Sv: När ska barn börja förskola?
Dels tycker jag inte att man bör se en familj helt och hållet ur barnets perspektiv. En familj består som jag ser det av flera individer, inte bara av barn och betjänter. Alla i en familj ska helst ha det bra om det går, inte bara barnen.
På längre sikt är jag dessutom inte alls säker på att det är bättre för barnen att föräldrarna är hemma - när barnen sedan blir äldre och ska utbilda sig och välja yrke, så är det en väldigt fördel om föräldrarna har en stadig fot på arbetsmarknaden, och bra yrken (vilket ofta blir svårt om man är borta från arbetslivet i åratal just när man annars skulle satsa som mest). Dels för att man som förälder är en förebild (vare sig man vill eller ej, men som förälder visar man ju vad som är möjligt. Inte troligt att barnet till en hemmafru och en snickare blir t ex professor, har man växt upp så känns forskarbanan oftast inte riktigt som ett alternativ. Och omvänt - professorsdottern blir knappast snickare), dels för att ju bättre kunskaper man själv har, ju bättre råd kan man ge barnen.
Vi har faktiskt inget playdoh, och inga vattenfärger heller. Det behövs inte, eftersom det finns på dagis.
Vi har annat istället, som inte dagis har. Dagis och hemmet kompletterar varandra, som jag ser det.
Dels tycker jag inte att man bör se en familj helt och hållet ur barnets perspektiv. En familj består som jag ser det av flera individer, inte bara av barn och betjänter. Alla i en familj ska helst ha det bra om det går, inte bara barnen.
På längre sikt är jag dessutom inte alls säker på att det är bättre för barnen att föräldrarna är hemma - när barnen sedan blir äldre och ska utbilda sig och välja yrke, så är det en väldigt fördel om föräldrarna har en stadig fot på arbetsmarknaden, och bra yrken (vilket ofta blir svårt om man är borta från arbetslivet i åratal just när man annars skulle satsa som mest). Dels för att man som förälder är en förebild (vare sig man vill eller ej, men som förälder visar man ju vad som är möjligt. Inte troligt att barnet till en hemmafru och en snickare blir t ex professor, har man växt upp så känns forskarbanan oftast inte riktigt som ett alternativ. Och omvänt - professorsdottern blir knappast snickare), dels för att ju bättre kunskaper man själv har, ju bättre råd kan man ge barnen.
Vi har faktiskt inget playdoh, och inga vattenfärger heller. Det behövs inte, eftersom det finns på dagis.
Vi har annat istället, som inte dagis har. Dagis och hemmet kompletterar varandra, som jag ser det.
Sv: När ska barn börja förskola?
KL
Det är ju inte det mest naturliga att ett barn ska få föräldrarnas odelade uppmärksamhet. Det finns ju ofta syskon och annat som måste skötas. Jag har svårt att se att en liten dagis-grupp skulle vara så olik en familj med flera barn.
Jag får väl göra som andra och berätta hur bra min dotter på drygt 2 år har det på dagis. Det är fem barn i gruppen, och en pedagog (alltid samma, utom vid sjukdom såklart). Gruppen har sitt eget rum där de också äter. Maten lagas på förskolan med ekologiska råvaror, halv- eller helfabrikat finns inte. När de var mindre så hade de var sin egen spjälsäng (med rosa sänghimel), nu sover de alla på fällar med sitt eget täcke, kudde och gosedjur. De träffar fler barn utomhus, upp till 20 barn sammanlagt. Sena eftermiddagar när flera barn gått hem kan de slå ihop grupper (men aldrig mer än fem barn per pedagog).
Jag prioterar att sprida ut min förälrarledighet så att jag kan jobba kortare dagar under en längre tid och kunna ta rejäla sommarledighter, än att vara hemma full tid under ett par år och sedan ha förbrukat allt.
KL
Det är ju inte det mest naturliga att ett barn ska få föräldrarnas odelade uppmärksamhet. Det finns ju ofta syskon och annat som måste skötas. Jag har svårt att se att en liten dagis-grupp skulle vara så olik en familj med flera barn.
