Jag tänker lite så här: tycker man att det är nedsättande att ha en nedsättning så vill man använda ordet variation. Tillspetsat men i princip.
Det blir oerhört vagt om tex en läkare pratar om en variation i olika prover istället för att säga att järnvärdet ligger på si eller så. Jag har, bland andra nedsättningar, en synnedsättning. Det är inget som varken jag eller omgivningen tycker är genant, eller att jag är mindre värd för. Min son har dyslexi (och lite annat) där har vi också kommit långt. Han har läs-och skrivsvårigheter. Inte en variation. Han behöver kompensera sina svårigheter med uppläst text och inget vare sig han eller ngn behöver tycka är mindre värd för, så som det var förr, när vi visste mindre.
Jag önskar innerligt att vi kommit så långt att vi inte behöver använda ord som variation utan kan se det som att vi alla lever i en population vars egenskaper, förmågor etc alla ryms inom normalkurvan och att tillhöra den nedre, övre eller mittemellandelen har ingen som helst betydelse. Och att vi alla är en -variation- av den. Men nånstans måste ju gränsen gå för att vi ska kunna tillerkänna att vissa människor har så nedsatt förmåga att gå/se/höra/förstå etc att vi måste få prata om en nedsättning. Och att kompensera det.
Jag har träffat människor (mest barn/ungdomar) med stora nedsättningar i bland annat impulskontroll. Det finns definitivt stora risker med att ”respektera människors olika förmågor och anpassa miljön och tillrättalägga”. Och de barn/vuxna med AST som aldrig får tillfälle att diskutera och prata om saker de pga sin AST har svårt för, kommer att ge dem ett oerhört begränsande och svårförstått liv. Därmed inte sagt att de ska ändra sig. Men man behöver förstå, på något plan, hur andra fungerar och konsekvenserna av ens interaktion med andra. Precis på samma sätt som jag behöver lära mig om andra. Eller ska man utgå ifrån att de inte kan/förmår? Det om ngt är väl att se människor med AST nedsättande.
Vi är alla en variation/representant av normalfördelningskurvan för samtliga av våra egenskaper. Alla har rätt till inkludering. Och kompensation om man har en stor nedsättning.
Lite tankar från mig.
Det blir oerhört vagt om tex en läkare pratar om en variation i olika prover istället för att säga att järnvärdet ligger på si eller så. Jag har, bland andra nedsättningar, en synnedsättning. Det är inget som varken jag eller omgivningen tycker är genant, eller att jag är mindre värd för. Min son har dyslexi (och lite annat) där har vi också kommit långt. Han har läs-och skrivsvårigheter. Inte en variation. Han behöver kompensera sina svårigheter med uppläst text och inget vare sig han eller ngn behöver tycka är mindre värd för, så som det var förr, när vi visste mindre.
Jag önskar innerligt att vi kommit så långt att vi inte behöver använda ord som variation utan kan se det som att vi alla lever i en population vars egenskaper, förmågor etc alla ryms inom normalkurvan och att tillhöra den nedre, övre eller mittemellandelen har ingen som helst betydelse. Och att vi alla är en -variation- av den. Men nånstans måste ju gränsen gå för att vi ska kunna tillerkänna att vissa människor har så nedsatt förmåga att gå/se/höra/förstå etc att vi måste få prata om en nedsättning. Och att kompensera det.
Jag har träffat människor (mest barn/ungdomar) med stora nedsättningar i bland annat impulskontroll. Det finns definitivt stora risker med att ”respektera människors olika förmågor och anpassa miljön och tillrättalägga”. Och de barn/vuxna med AST som aldrig får tillfälle att diskutera och prata om saker de pga sin AST har svårt för, kommer att ge dem ett oerhört begränsande och svårförstått liv. Därmed inte sagt att de ska ändra sig. Men man behöver förstå, på något plan, hur andra fungerar och konsekvenserna av ens interaktion med andra. Precis på samma sätt som jag behöver lära mig om andra. Eller ska man utgå ifrån att de inte kan/förmår? Det om ngt är väl att se människor med AST nedsättande.
Vi är alla en variation/representant av normalfördelningskurvan för samtliga av våra egenskaper. Alla har rätt till inkludering. Och kompensation om man har en stor nedsättning.
Lite tankar från mig.