Jag har en anhörig som jag har lagt märke till ofta får andra att framstå i dålig dager. Det kan vara små kommentarer som ”gud vad du snarkade inatt” eller ”hen använder aldrig toaborsten har jag märkt”. Jag själv slår gärna knut på mig för att andra ska känna sig bekväma så jag skulle aldrig kommentera något som inte är smickrande för en person, utan uppstår liknande situationer låtsas jag inte märka dem. Men denna person har en tendens att komma med små bett. Det konstiga är att samma person älskar personer i sin närhet högt, och säger ofta hur mycket andra betyder eller hur kul det är att ses. Ändå ska små pinsamheter lyftas, vikt kommenteras eller gamla minnen när någon gjort bort sig tas upp. För mig är det helt oförståeligt, om någon jag bryr mig om någon gång gjort sig så är jag den första att glömma bort det, eller åtminstone låtsas att jag helt glömt bort det.
Denna person har även en tendens att se negativt på mycket. Nu när vi letar hus tror jag fasen hen har hittat nåt fel på samtliga, trots att de varit fina och bra hus, så hittar hen alltid något att kommentera.
Jag blir nyfiken på vad som driver ovan beteende? För jag stör mig, som satan, men eftersom det annars är en väldigt go och omtänksam människa så blir jag lite förundrad. Hur kommer det sig att vissa verkar se fel och brister som kantareller i skogen, har du väl börjat så kan du inte sluta? Varför vädrar man andras pinsamheter, även människor man älskar? Är det som skitsnack, ett sätt att bonda med andra människor? Vad tror ni? Har ni några liknande personer i er närhet? Jag tänker att jag vill försöka förstå så kanske jag inte stör mig så mycket.
Denna person har även en tendens att se negativt på mycket. Nu när vi letar hus tror jag fasen hen har hittat nåt fel på samtliga, trots att de varit fina och bra hus, så hittar hen alltid något att kommentera.
Jag blir nyfiken på vad som driver ovan beteende? För jag stör mig, som satan, men eftersom det annars är en väldigt go och omtänksam människa så blir jag lite förundrad. Hur kommer det sig att vissa verkar se fel och brister som kantareller i skogen, har du väl börjat så kan du inte sluta? Varför vädrar man andras pinsamheter, även människor man älskar? Är det som skitsnack, ett sätt att bonda med andra människor? Vad tror ni? Har ni några liknande personer i er närhet? Jag tänker att jag vill försöka förstå så kanske jag inte stör mig så mycket.
Jag måste dock träna på det, på sistone har folk (inte denna person, andra) rentav varit rejält ohövliga och jag bara tiger. Suck!
. Men såklart det till viss del är sant, men tror det har mer att göra med hur ofta man träffas och hur nära bekantskapskretsen är. För mig har den i mindre städer varit ganska nära, i större städer mer utspridd. Jag snackar ”skit” om bekanta i lika stor utsträckning oavsett var jag bor..
Som sagt, jag har ingen åsikt om att det skulle vara bättre här, jag har bara reagerat på just detta när jag varit på vissa mindre platser. Jag kan bli lite häpen över hur ohämmat man pratar om andra. Här hemma tror jag folk, i samma syfte att känna sig bättre än andra, hävdar sin position mycket mer i tysthet. Statussymboler, inkludering och exkludering av andra. Inte alls särskilt smickrande för min hemstad men det är vad jag tycker mig se. Man anser sig nog inte behöva säga negativa saker om andra, man visar det på andra sätt.
