När ska barn börja förskola?

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Precis! Och arbetar gör vi ju. Det är därför det känns så 1952 om den offentliga debatten ska handla om att vi borde vara hemma med barnen istället. Debatten borde ju handla om hur dagis ska bli så bra som möjligt barn oavsett ålder.

Debattartikeln verkar dessutom bekvämt undvika det faktum att många barn inte ser så väldigt mycket av den ena anknytningspersonen, dvs pappan. Tydligen verkar det inte orsaka samma allvarliga skador.

Jag håller helt med om kritiken mot Eva R. Jag ser tyvärr också en massa konstiga floskler, gammaldags värderingar och framförallt avsaknad av en jämställd föräldrasyn.

Jag trädde in i tråden därför att jag ändå tycker det finns en poäng i att små barn mår bra av att få vara mycket tid med sina föräldrar. Det innebär inte att jag är dagismotståndare eller tycker föräldrar = mammor.

Jag menar inte att förskola/barnomsorg är skadligt, men tyckte denna tråd (liksom andra med samma diskussion) kanske blev lite enkelspårig. När det "låter" som att barn som inte går på förskola missar saker, som att barn som är hemma mer än "normalt" får svårigheter på grund av det. Det är då jag blir lite .... putt. Det berör mig personligen; jag är ett sådant barn själv. Liksom min sambo, min bror och (med normen som gäller nu) även vår son. Och grejen är att jag aldrig haft några sociala problem. Överhuvudtaget. Inte som 6åring, 9åring i ny klass på ny ort eller som vuxen. Ser det inte heller hos min sambo, min bror eller vår son.

Man behöver inte berömma barnomsorgens fördelar genom att säga att hemmatillvaron ger någon slags sämre förutsättningar. Man kan berömma (bra) barnomsorg för sig självt så att säga; utan att indirekt påstå att barn som inte är en del av det skulle få "svårigheter".

 

[Badger]

Sv: När ska barn börja förskola?

Däremot var det ju mycket tal om "nyckelbarn" en period, men det var ju oftast ändå lite större barn som gick i skolan?

Dummaste debatten ever tyckte jag, som läste debatten som liten. Tyckte barnpsykologi var ganska intressant, läste tidningen Barn (från Rädda barnen) o insidan i DN. (brukade läsa Forskning o Framsteg också, gör det än och ugh Tvärsnitt, den är ganska tung för en 11 åring.)

Lite oavsett jag var ju "nyckelbarn" från några år innan debatten och fortfarande mitt i den och något så omåttligt dumt hade jag sällan läst (många väninnor hade också privilegiet att få ha nycklar, våra föräldrar jobbade på universitetet). Inte roligt med de kompisar som hade en beskäftig bullmamma hemma jämt och så mysigt att ligga och läsa själv. (nu jobbade ju mamma 10 min promenad från hemmet, men om jag glömt nycklarna satt jag lika gärna och läste i trappan )

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

Eftersom du själv säger att det är ganska undermåligt rent statistiskt att dra slutsatser utifrån ditt egna umgänge så kanske du skulle ta och sluta med det?

Fenomenet gäller kvinnor. Det är alltså döttrar som påverkats negativt av sina mammors hemmafrutillvaro. Jag har uppfattat det som att du lever med en man, så han berörs inte av resonemanget. (Jag skulle inte bli förvånad om saker tydde på att män som vuxit upp med hemmafrumammor väntade sig högre service av sina fruar, men jag har inte varit tillräckligt nära tillräckligt många sådana män för att riktigt ha någon idé om det.)

Jag tror att det är ovanligt att man baserar sin syn på livet inklusive familjelivet på statistik. Jag tror att egna erfarenheter är en mycket vanligare grund för vad man tror är mer eller mindre dåligt för barn.

Lämnade vind för våg blev de ju just för att föräldrar arbetade. Därför inrättades barnomsorgen; förmodligen för att man såg att det var dåligt för barnen.

Precis, arbetsdelning som innefattar att en del personer arbetar med att ta hand om hyfsat många barn var, är helt enkelt ett bättre sätt att organisera samhället än alternativen: där barn antingen tar hand om sig själva eller där en massa kvinnor tar hand om sina egna 1-3 (vanligen) barn var.

Men; personligen så tycker jag det är alldeles ypperligt att vi har den föräldraledighetslag som vi har

Ja, det är ju en oerhörd lyx! När min unge var liten blev det runt tio månaders betald semester för oss var! Jag skulle dock vara negativ till att bygga ut föräldraledigheten ytterligare, eftersom den fungerar så väldigt könsrollskonserverande i praktiken. (Jag vet att du och din man delat vettigt, men vi vet ju också båda att det inte är det vanliga, det visar ju också de reaktioner du beskrivit med all önskvärd tydlighet.)

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

Man behöver inte berömma barnomsorgens fördelar genom att säga att hemmatillvaron ger någon slags sämre förutsättningar. Man kan berömma (bra) barnomsorg för sig självt så att säga; utan att indirekt påstå att barn som inte är en del av det skulle få "svårigheter".