Jag får väl göra som andra och berätta hur bra min dotter på drygt 2 år har det på dagis. Det är fem barn i gruppen, och en pedagog (alltid samma, utom vid sjukdom såklart). Gruppen har sitt eget rum där de också äter. Maten lagas på förskolan med ekologiska råvaror, halv- eller helfabrikat finns inte. När de var mindre så hade de var sin egen spjälsäng (med rosa sänghimel), nu sover de alla på fällar med sitt eget täcke, kudde och gosedjur. De träffar fler barn utomhus, upp till 20 barn sammanlagt. Sena eftermiddagar när flera barn gått hem kan de slå ihop grupper (men aldrig mer än fem barn per pedagog).
Jag prioterar att sprida ut min förälrarledighet så att jag kan jobba kortare dagar under en längre tid och kunna ta rejäla sommarledighter, än att vara hemma full tid under ett par år och sedan ha förbrukat allt.
Senast ändrad:
Sv: När ska barn börja förskola?
Jo, barn kan behöva stimulansen som andra barn ger dem redan före 2 års ålder. Min son började i förskolan vid 20 månaders ålder och det var tydligt redan från 16-17 månaders ålder att vi föräldrar inte kunde tillgodose hans lekbehov. Barn umgås med varandra på ett sätt som vuxna inte umgås med dem och vi hade ett barn i bekantskapskretsen. Jag tar mig rätten att säga att jag känner min son bättre än någon här och att vi föräldrar bedömde att han behövde träffa barn, därför fick han börja gå i förskola. Han har gått 5-6 timmar/dag lite beroende på. 6 timmar funkar bäst (med tanke på rutinerna i förskolan) men när jag var arbetslös fick ju 5 timmar funka eftersom vi inte hade rätt till mer.
Jag ser verkligen inte dessa karriärslystna föräldrar som kastar ifrån sig sina 1-åringar så fort de bara kan och låter dem vara där från 7 till 17. De få jag känner som har lämnat sina 1-åringar i förskolan har gjort det för att kunna överleva. Ensamstående föräldrar eller unga föräldrar som behövt avsluta sin gymnasieutbildning.
Majoriteten av barnen i min sons grupp går 5-7 timmar/dag. Det är inget snack om övergivna och gråtande barn som sitter i förskolan 10 timmar om dagen och känner sig övergivna. Så var det inte ens i "småbarnsgruppen" (1-3 år).
Jo, barn kan behöva stimulansen som andra barn ger dem redan före 2 års ålder. Min son började i förskolan vid 20 månaders ålder och det var tydligt redan från 16-17 månaders ålder att vi föräldrar inte kunde tillgodose hans lekbehov. Barn umgås med varandra på ett sätt som vuxna inte umgås med dem och vi hade ett barn i bekantskapskretsen. Jag tar mig rätten att säga att jag känner min son bättre än någon här och att vi föräldrar bedömde att han behövde träffa barn, därför fick han börja gå i förskola. Han har gått 5-6 timmar/dag lite beroende på. 6 timmar funkar bäst (med tanke på rutinerna i förskolan) men när jag var arbetslös fick ju 5 timmar funka eftersom vi inte hade rätt till mer.
Jag ser verkligen inte dessa karriärslystna föräldrar som kastar ifrån sig sina 1-åringar så fort de bara kan och låter dem vara där från 7 till 17. De få jag känner som har lämnat sina 1-åringar i förskolan har gjort det för att kunna överleva. Ensamstående föräldrar eller unga föräldrar som behövt avsluta sin gymnasieutbildning.
Majoriteten av barnen i min sons grupp går 5-7 timmar/dag. Det är inget snack om övergivna och gråtande barn som sitter i förskolan 10 timmar om dagen och känner sig övergivna. Så var det inte ens i "småbarnsgruppen" (1-3 år).
Sv: När ska barn börja förskola?
