Monimaker
Trådstartare
Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg i förväg, men det här är ett ämne som jag funderar på ofta och som därför också är svårt att sammanfatta.
Jag har just avslutat en universitetsutbildning där en stor del av fokuset låg på inkluderingsarbete, då de som väljer att fortsätta inom den yrkesbana som utbildningen påbjuder troligtvis kommer att hamna i situationer som rör arbeten kring inkludering- och jämställdhet i sitt vardagliga yrkesliv vid offentliga institutioner.
Ett av de begrepp som förekom då och då var termen funktionsvariation, vilken ersatte begrepp som funktionshindrad, handikappad och funktionsnedsatt. Miljön kunde till exempel vara funktionshindrande för individer om trösklarna är för höga, utrymmet för litet, det saknades möjlighet till hiss och så vidare. Målsättningen med detta föreföll vara att bryta de attityder som träder in när en individ blir en del av den medicinska modellen – normbrytande funktioner görs till ett tillstånd som föranleder ett behov av att ställa något till rätta, åtgärda tillståndet och bringa det tillbaka till normen för vad som är en fullt funktionerande människa.
Jag själv var en av dem som verkligen fattade tycke för begreppet och tacksamt ersatte funktionshinder, handikapp och funktionsnedsättning med funktionsvariation och kände mig progressiv, inkluderande och precis så neutral som jag vill vara. Det tog ett tag innan jag kom i kontakt med personer som är bärare av vad jag nu benämnde funktionsvariationer och mitt nya perspektiv blev, som tur är, problematiserat – åsikter för de gamla begreppen diskuterade att funktionsnedsatt eller funktionsnedsättning redan är neutralt laddat nog och att användandet av funktionsvariation gör att personer upplever att lidande/stigmatisering bagatelliseras. Diskurserna kring funktionsvariationer tas nästan till den nivå att samtliga individer är bärare av och ryms inom spektrat för funktionsvariationer. Här finns också ett stort problem med att presentera funktionsvariation som en synonym till funktionsnedsättning, funktionshinder eller handikapp – de representerar olika saker men ändå ses funktionsvariation ändå som en ersättare.
Det visade sig tydligt genom dessa berättelser att neutraliseringen av begreppet orsakade lidande och en känsla av att inte tas på allvar, vilket självklart är enormt problematiskt. Det viktigaste är, enligt mig, att varje individ skall ha rätten och tolkningsföreträdet att själv bestämma vilken terminologi som denne vill skall användas, men samtidigt är det svårt att veta vilken terminologi som är den individuellt föredragna på förhand.
Egentligen har jag två funderingar – ponera att ni skulle arbeta med att ta fram en verksamhetsplan/policy för till exempel ett museum, vilket är den bransch inom vilken min utbildning var förelagd, där ni skall redogöra för museets arbete kring funktionalitetsperspektiv: vilken terminologi hade ni använt? Ett projekt som tidigare varit verksamt för att museum skall vara tillgängliga för alla genom att förändra planerandet och byggandet av utställningar var Funktek, vilka genomgående använde termen funktionsvariation genom projektet. Kutymen för museer nu är att i större utsträckning arbeta med olika grupper istället för om dem, men samtidigt visar debatten att museet inte kan förvänta sig homogenitet när det kommer till preferenser gällande terminologin om de tillfrågar gruppen.
Den andra funderingen är om någon här själv reflekterat över funktionsvariation som begrepp? Är det obekant, brukar ni det själva, hur gör personer i er närhet? Har det skapat friktion, debatt eller konflikt? Min personliga erfarenhet är att många fortfarande talar i termer om funktionsnedsättning eller dylikt, men att de ofta byter ut detta mot funktionsvariation när de introduceras för begreppet utan att egentligen diskutera de olika begreppen – funktionsvariation blir, verkar det som, det nya och moderna och detta förefaller vara positivt i de flestas medvetande.
Jag har just avslutat en universitetsutbildning där en stor del av fokuset låg på inkluderingsarbete, då de som väljer att fortsätta inom den yrkesbana som utbildningen påbjuder troligtvis kommer att hamna i situationer som rör arbeten kring inkludering- och jämställdhet i sitt vardagliga yrkesliv vid offentliga institutioner.
Ett av de begrepp som förekom då och då var termen funktionsvariation, vilken ersatte begrepp som funktionshindrad, handikappad och funktionsnedsatt. Miljön kunde till exempel vara funktionshindrande för individer om trösklarna är för höga, utrymmet för litet, det saknades möjlighet till hiss och så vidare. Målsättningen med detta föreföll vara att bryta de attityder som träder in när en individ blir en del av den medicinska modellen – normbrytande funktioner görs till ett tillstånd som föranleder ett behov av att ställa något till rätta, åtgärda tillståndet och bringa det tillbaka till normen för vad som är en fullt funktionerande människa.
Jag själv var en av dem som verkligen fattade tycke för begreppet och tacksamt ersatte funktionshinder, handikapp och funktionsnedsättning med funktionsvariation och kände mig progressiv, inkluderande och precis så neutral som jag vill vara. Det tog ett tag innan jag kom i kontakt med personer som är bärare av vad jag nu benämnde funktionsvariationer och mitt nya perspektiv blev, som tur är, problematiserat – åsikter för de gamla begreppen diskuterade att funktionsnedsatt eller funktionsnedsättning redan är neutralt laddat nog och att användandet av funktionsvariation gör att personer upplever att lidande/stigmatisering bagatelliseras. Diskurserna kring funktionsvariationer tas nästan till den nivå att samtliga individer är bärare av och ryms inom spektrat för funktionsvariationer. Här finns också ett stort problem med att presentera funktionsvariation som en synonym till funktionsnedsättning, funktionshinder eller handikapp – de representerar olika saker men ändå ses funktionsvariation ändå som en ersättare.
Det visade sig tydligt genom dessa berättelser att neutraliseringen av begreppet orsakade lidande och en känsla av att inte tas på allvar, vilket självklart är enormt problematiskt. Det viktigaste är, enligt mig, att varje individ skall ha rätten och tolkningsföreträdet att själv bestämma vilken terminologi som denne vill skall användas, men samtidigt är det svårt att veta vilken terminologi som är den individuellt föredragna på förhand.
Egentligen har jag två funderingar – ponera att ni skulle arbeta med att ta fram en verksamhetsplan/policy för till exempel ett museum, vilket är den bransch inom vilken min utbildning var förelagd, där ni skall redogöra för museets arbete kring funktionalitetsperspektiv: vilken terminologi hade ni använt? Ett projekt som tidigare varit verksamt för att museum skall vara tillgängliga för alla genom att förändra planerandet och byggandet av utställningar var Funktek, vilka genomgående använde termen funktionsvariation genom projektet. Kutymen för museer nu är att i större utsträckning arbeta med olika grupper istället för om dem, men samtidigt visar debatten att museet inte kan förvänta sig homogenitet när det kommer till preferenser gällande terminologin om de tillfrågar gruppen.
Den andra funderingen är om någon här själv reflekterat över funktionsvariation som begrepp? Är det obekant, brukar ni det själva, hur gör personer i er närhet? Har det skapat friktion, debatt eller konflikt? Min personliga erfarenhet är att många fortfarande talar i termer om funktionsnedsättning eller dylikt, men att de ofta byter ut detta mot funktionsvariation när de introduceras för begreppet utan att egentligen diskutera de olika begreppen – funktionsvariation blir, verkar det som, det nya och moderna och detta förefaller vara positivt i de flestas medvetande.