte att 'det går ju bra det här, bara någon av dem kan ta steget till en invit'.
Tillslut gjorde rottisen det, med resultatet att min 'flög på'. INTE lek, men inte regelrätt slagsmål heller. Lät illa, såg illa ut och aggresivt, men inte ens en rispa. Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på.
Där avbröt vi, men provade igen med bara den äldre efter någon timme. Samma resultat initialt, stirra - ignorera - stirra men sen var min likadan igen, kraftigt dominerande beteende, och fara på. Och han blev värre ju längre tiden gick, och tillslut lessnade ju den andra hunden och sa ifrån, väldigt korrekt och avvägt. Varvid min herre blev arg 'på riktigt' och där valde jag att abryta, trots att den andra ägaren tyckte att vi kunde se om de redde ut det. Ingan skråma på någon av hundarna ska tilläggas.
Med tikar är han inga som helst problem, oavsett ålder. Från valp till gammal - inga problem. Och där är han heller inte så jättekaxig generellt. T ex så pappas ungtik, det är ju min som bestämmer, men de leker och har hjärtans roligt. Dock om hon säger ifrån, typ 'MIN boll, låt bli den eller DÖ' så backar min herre av.
Nu kanske det någonstans därute finns en tik han inte skulle fungera med, och en hanhund han skulle fungera perfekt med, men generellt så.
Jag pratade med min veterinär, som tyckte ungefär som mig att 'ja det är ju inte värsta sorten, men helt klart oönskat beteende och han är inkorrekt och det är inte bra att han inte 'släppte' den yngre hunden när den visade underkastelse'. Min veterinär tyckte att omd et vore hans hund skulle han utan tvekan kastrera i det här läget, och trodde absolut kastrering skulle hjälpa. Att det är det ökade sjlvförtroendet och testosteronrushen som gör det, och då det inte är ett etablerat beteende borde det brytas om man tar bort testosteronruschen.
Han tyckte också att visst kan man prova lite fler gånger och med lite fler hanar, och gärna om man kunde hitta en mycket äldre och dominant hane, som min förhoppningsvis inte skulle utmana, och om han gjorde det på ett korrekt sätt få påtalat att det var en IDIOTISK ide Men varnade också för att OM min herre blir dum i huvudet på riktigt av testosteronet riskerar man inte bara att det blir slagsmål på riktigt och skador, utan även för varje 'misslyckande' att man befäster beteendet mer och mer.
Jag har haft en kastrerad hane. Han var dock inga problem alls, men fick testikelcancer och kastrerades nio år gammal. Han var sig lik efter kastrering förutom att han slutade revirmarkera så mkt hemma (borta skvätte han fortf) och började tycka att lyfta på benet var väl inte så nödvändigt alla gånger Hemma körde han 'fyrabenimarkenlångkiss'. I övrigt så temperamentsmässigt, personlighetsmässigt etc så ingen förändring, han var samma aktiva, trevliga hund som innan.
Så, jag vill inte kastrera den här herrn i onödan, samtidigt så är jag inte 'rädd' för att kastrera för de ska bli 'förändrade' rent personlighetsmässigt. Och kan en kastrering göra att han fungerar bättre med hanhundar, så är det ju en vinst både för mig som ägare och hunden. Men det är ju om det hjälper det..
Så, ni som har kastrerat av den anledningen jag nämner, har det hjälpt?
Tyvärr så i samband med ökande självförtroende, och ev i kombination med att ha en 'egen brud' (om än kastrerad) så har han också blivit mopsig på andra hanar.
När han går i stan (sällan) så har han hela tiden gjort utfall i kopplet mot andra hanar, det har dock INTE varit uttalat aggresivt, utan det har varit omöjligt att avgöra om han tycker 'ska vi leeeeeeka?' eller 'ska vi slåss??'. Jag har ONT om hanhundar i bekantskapskretsen, och har haft svårt hitta någon som är villig att prova.
Han har vi två tillfällen inomhus träffat min veterinärs två hanhundar, en gammal (15 år) västgötaspets, och en yngre blandras (kanske jämngammal med min) av samma storlek som en västgötaspets ungefär. Min herre är en riesenschnauzer. Vid första tillfället hade han tiken med sig, och var då så taggad och lät så illa i kopplet att jag inte ville låta dem hälsa. Andra gången var han solo, och dessutom mer uppfostrad och då gick det bra, lite morr inledningsvis men sen bra. Detta var dock inomhus på kliniken, på de hundarnas hemmaplan.
Nu har jag dock fått tillfälle att prova med en arbetskamrats hundar. Han har två rottweilers, båda hanar. Den ena är 7 månader, den andra är 1½ år. Båda två är mycket, mycket bra i temperamentet och med andra hundar.