Men tänk så olika det kan vara med barn
Min dotter har varit redo för omvärlden sedan hon i princip föddes, hon har alltid varit trygg i sig själv och aldrig sett bara mig och hennes pappa som dom enda trygga personerna i hennes värld.
Jag tog faktiskt upp detta med att så många förskolepedagoger egentligen inte tycker att barn under två år ska vara på förskolan ( efter att ha läst bl.a ditt inlägg och en tidigare tråd i ämnet ) när vi hade förskoleråd, vi hade en mycket givande diskussion och uppenbarligen tycker inte alla förskollärare som dom du ( m.f ) träffat och tur är väl det.
Men tänk så olika det kan vara med barn
Lusidor skrev:
Min dotter har varit redo för omvärlden sedan hon i princip föddes, hon har alltid varit trygg i sig själv och aldrig sett bara mig och hennes pappa som dom enda trygga personerna i hennes värld.
Jag tog faktiskt upp detta med att så många förskolepedagoger egentligen inte tycker att barn under två år ska vara på förskolan ( efter att ha läst bl.a ditt inlägg och en tidigare tråd i ämnet ) när vi hade förskoleråd, vi hade en mycket givande diskussion och uppenbarligen tycker inte alla förskollärare som dom du ( m.f ) träffat och tur är väl det.
Sv: När ska barn börja förskola?
De flesta vanliga människor och vanliga föräldrar skulle nog ha väldigt svårt att avgöra hur ett barns anknytning påverkas. Är du specialutbildad inom området eftersom du kan dra den slutsatsen?
De flesta vanliga människor och vanliga föräldrar skulle nog ha väldigt svårt att avgöra hur ett barns anknytning påverkas. Är du specialutbildad inom området eftersom du kan dra den slutsatsen?
Sv: När ska barn börja förskola?
Jag tycker förövrigt att det är spännande att många tycks likställa trygghet med att barnen inte verkar oroa sig över främmande miljöer och främmande människor. Det är en ganska vanlig missuppfattning men det är inte alls så som trygghet definieras utifrån ett anknytningsperspektiv. Dock är det väldigt vanligt i västvärlden där många kategoriseras som otrygg-avoidant.
Jag tycker förövrigt att det är spännande att många tycks likställa trygghet med att barnen inte verkar oroa sig över främmande miljöer och främmande människor. Det är en ganska vanlig missuppfattning men det är inte alls så som trygghet definieras utifrån ett anknytningsperspektiv. Dock är det väldigt vanligt i västvärlden där många kategoriseras som otrygg-avoidant.
Senast ändrad:
Sv: När ska barn börja förskola?
Varför det? Det är ju inte som att anknytningsproblem är så svåra att märka att en normalmänniska inte noterar dem. Det märks ju senare i livet, genom förmågan att skapa och upprätthålla nära relationer. Och det märks ju på barn ifall de är otrygga och har det jobbigt. Och man märker ju själv hur relationen barn-förälder fungerar, det är ju inte svårt att notera vare sig som barn eller vuxen om man har en bra och trygg relation till sin förälder senare i livet.
Varför skulle det vara svårt för vanliga människor att avgöra om de som vuxna fixar att ha nära relationer till andra människor, menar du? För det är ju den effekt som anknytningsstörningar kan få, att man kan få svårt att skapa och upprätthålla nära relationer senare. Och det är ju inte så svårt att lägga märke till, eller att lägga märke till vad man har för relation till den egna föräldern.
När det gäller mitt eget barn så kan jag ju se att han är lika trygg, och vi har samma band nu som innan han började dagis. Jag tycker inte vår relation har påverkats negativt alls. Som sagt, att man går på dagis innebär ju inte att föräldrarna överger en, bara att man får fler trygga personer i sitt liv. Föräldrarna försvinner ju inte för att man också lär känna en dagisfröken, om man säger så. Att mitt barn har en stark relation till sin mormor innebär inte att han inte också kan ha en stark relation till sin pappa.
Som sagt, hade man haft en osedvanligt otrygg och osäker liten knatte hade väl saken hamnat i ett annat läge, men ett normaltryggt barn tycks inte behöva tillbringa 24/7 med båda sina föräldrar de första åren för att utvecklas normalt. Som andra varit inne på vore det också märkligt, eftersom mänskligheten väl aldrig levt så att barn varit med sina föräldrar dygnet runt de första åren.
Varför det? Det är ju inte som att anknytningsproblem är så svåra att märka att en normalmänniska inte noterar dem. Det märks ju senare i livet, genom förmågan att skapa och upprätthålla nära relationer. Och det märks ju på barn ifall de är otrygga och har det jobbigt. Och man märker ju själv hur relationen barn-förälder fungerar, det är ju inte svårt att notera vare sig som barn eller vuxen om man har en bra och trygg relation till sin förälder senare i livet.
Varför skulle det vara svårt för vanliga människor att avgöra om de som vuxna fixar att ha nära relationer till andra människor, menar du? För det är ju den effekt som anknytningsstörningar kan få, att man kan få svårt att skapa och upprätthålla nära relationer senare. Och det är ju inte så svårt att lägga märke till, eller att lägga märke till vad man har för relation till den egna föräldern.
När det gäller mitt eget barn så kan jag ju se att han är lika trygg, och vi har samma band nu som innan han började dagis. Jag tycker inte vår relation har påverkats negativt alls. Som sagt, att man går på dagis innebär ju inte att föräldrarna överger en, bara att man får fler trygga personer i sitt liv. Föräldrarna försvinner ju inte för att man också lär känna en dagisfröken, om man säger så. Att mitt barn har en stark relation till sin mormor innebär inte att han inte också kan ha en stark relation till sin pappa.
Som sagt, hade man haft en osedvanligt otrygg och osäker liten knatte hade väl saken hamnat i ett annat läge, men ett normaltryggt barn tycks inte behöva tillbringa 24/7 med båda sina föräldrar de första åren för att utvecklas normalt. Som andra varit inne på vore det också märkligt, eftersom mänskligheten väl aldrig levt så att barn varit med sina föräldrar dygnet runt de första åren.
Sv: När ska barn börja förskola?
Jag tycker du tar upp något viktigt här, för många barn är förskolan faktiskt tryggheten undan en eländig och miserabel hemmiljö. Jag hade som barn hellre gått på dagis 24/7 än vara med mina biologiska föräldrar - och mått oändligt mycket bättre av det. Nu hör jag förhoppningsvis till undantagen men sådana hemmiljöer finns också idag. på 70-talet började ju 3-månaders på dagis, det var ju inte alltför länge sen regeln om att de skulle vara 1-åringar kom, och med det menar jag att perspektiven förskjuts oftast väldigt lätt. Så fort jämställdheten minskar i samhället, kommer det krav på att barnen ska vara hemma i stället och tas hand om sina föräldrar heter det, men naturligtvis mammorna eftersom papporna alltid måste av någon underlig anledning jobba. Jag ser detta som ett uttryck för backlashen för kvinnokampen som vanligt.
För min egen del handlar det om att orka vara en bra förälder, och då måste jag få jobba också.
Jag tycker du tar upp något viktigt här, för många barn är förskolan faktiskt tryggheten undan en eländig och miserabel hemmiljö. Jag hade som barn hellre gått på dagis 24/7 än vara med mina biologiska föräldrar - och mått oändligt mycket bättre av det. Nu hör jag förhoppningsvis till undantagen men sådana hemmiljöer finns också idag. på 70-talet började ju 3-månaders på dagis, det var ju inte alltför länge sen regeln om att de skulle vara 1-åringar kom, och med det menar jag att perspektiven förskjuts oftast väldigt lätt. Så fort jämställdheten minskar i samhället, kommer det krav på att barnen ska vara hemma i stället och tas hand om sina föräldrar heter det, men naturligtvis mammorna eftersom papporna alltid måste av någon underlig anledning jobba. Jag ser detta som ett uttryck för backlashen för kvinnokampen som vanligt.
För min egen del handlar det om att orka vara en bra förälder, och då måste jag få jobba också.