Svårigheter, vet jag inte, men det finns studier som visar rätt tydligt att barn som har gått på dagis klarar skolan bättre än de andra barnen, både socialt och vad gäller betygen.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Jag tror att det är ovanligt att man baserar sin syn på livet inklusive familjelivet på statistik. Jag tror att egna erfarenheter är en mycket vanligare grund för vad man tror är mer eller mindre dåligt för barn.

Det tror jag med. Men eftersom du själv nämnde det där med statistik så..
(du kan ju börja ta med mig som en representant med andra erfarenheter än de där andra bekanta/vännerna du räknar in i din personliga referensram )

Ja, det är ju en oerhörd lyx! När min unge var liten blev det runt tio månaders betald semester för oss var! Jag skulle dock vara negativ till att bygga ut föräldraledigheten ytterligare, eftersom den fungerar så väldigt könsrollskonserverande i praktiken. (Jag vet att du och din man delat vettigt, men vi vet ju också båda att det inte är det vanliga, det visar ju också de reaktioner du beskrivit med all önskvärd tydlighet.)

Det skulle ju vara möjligt att bygga ut med "märkning" av dagarna för varje förälder. Utan möjlighet till överlåtelse.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Svårigheter, vet jag inte, men det finns studier som visar rätt tydligt att barn som har gått på dagis klarar skolan bättre än de andra barnen, både socialt och vad gäller betygen.

Jo, jag vet att det finns sådana (även om jag faktiskt inte läst någon av dem själv ännu). Det skulle vara intressant om man även tittat på andra faktorer som kan påverka; t ex hur det faktiskt ser ut hemma också.

Barn som går i barnomsorg får ju förstås en annan träning i "systemet"; d v s hur det fungerar i skolan; både socialt och på andra sätt. Det gör kanske att man har lättare att anpassa sig när man väl börjar skolan? (Sen kan man väl fråga sig om den anpassningen bara är av godo...).

Jag tänker också på dina exempel på kvinnor som upplevt det negativt (som vuxna) att ha en hemmafru-mamma. När du beskriver din bild (som jag sett dig också beskriva förr) av hemmamammorna så känner jag att det ligger väldigt långt ifrån den verklighet som jag levt i (och andra jag känner som haft hemmamammor). Min mamma är och har aldrig varit den där Perfekta Bullmamman. Jag hade nog fler kompisar med yrkesarbetande mammor som hade sådana där Bullmammor. MEN; som du säger så går det ju inte att bygga "sanningar" på några få observationer. Det jag möjligen skulle kunna tänka mig är väl att det skulle kunna finnas en viss överrepresentation av en viss sorts kvinnor bland just gruppen "hemmafruar" (nu tänker jag 60-70-80tal främst); en grupp kvinnor med inte så gott självförtroende; som fann sin väg till att "betyda något" i sina egna och andras ögon i och med att åtminstone vara en God Mor.

Jag skulle tro att min mor i stora delar var ett undantag. Dels har hon beskrivit för mig de andra dagmammorna i den Stockholmsförort där hon jobbade när vi var riktigt små (tidigt 70tal). Hennes beskrivning är väl snarast att hon verkligen tog sin uppgift på allvar; hon skapade just barnomsorg; läste på om barnpsykologi, gjorde aktiviteter med oss varje dag (en dag i veckan var det biblioteksbesök, en dag bak, ut varje dag även om det regnade osv) osv. De andra dagmammorna träffade hon några gånger, men slutade med det då de bara släppte in alla ungar i ett lekrum och sedan satt i köket och rökte och snackade skit.

Mina morföräldrar kom från Norrland; från rena arbetar- respektive bondemiljöer. Min morfar var journalist, politiskt aktiv och mycket intresserad av konst och litteratur. Han var uttalad ateist och tog avstånd från t ex barndop (nog ganska ovanligt på 40talet). Han inpräntade i sina barn hur viktigt det var med studier. Mamma ville helst gå på konstfack, men han mer eller mindre påtvingade henne att läsa matematik då han ansåg hon skulle ha större nytta av det. Han var en engagerad person som ofta satt och diskuterade halva nätter med sina vänner (varav några då "erkända" poeter och författare). Jag tror att han påverkat speciellt min mamma MYCKET. Han dog tyvärr alldeles för ung (57 år).

Min mamma har varit en person som gett mig och min bror stark självkänsla och ett gott självförtroende. Båda mina föräldrar har alltid (även idag faktiskt) gett mig och brorsan beröm, peppning och kraft. Mamma utbildade sig ju dessutom till programmerare (när yrket var i princip helt nytt; utbildningen var då på 1 år) och försökte övertyga mig om att inte läsa humanistisk linje (som jag ändå läste sen) för; som hon sa; "du ska välja något där du kan jobba inom ett typiskt manligt område; då har du bättre chanser till en högre lön!". Jag funderade mycket på det där med val i livet när jag pluggade och läste sociologi. Och insåg då att det fanns fler bakomliggande faktorer än bara JAG som faktiskt gjort att jag (och min bror) aldrig ens funderade på att gå en tvåårig praktisk gymnasielinje. Det var liksom bara självklart för oss att gå en treårig teoretisk och också ganska självklart (även om vi båda jobbade några år emellan) att läsa på högskolan. Jag tror att våra föräldrars värderingar hade präglat oss en hel del. Trots att mamma läste realskola och inget mer (förrän programmeringen då) och pappa bara hade 7årig folkskola (men en redigt bra karriär i yrkeslivet).

En del bland hemmafrukvinnorna från den tiden kanske "bara blev" det och sedan "fastnade" där.... ? Kanske önskade sig något mer av livet, men fick (tog) liksom aldrig chansen? Kanske hade en make som var mer av ett hinder för egna yrkesval (när väl barnen gick i skolan) än stöttande? (jag har träffat en kvinna som rent ut fick höra "det skulle du ha tänkt på innan du skaffade barn" när hon sa till sin make att hon ville plugga vidare ett par år när barnen gick i skolan... jo, de är skilda sedan rätt många år nu... ).

För övrigt roade jag mig lite med att fundera kring de jag känner som vuxit upp med en hemmamamma. Tre yngre släktingar hade samma situation som jag själv (mamma hemma med dagbarn tills de började skolan). De är idag tre unga, vuxna kvinnor. En är professionell spelare i en lagidrott i södra Europa (har gått idrottscollege i några år i USA förut och pluggat lite på högskolan innan detta kontrakt dök upp); en jobbar som projektledare efter sin examen på KTH för några år sedan och den tredje vet jag har gått någon slags högskoleutbildning, men vet ej vad hon jobbar med.
En annan kvinna på 40+ i min nära krets bor i annat land och är egenföretagare via webben (hon var i stort sett tvungen att "hitta på" det jobbet för att kunna försörja sig överhuvudtaget i det nya landet). Hon lever gott på sin lön och arbetar helt fritt med datorn som arbetsredskap.

Så; jag tänker som så; att det kan ju inte bara bero på om man har mamma (eller för all del pappa) hemma som avgör utan det måste ju också i väldigt hög omfattning bero på VILKEN sorts mamma man har där hemma.

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

Jo, jag vet att det finns sådana (även om jag faktiskt inte läst någon av dem själv ännu). Det skulle vara intressant om man även tittat på andra faktorer som kan påverka; t ex hur det faktiskt ser ut hemma också.

Om man gör en studie för att undersöka om dagisbarn klarar sig bättre eller sämre i skolan än hemmabarn, räknar man bort andra faktorer som man vet brukar påverka hur barn klarar sig i skolan (jag vet inte exakt vilka dessa är, men föräldrarnas egen utbildningsnivå är ju typiskt en sådan). Annars kan man ju inte säga något om just barnomsorgens effekt, inte i någon riktning.

Så; jag tänker som så; att det kan ju inte bara bero på om man har mamma (eller för all del pappa) hemma som avgör utan det måste ju också i väldigt hög omfattning bero på VILKEN sorts mamma man har där hemma.

Perfekta bullmammor, vet jag inte. Jag har ingen idé om vad en sådan är, faktiskt. Jag tänker mer på städning än på bullar när jag tänker på hemmamammor.

Men delvis tänker jag som du. Dvs mödrar kan mycket väl föra över idén att hemmet är det viktigaste för en kvinna till sina döttrar även i de fall som de har ett arbete. Det handlar mycket om inställningen. Om jobbet är tex ett deltidsjobb som man har bara för att man absolut måste av ekonomiska skäl (mina kompisars hemmamammor tex jobbade deltid natt i åldringsvården eller städade på kvällarna i en del fall), men identiteten ligger i att vara hemmamamma, så är inte jobbet till någon direkt hjälp för döttrarna, tror jag.

Föräldrar är ju förebilder, och det är helt uppenbart självklart för mig att en yrkesarbetande kvinna som kan försörja sig och sina barn, som utvecklas i arbetet och tar del av samhällslivet faktiskt är en väldigt mycket bättre förebild i längden än en hemmamamma vanligtvis kan förväntas vara.

Jag känner också flera kvinnor som har hemmamammor och som har bra yrken/karriärer. Det har jag aldrig betvivlat att det kan sammanfalla. Det mönster jag tycker mig se handlar om att hemmamammors döttrar är mycket mer plågade av dåligt samvete för hem och barn än vi andra. Det tycker jag att det hade varit bra om deras mödrar hade räddat dem från.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Jag känner också flera kvinnor som har hemmamammor och som har bra yrken/karriärer. Det har jag aldrig betvivlat att det kan sammanfalla. Det mönster jag tycker mig se handlar om att hemmamammors döttrar är mycket mer plågade av dåligt samvete för hem och barn än vi andra. Det tycker jag att det hade varit bra om deras mödrar hade räddat dem från.

Återigen; jag känner inte igen mig. Ja, jag kan ha dåligt samvete som förälder, men har inte sett/upplevt att jag har det i högre grad än andra föräldrar (t ex min sambo som ju dessutom är man). Det tillhör väl i någon mån föräldraskapet; att känna att man inte riktigt "räcker till" till allt man skulle önska.

Så; du kanske kan räkna in även såna som mig i din världsbild?