De fick mötas på neutral mark, på jobbet. Arbkompisens hundar har varit där förr, för min var det första gången men han fick vara lös och kolla in stället innan.
Och sammanfattningsvis så kunde det gått MYCKET sämre, men det kunde gått mycket bättre med.
Min odåga började med att morra. Ingen av de andra hundarna svarade upp på det och min slutade. Den yngre herren var han MYCKET dominant mot. Det säger jag inget om, han är såpass mycket äldre. Det jag däremot inte såg med så blida ögon på var att när den yngre hunden lagt sig på rygg och visade hela buken, så stod min herre kvar över honom och morrade. Men visst, det finns osynliga signaler vi inte ser. Dock så fick den lilla inte röra sig, utan min var 'på honom' direkt och dominerade kraftigt, och stod varje gång kvar över och morrade även när den visade full underkastelse.
Med den lite äldre så var det väldigt högbent, och väldigt långa perioder med psykstirrande, för att 'mäta krafter'. Sen ignorerade de varandra, gick och donade med sitt, för att sen stirra ut varandra igen. Båda såg ut att vara snäppet från en lekinvit, och jag och den andra hundägaren tyckte att 'det går ju bra det här, bara någon av dem kan ta steget till en invit'.
Tillslut gjorde rottisen det, med resultatet att min 'flög på'. INTE lek, men inte regelrätt slagsmål heller. Lät illa, såg illa ut och aggresivt, men inte ens en rispa. Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på.
Där avbröt vi, men provade igen med bara den äldre efter någon timme. Samma resultat initialt, stirra - ignorera - stirra men sen var min likadan igen, kraftigt dominerande beteende, och fara på. Och han blev värre ju längre tiden gick, och tillslut lessnade ju den andra hunden och sa ifrån, väldigt korrekt och avvägt. Varvid min herre blev arg 'på riktigt' och där valde jag att abryta, trots att den andra ägaren tyckte att vi kunde se om de redde ut det. Ingan skråma på någon av hundarna ska tilläggas.
Med tikar är han inga som helst problem, oavsett ålder. Från valp till gammal - inga problem. Och där är han heller inte så jättekaxig generellt. T ex så pappas ungtik, det är ju min som bestämmer, men de leker och har hjärtans roligt. Dock om hon säger ifrån, typ 'MIN boll, låt bli den eller DÖ' så backar min herre av.
Nu kanske det någonstans därute finns en tik han inte skulle fungera med, och en hanhund han skulle fungera perfekt med, men generellt så.
Jag pratade med min veterinär, som tyckte ungefär som mig att 'ja det är ju inte värsta sorten, men helt klart oönskat beteende och han är inkorrekt och det är inte bra att han inte 'släppte' den yngre hunden när den visade underkastelse'. Min veterinär tyckte att omd et vore hans hund skulle han utan tvekan kastrera i det här läget, och trodde absolut kastrering skulle hjälpa. Att det är det ökade sjlvförtroendet och testosteronrushen som gör det, och då det inte är ett etablerat beteende borde det brytas om man tar bort testosteronruschen.
Han tyckte också att visst kan man prova lite fler gånger och med lite fler hanar, och gärna om man kunde hitta en mycket äldre och dominant hane, som min förhoppningsvis inte skulle utmana, och om han gjorde det på ett korrekt sätt få påtalat att det var en IDIOTISK ide Men varnade också för att OM min herre blir dum i huvudet på riktigt av testosteronet riskerar man inte bara att det blir slagsmål på riktigt och skador, utan även för varje 'misslyckande' att man befäster beteendet mer och mer.
Jag har haft en kastrerad hane. Han var dock inga problem alls, men fick testikelcancer och kastrerades nio år gammal. Han var sig lik efter kastrering förutom att han slutade revirmarkera så mkt hemma (borta skvätte han fortf) och började tycka att lyfta på benet var väl inte så nödvändigt alla gånger Hemma körde han 'fyrabenimarkenlångkiss'. I övrigt så temperamentsmässigt, personlighetsmässigt etc så ingen förändring, han var samma aktiva, trevliga hund som innan.
Så, jag vill inte kastrera den här herrn i onödan, samtidigt så är jag inte 'rädd' för att kastrera för de ska bli 'förändrade' rent personlighetsmässigt. Och kan en kastrering göra att han fungerar bättre med hanhundar, så är det ju en vinst både för mig som ägare och hunden. Men det är ju om det hjälper det..
Så, ni som har kastrerat av den anledningen jag nämner, har det hjälpt?
Senast ändrad: