H
Hel
Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad nu.
För ca två och ett halvt år sedan så separerade (flydde) jag och min underbara dotter från mannen som är hennes pappa efter år av psykisk misshandel.
Jag försökte få ihop spillrorna av mig för att kunna bli en sådan bra mamma som möjligt, och jag lyckades att bli starkare och vi hade det bra min lilla tjej och jag
Jag hade hjälp från familjerätten för att se till att det skulle kunna bli struktur på umgängena mellan min lilla tjej och hennes pappa, för jag såg det på det sättet att oavsett vad han har gjort mot mig så behöver han inte göra det mot henne. Och jag ville ju att de skulle lära känna varandra eftersom han inte hade varit närvarande under hennes första tre år då han hade missbrukarproblem, och som jag såg det så tänkte jag rätt då min lilla tjej blev så glad för sin pappa.
Men så kom dagen för ca ett år sedan, då min lilla tjej precis efter ett umgänge hos sin pappa berättade saker för mig om sin pappas snopp. Jag blev fullständigt lamslagen och alldeles kall, och jag visste inte vad jag skulle göra just då. Men jag tog kontakt med familjerätten och berättade vad hon sagt, men eftersom hon inte var så verbal vid det tillfället så vågade jag inte tolka henne fullt ut utan la över ansvaret på de som har erfarenhet av sånt här. Och de lämnade in en anmälan och det blev en utredning där både soc, polis, läkare och bup blev inblandade.
Nu följde det en tid av terror där det kom en massa hot mot mig, och där jag blev anklagad för att ljuga för att sätta dit honom.
Och han skulle minsann se till att märka mig, och jag försökte att förklara för honom att jag skulle aldrig utsätta min lilla tjej för allt som detta innebar för henne för att sätta dit honom.
Fallet lades ner i för ca ett halvår sedan och med utlåtandet från bup som grund för nerläggningen och de sa att det inte fanns något som sa att min lilla tjej hade varit med om något traumatiskt som kunde härleda till en sexuell karaktär.
Med en liten tvekande känsla så valde jag att känna mig tacksam och trygg i det uttalandet, så skedde umgänge nu under en tid.
MEN... för några dagar sedan så blev jag uppkallad till dagis, och det var inte roligt kan jag lova.
De berättade att min lilla tjej berättat saker om sin pappas snopp igen, och med endel funderingar kring dottern om hennes uttalanden och sin förändring när det varit umgänge + lite mer så hade redan gjort en anmälan till rektorn som i sin tur lämnade in en anmälan till soc som i sin tur skall prata nästa vecka om detta och sedan lämnar de in en polisanmälan.
Plus de frågentecken och teckan både jag och min sambo har sett, det gör att jag den här gången verkligen tror att det finns en grund till detta och det gör mig så otroligt ledsen in i själen, jag är helt förtvivlad nu... och bara gråter när jag blir ensam.
Och samtidigt så blev jag uppmanad att lämna in en polisanmälan på de hot jag har blivit utsatt för från pappan. Vilket jag nu har gjort.
Men eftersom han inte vet något än så är jag tvungen att se till att umgänge inte sker denna helg utan att han vet vad som är på gång, och det har jag gjort på ett bra sätt som vilken umgängesförälder som helst skulle acceptera så har han redan vänt upp himmel och gjord och kör utanför för att kolla upp oss.
MEN... vad skall jag göra???
Jag varken vill eller får lämna ut henne till honom, och jag gör vad som helst för att förhindra att de ses eller pratar med varandra i telefon innan jag vet vad som är min lagliga rätt.
Förra gången så var jag verkligen osäker på om han gjort något som skulle vara riktat mot henne, men den här gången är det dagis som har larmat. Och det känns mitt i alltihop skönt att det är där hon sagt det hon har sagt. Så jag behöver inte få slängt i ansiktet att jag ljuger och att jag har hittat på.
Dagis har redan lämnat in en redogörelse och han kan ju försöka att manipulera de uppgifterna som redan är inlämnade och att de faktiskt kommer från dagis och med vetskapen om det som varit innan.
Nu är jag så otroligt ledsen
Nu måste jag stå på mig och ljuga mig blå för att skydda min dotter, och det är inte lätt med en pappa som redan nu har farit i taket och ifrågasatt mig och dessutom redan har kört utanför vårt hus.
Ja jag bara bara tvungen att skriva av mig lite... vågar inte skriva för många detaljer med risk för att någon skall känna igen detta....
Från otroligt ledsen mamma som trodde livet skulle bli annorlunda.... och som gör allt för att skydda sin dotter oavsett vad han hotar med och med vetskapen att han kan göra det han hotar med...
Jag måste vara stark nu....
För ca två och ett halvt år sedan så separerade (flydde) jag och min underbara dotter från mannen som är hennes pappa efter år av psykisk misshandel.
Jag försökte få ihop spillrorna av mig för att kunna bli en sådan bra mamma som möjligt, och jag lyckades att bli starkare och vi hade det bra min lilla tjej och jag
Jag hade hjälp från familjerätten för att se till att det skulle kunna bli struktur på umgängena mellan min lilla tjej och hennes pappa, för jag såg det på det sättet att oavsett vad han har gjort mot mig så behöver han inte göra det mot henne. Och jag ville ju att de skulle lära känna varandra eftersom han inte hade varit närvarande under hennes första tre år då han hade missbrukarproblem, och som jag såg det så tänkte jag rätt då min lilla tjej blev så glad för sin pappa.
Men så kom dagen för ca ett år sedan, då min lilla tjej precis efter ett umgänge hos sin pappa berättade saker för mig om sin pappas snopp. Jag blev fullständigt lamslagen och alldeles kall, och jag visste inte vad jag skulle göra just då. Men jag tog kontakt med familjerätten och berättade vad hon sagt, men eftersom hon inte var så verbal vid det tillfället så vågade jag inte tolka henne fullt ut utan la över ansvaret på de som har erfarenhet av sånt här. Och de lämnade in en anmälan och det blev en utredning där både soc, polis, läkare och bup blev inblandade.
Nu följde det en tid av terror där det kom en massa hot mot mig, och där jag blev anklagad för att ljuga för att sätta dit honom.
Och han skulle minsann se till att märka mig, och jag försökte att förklara för honom att jag skulle aldrig utsätta min lilla tjej för allt som detta innebar för henne för att sätta dit honom.
Fallet lades ner i för ca ett halvår sedan och med utlåtandet från bup som grund för nerläggningen och de sa att det inte fanns något som sa att min lilla tjej hade varit med om något traumatiskt som kunde härleda till en sexuell karaktär.
Med en liten tvekande känsla så valde jag att känna mig tacksam och trygg i det uttalandet, så skedde umgänge nu under en tid.
MEN... för några dagar sedan så blev jag uppkallad till dagis, och det var inte roligt kan jag lova.
De berättade att min lilla tjej berättat saker om sin pappas snopp igen, och med endel funderingar kring dottern om hennes uttalanden och sin förändring när det varit umgänge + lite mer så hade redan gjort en anmälan till rektorn som i sin tur lämnade in en anmälan till soc som i sin tur skall prata nästa vecka om detta och sedan lämnar de in en polisanmälan.
Plus de frågentecken och teckan både jag och min sambo har sett, det gör att jag den här gången verkligen tror att det finns en grund till detta och det gör mig så otroligt ledsen in i själen, jag är helt förtvivlad nu... och bara gråter när jag blir ensam.
Och samtidigt så blev jag uppmanad att lämna in en polisanmälan på de hot jag har blivit utsatt för från pappan. Vilket jag nu har gjort.
Men eftersom han inte vet något än så är jag tvungen att se till att umgänge inte sker denna helg utan att han vet vad som är på gång, och det har jag gjort på ett bra sätt som vilken umgängesförälder som helst skulle acceptera så har han redan vänt upp himmel och gjord och kör utanför för att kolla upp oss.
MEN... vad skall jag göra???
Jag varken vill eller får lämna ut henne till honom, och jag gör vad som helst för att förhindra att de ses eller pratar med varandra i telefon innan jag vet vad som är min lagliga rätt.
Förra gången så var jag verkligen osäker på om han gjort något som skulle vara riktat mot henne, men den här gången är det dagis som har larmat. Och det känns mitt i alltihop skönt att det är där hon sagt det hon har sagt. Så jag behöver inte få slängt i ansiktet att jag ljuger och att jag har hittat på.
Dagis har redan lämnat in en redogörelse och han kan ju försöka att manipulera de uppgifterna som redan är inlämnade och att de faktiskt kommer från dagis och med vetskapen om det som varit innan.
Nu är jag så otroligt ledsen
Nu måste jag stå på mig och ljuga mig blå för att skydda min dotter, och det är inte lätt med en pappa som redan nu har farit i taket och ifrågasatt mig och dessutom redan har kört utanför vårt hus.
Ja jag bara bara tvungen att skriva av mig lite... vågar inte skriva för många detaljer med risk för att någon skall känna igen detta....
Från otroligt ledsen mamma som trodde livet skulle bli annorlunda.... och som gör allt för att skydda sin dotter oavsett vad han hotar med och med vetskapen att han kan göra det han hotar med...
Jag måste vara stark nu....
Senast ändrad av en moderator:
