Mina ögonproblem ökar vid höjning/sänkning/fel dosering, och blir då påtagliga. De få ggr jag ligger "rätt" har jag endast problem med grus/solljus, men när det är fel så får jag jätte ont bakom ögonen, som i sin tur orsakar spänningshuvudvärken från helvetet. När det är illa så rör jag endast på nacken, eftersom röra ögonen gör för ont. Jag har numera solglasögon på mig vid regn/molnighet/mörkare dagar, och har jag otur blir det tom inomhus. Vissa dagar funkar inte solglasögon i starkt solljus heller = inomhus. Visco Tears och panodil/naproxen-kombo är mina bästa kompisar när värdena är kassa.
Min endokrinolog erbjöd radiojod tills jag påpekade att jag har ögonproblem också, och jag var 28 då. Ögonproblem = endast operation som är det permanenta alternativet, eftersom ögonproblem riskerar att förvärras av jod, då antikropparna som orsakar problemen reagerar på det. Jag fick mina ögonproblem pga att en läkare missade att det finns jod i CT-kontrast, och skickade mig på en CT. Lyckligtvis har jag inga synliga skador mer än svullna och röda ögon, men ögonen buktar inte utåt eller så. Det är god chans att när/om värdena stabiliserar sig att det blir bättre, kanske helt bra.
Anledningen till varför jag frågar om antikropparna är att det var (enligt min endokrinolog) avgörande för om man ens erbjuds operation. Går de ner som planerat opererar de inte gärna. Önskar man barn snart = operation blir aktuellt. Där är din ålder en fördel (för operation). Dessutom har mina endokrinologer beskrivit det som att om antikropparna är som högst vid diagnos, och de sakta minskar, så är det bäst prognos för att undslippa återfall. I mitt fall hade jag 7,7 i TRAK vid första provet, för att 1 år senare ha 18, och sedan har det sakta minskat och planat ut till 3,5. Dvs mitt följde inte standard = större risk för återfall.
En av anledningarna till varför operation också känns extra aktuellt för min del är att risken är så stor att det kommer tillbaka. Vill man då ha tex barn som ändå kräver viss planering/bra hormonella värden måste det beaktas också, eftersom kvinnor har mer av en deadline än män. Följande har varit på +-sidan hos mig:
- Hur kul är det att bli sjuk igen (med då 1 års op-tid och doseringsjusteringar och elände) när man har fått barn/försöker skaffa barn?
- Vetskapen och rädslan för att det kommer tillbaka. I mitt fall tog det lång tid för diagnos, just pga kombinationen med stimulerande/blockerande antikroppar - gå igenom samma sak igen innan jag får hjälp?
- Sjukdomen har redan tagit så lång tid, varför låta det ta längre?
- Finns några (få) alternativ om Levaxin inte räcker, åtminstone i vissa landsting.
- Trolig förbättring av ögonproblem
- Troligare att skk-värdena blir stabilare
På --sidan så finns det istället:
- Operation inkl risker
- Risk för problem med kalcium (byta ett inställelseproblem mot ett annat, eller ännu bättre, behålla båda?) Min endokrinolog sa att det låg på ca 20% risk att få bestående problem. Övergångsproblem efter operation är vanliga. Symtomen på för lite kalcium är minst sagt mindre roliga. I och för sig har många med hypertyreos redan "hungry bone-syndrom", och behöver tillskott av kalcium ändå.
- Risk att få röstproblem/röständring pga skadade nerver
- Risk att inte bli bättre
- Risk att bli sämre
Nejdå, jag har inte alls haft alldeles för lång tid på mig för att fundera på detta...
Äter du Levaxin i dagsläget/har du testat? Fick för mig att du tog Levaxin för ett tag sedan, men jag kan ha kommit ihåg fel. Jag blev erbjuden operation i samband med Thacapzolet i jan 2014, men då bad jag själv om att få ta Thacapzolet först (med maxdos) för att se om kroppen klarade av att endast ta Levaxin. Nu gick det inte som planerat, men det var så jag motiverade mitt beslut, och det var inga problem att få testa.