Sv: När ska barn börja förskola?
Du får det att låta väldigt svartvitt. Som om gränserna är klara och det går jättelätt att se vilken kategori en människa kan placeras in i.
Det krävs ju ganska omfattande tester för att kategorisera anknytning, och man måste ha genomgått en specialutbildning för att få använda dem.
Det är ju inte så enkelt som att otrygga människor inte klarar relationer och trygga människor funkar jättebra i alla relationer.
Anknytning är mycket mer komplicerat än så.
Och speciellt när kring 40% av den svenska befolkningen räknas ha en otrygg anknytning så kan det vara svårt att urskilja det problematiska - när det nästan är det "normala".
Människor med otrygg anknytning har ju ändå en strategi för att hantera relationer, därför kan de ofta vara relativt funktionella. Iallafall tillräckligt funktionella för att det inte ska sticka ut ur mängden.
Personer som kan placeras i D-kategorin däremot, där finns det uppenbara och svåra problem.
Du får det att låta väldigt svartvitt. Som om gränserna är klara och det går jättelätt att se vilken kategori en människa kan placeras in i.
Det krävs ju ganska omfattande tester för att kategorisera anknytning, och man måste ha genomgått en specialutbildning för att få använda dem.
Det är ju inte så enkelt som att otrygga människor inte klarar relationer och trygga människor funkar jättebra i alla relationer.
Anknytning är mycket mer komplicerat än så.
Och speciellt när kring 40% av den svenska befolkningen räknas ha en otrygg anknytning så kan det vara svårt att urskilja det problematiska - när det nästan är det "normala".
Människor med otrygg anknytning har ju ändå en strategi för att hantera relationer, därför kan de ofta vara relativt funktionella. Iallafall tillräckligt funktionella för att det inte ska sticka ut ur mängden.
Personer som kan placeras i D-kategorin däremot, där finns det uppenbara och svåra problem.
Sv: När ska barn börja förskola?
Kortfattat handlar det ju om den trygga hamnen, den trygga basen. Ett tryggt barn kan i föräldrarnas närhet utforska världen. Ett tryggt barn blir ledset när föräldrarna inte finns tillgängliga, det låter sig inte tröstas av vem som helst. Ett tryggt barn stämmer regelbundet av med föräldrarna, är detta okej? Det trygga barnet kan använda föräldrarna som resurs och som stöd. I en påfrestande situation vänder sig det trygga barnet till föräldrarna och låter sig tröstas.
Det flera beskriver här i tråden låter som ett typexempel på hur man brukar beskriva avoidant. Barn som på utsidan verkar tillfreds. De tycks inte oroa sig, de leker och utforskar utan problem. De är inte begränsade till föräldrarna utan kan lugnas av "vem som helst" som uppvisar adekvat beteende.
Framförallt så ser man väldigt få tecken på oro.
Att dessa barn egentligen ligger enormt högt i stress (har man mätt i studier) är ingenting som syns på utsidan.
Sen är det svårt att göra en enormt stor teori rätt såhär. Jag har varken tid eller lust att sitta och skriva en roman
Jag uppmuntrar istället alla nyfikna att läsa själva, finns mängder med bra böcker.
OBS! Jag säger inte att de barn som beskrivs i tråden har relationella problem. Vill bara lyfta en vanlig missuppfattning.
Kortfattat handlar det ju om den trygga hamnen, den trygga basen. Ett tryggt barn kan i föräldrarnas närhet utforska världen. Ett tryggt barn blir ledset när föräldrarna inte finns tillgängliga, det låter sig inte tröstas av vem som helst. Ett tryggt barn stämmer regelbundet av med föräldrarna, är detta okej? Det trygga barnet kan använda föräldrarna som resurs och som stöd. I en påfrestande situation vänder sig det trygga barnet till föräldrarna och låter sig tröstas.
Det flera beskriver här i tråden låter som ett typexempel på hur man brukar beskriva avoidant. Barn som på utsidan verkar tillfreds. De tycks inte oroa sig, de leker och utforskar utan problem. De är inte begränsade till föräldrarna utan kan lugnas av "vem som helst" som uppvisar adekvat beteende.
