nevin
Trådstartare
Nu börjar jag igen, hispar redan långt inna det är dags...
Förlossningen alltså, det är den jag är nervös inför, det gick ju himla bra båda de tidigare gångerna, men lik förbannat är jag så nervös att jag nu drömmer mardrömmar om den. Jag kan sitta och tänka att jag nästan ångrar att jag blev med barn, inte för att jag inte vill ha barn, men för att slippa förlossningen.... Jag vill bara att det ska vara över, de här sista veckorna är bara väntetid med inslag av hysteriska anfall och daglig oro! Jag var likadan förra året, helt hysterisk sista veckorna, sedan var förlossningen egentligen en dröm om man hör hur andra hade det. Och under själva förlossningen var jag inget orolig, det bara flöt på och enda gången jag mådde dåligt var nånstans i mitten av öppningsskedet då det gjorde så ont att jag helst ville avbryta en stund för vila. Jag ska inte klaga, 5 timmar tog det, inget mer än lustgas och som sagt, jag mådde rätt fint ändå. Men varför sitter jag då här och hispar och gnäller?
Jag klappar om min mage, längtar efter min lilla bebis och älskar redan den nya lilla individen som ligger därinne och väntar på att få komma ut till oss. Det är så underbart att vara mamma, bara man slapp den förbannade förlossningen..... gah, kan man inte få vakna en dag och det är klart och man har en gosig bebis brevid sig bara?
Förlossningen alltså, det är den jag är nervös inför, det gick ju himla bra båda de tidigare gångerna, men lik förbannat är jag så nervös att jag nu drömmer mardrömmar om den. Jag kan sitta och tänka att jag nästan ångrar att jag blev med barn, inte för att jag inte vill ha barn, men för att slippa förlossningen.... Jag vill bara att det ska vara över, de här sista veckorna är bara väntetid med inslag av hysteriska anfall och daglig oro! Jag var likadan förra året, helt hysterisk sista veckorna, sedan var förlossningen egentligen en dröm om man hör hur andra hade det. Och under själva förlossningen var jag inget orolig, det bara flöt på och enda gången jag mådde dåligt var nånstans i mitten av öppningsskedet då det gjorde så ont att jag helst ville avbryta en stund för vila. Jag ska inte klaga, 5 timmar tog det, inget mer än lustgas och som sagt, jag mådde rätt fint ändå. Men varför sitter jag då här och hispar och gnäller?
Jag klappar om min mage, längtar efter min lilla bebis och älskar redan den nya lilla individen som ligger därinne och väntar på att få komma ut till oss. Det är så underbart att vara mamma, bara man slapp den förbannade förlossningen..... gah, kan man inte få vakna en dag och det är klart och man har en gosig bebis brevid sig bara?