Framförallt så ser man väldigt få tecken på oro.
Att dessa barn egentligen ligger enormt högt i stress (har man mätt i studier) är ingenting som syns på utsidan.
Sen är det svårt att göra en enormt stor teori rätt såhär. Jag har varken tid eller lust att sitta och skriva en roman
Jag uppmuntrar istället alla nyfikna att läsa själva, finns mängder med bra böcker.
OBS! Jag säger inte att de barn som beskrivs i tråden har relationella problem. Vill bara lyfta en vanlig missuppfattning.
Sv: När ska barn börja förskola?
Jag sökte lite på ordet och ursäktar mig om jag misstolkat ordet avoidant då jag läst engelska sidor, men vad jag kan läsa mig till skiljer sig markant från det du nyss beskrev.
Kan du ge mig ett exempel på någon vettig källa ( bok eller på nätet ) där jag kan läsa mer om detta?
Jag sökte lite på ordet och ursäktar mig om jag misstolkat ordet avoidant då jag läst engelska sidor, men vad jag kan läsa mig till skiljer sig markant från det du nyss beskrev.
Kan du ge mig ett exempel på någon vettig källa ( bok eller på nätet ) där jag kan läsa mer om detta?
Senast ändrad:
Sv: När ska barn börja förskola?
De där teorierna har jag också läst, men det handlar inte om att det beror på huruvida barnet gått på dagis eller inte. Kategoriseringen sker på basis av hur barnet interagerar med föräldern, det är föräldern som avgör hur anknytningen blir genom sitt sätt att interagera med barnet, och det som teorin förklarar är hur barnet påverkas av förälderns agerande. Det är en teori för relationen mellan förälder och barn, helt enkelt.
Inte hur barnet påverkas av dagis eller ej.
De experiment teorin baseras på är såvitt jag vet inte ens gjorda på dagisbarn, utan yngre barn.
De där teorierna har jag också läst, men det handlar inte om att det beror på huruvida barnet gått på dagis eller inte. Kategoriseringen sker på basis av hur barnet interagerar med föräldern, det är föräldern som avgör hur anknytningen blir genom sitt sätt att interagera med barnet, och det som teorin förklarar är hur barnet påverkas av förälderns agerande. Det är en teori för relationen mellan förälder och barn, helt enkelt.
Inte hur barnet påverkas av dagis eller ej.
De experiment teorin baseras på är såvitt jag vet inte ens gjorda på dagisbarn, utan yngre barn.
Sv: När ska barn börja förskola?
Fast det är ju en enorm skillnad att låta sig tröstas av vem som helst, och att låta sig enbart tröstas av föräldrarna.
Jag skulle tro att de flesta tvååringar inte kvalar in i någon av grupperna. Mitt barn t ex låter sig definitivt inte tröstas av vem som helst, men inte heller enbart av oss. Sina tre dagisfröknar har han ju träffat fem dagar i veckan i snart ett år, de är verkligen inte vem som helst för honom, han känner dem och de känner honom. Likadant med mormor, hon kan trösta, men inte en främling på stan (som förmodligen skulle skrämma mer än trösta).
Nu har vi aldrig testat att låta honom vara utan någon vuxen han känner och är trygg med, men gissningsvis skulle han tycka det var lite småläskigt. Han vill gärna se att man är där, framförallt i en främmande miljö. Och då kollar han regelbundet att man är kvar, och att allt verkar ok. Precis som du beskriver att ett tryggt barn agerar.
Fast det är ju en enorm skillnad att låta sig tröstas av vem som helst, och att låta sig enbart tröstas av föräldrarna.
Jag skulle tro att de flesta tvååringar inte kvalar in i någon av grupperna. Mitt barn t ex låter sig definitivt inte tröstas av vem som helst, men inte heller enbart av oss. Sina tre dagisfröknar har han ju träffat fem dagar i veckan i snart ett år, de är verkligen inte vem som helst för honom, han känner dem och de känner honom. Likadant med mormor, hon kan trösta, men inte en främling på stan (som förmodligen skulle skrämma mer än trösta).
Nu har vi aldrig testat att låta honom vara utan någon vuxen han känner och är trygg med, men gissningsvis skulle han tycka det var lite småläskigt. Han vill gärna se att man är där, framförallt i en främmande miljö. Och då kollar han regelbundet att man är kvar, och att allt verkar ok. Precis som du beskriver att ett tryggt barn agerar.
Sv: När ska barn börja förskola?
Jasså, vad stod det där du läste?
Det jag skrev är ju kraftigt förenklat och kanske lite övergeneraliserat.
Det står bra om anknytning i "Från interaktion till relation" av Hart och Schwartz. Den boken gillar jag för den tar upp fem teoretiker som har kommit med viktiga bidrag kring anknytningsforskningen.
Hemma på min bokhylla har jag bland annat även:
Handbook of Attachment, av Cassidy & Shaver
Anknytning i praktiken, av Broberg, Mothander, Granqvist och Ivarsson (har inte hunnit läsa den än men hört att den ska vara bra)
Attachment theory and psychoanalysis, av Fonagy
Annars tycker jag att Bowlbys originalböcker är väldigt intressanta.
Har en massa artiklar också men har tyvärr inte tid att leta upp dem nu.
Jasså, vad stod det där du läste?
Det jag skrev är ju kraftigt förenklat och kanske lite övergeneraliserat.
Det står bra om anknytning i "Från interaktion till relation" av Hart och Schwartz. Den boken gillar jag för den tar upp fem teoretiker som har kommit med viktiga bidrag kring anknytningsforskningen.
Hemma på min bokhylla har jag bland annat även:
Handbook of Attachment, av Cassidy & Shaver
Anknytning i praktiken, av Broberg, Mothander, Granqvist och Ivarsson (har inte hunnit läsa den än men hört att den ska vara bra)
Attachment theory and psychoanalysis, av Fonagy
Annars tycker jag att Bowlbys originalböcker är väldigt intressanta.
Har en massa artiklar också men har tyvärr inte tid att leta upp dem nu.
Senast ändrad:
Sv: När ska barn börja förskola?
Vi har en 4,5åring och en 1åring. 4,5åringen fick börja hos dagmamma när han var 1 år o 9 månader. Han gick där tills han var 3,5 och sedan har han varit hemma på heltid nu när vi är föräldralediga med den lilla. Båda kommer att börja i barnomsorg igen till hösten. Då är vår lilla 1 år och 4 månader.
Våra barn har rätt olika personligheter; både förmodligen "av sig själva" och även säkert av hur vi behandlat dem när de varit små; vi ser ju idag att vi varit mer "omhuldande" med stora när han var i samma ålder än vad vi varit med lilla. Temperamentsmässigt är de väldigt olika.
Jag skulle karaktärisera våra barn som just trygga. MEN; de ÄR båda samtidigt väldigt beroende av oss. Det där med att utforska världen i närhet till föräldrarna, att söka bekräftelse hos föräldrarna osv. känns som en rätt träffande beskrivning av våra barn. Jag såg en stor förändring när sonen fyllde 3 år; sedan dess är han betydligt mer självständig i förhållande till oss.
Men innan dess var han (liksom lilla är nu) i perioder väldigt "mammig" (mest mammig, men lilla är både "mammig" och "pappig"). Min erfarenhet av våra som 1åringar är att de absolut gillar andra människor; kommunicerar, tittar och vill leka med andra. MEN; de vill bestämma själva vem som ska trösta och det ÄR alltid mamma eller pappa om vi är där. Är vi inte närvarande går det bra med den som passar barnet då (vilket förstås bara sådana som barnen redan känner väl får göra). Vår lilla är väldigt klängig just nu; det går bra att leka själv på golvet om vi sitter stilla på en plats (gärna på golvet), men om vi reser och går till diskbänken, öppnar ett skåp, går ut i hallen och hämtar något så blir hon "gnällig" och vill upp i famnen. Är andra här och tar henne; så tja, visst; hon accepterar det, men nog är det mer gnäll och hon visar tydligt att hon helst vill till någon av oss föräldrar. Vilket för mig är fullständigt normalt.
Jag är fullkomligt övertygad om att våra barn inte är "sena" i utvecklingen vad gäller sociala kontakter eller att de är "sena" med "lekbehov". De ÄR sociala, de GILLAR andra barn och vuxna människor och har varit kontaktsökande mot omvärlden sedan de var små. MEN; vi föräldrar är allra viktigast och den tryggaste famnen. Det känns lite underligt att läsa att många verkar uppfatta det som... tja, osocialt eller "sent utvecklat" (?). Själv skulle jag bli rätt förvånad om en 1åring lika gärna vänder sig till fröken på dagis för tröst om hen gråter när/om mamman eller pappan också finns i närheten.
Att däremot fröken fungerar bra när mamma/pappa INTE är där; ja, det låter ju normalt; det är ju ändå en känd vuxen person som i det läget är den MEST trygga.
Ja, här hoppar jag in och gästspelar i tråden. Apropå det ni diskuterar om anknytning så blir jag lite *letar rätt ord* ... fundersam när jag läser i tråden om alla trygga barn som lika gärna tröstas av farmor/mormor/vänner och fröknar på dagis från de är i 1årsåldern. Min fundersamhet består i att jag jämför med våra barn (såklart).
Vi har en 4,5åring och en 1åring. 4,5åringen fick börja hos dagmamma när han var 1 år o 9 månader. Han gick där tills han var 3,5 och sedan har han varit hemma på heltid nu när vi är föräldralediga med den lilla. Båda kommer att börja i barnomsorg igen till hösten. Då är vår lilla 1 år och 4 månader.
Våra barn har rätt olika personligheter; både förmodligen "av sig själva" och även säkert av hur vi behandlat dem när de varit små; vi ser ju idag att vi varit mer "omhuldande" med stora när han var i samma ålder än vad vi varit med lilla. Temperamentsmässigt är de väldigt olika.
Jag skulle karaktärisera våra barn som just trygga. MEN; de ÄR båda samtidigt väldigt beroende av oss. Det där med att utforska världen i närhet till föräldrarna, att söka bekräftelse hos föräldrarna osv. känns som en rätt träffande beskrivning av våra barn. Jag såg en stor förändring när sonen fyllde 3 år; sedan dess är han betydligt mer självständig i förhållande till oss.
Men innan dess var han (liksom lilla är nu) i perioder väldigt "mammig" (mest mammig, men lilla är både "mammig" och "pappig"). Min erfarenhet av våra som 1åringar är att de absolut gillar andra människor; kommunicerar, tittar och vill leka med andra. MEN; de vill bestämma själva vem som ska trösta och det ÄR alltid mamma eller pappa om vi är där. Är vi inte närvarande går det bra med den som passar barnet då (vilket förstås bara sådana som barnen redan känner väl får göra). Vår lilla är väldigt klängig just nu; det går bra att leka själv på golvet om vi sitter stilla på en plats (gärna på golvet), men om vi reser och går till diskbänken, öppnar ett skåp, går ut i hallen och hämtar något så blir hon "gnällig" och vill upp i famnen. Är andra här och tar henne; så tja, visst; hon accepterar det, men nog är det mer gnäll och hon visar tydligt att hon helst vill till någon av oss föräldrar. Vilket för mig är fullständigt normalt.
Jag är fullkomligt övertygad om att våra barn inte är "sena" i utvecklingen vad gäller sociala kontakter eller att de är "sena" med "lekbehov". De ÄR sociala, de GILLAR andra barn och vuxna människor och har varit kontaktsökande mot omvärlden sedan de var små. MEN; vi föräldrar är allra viktigast och den tryggaste famnen. Det känns lite underligt att läsa att många verkar uppfatta det som... tja, osocialt eller "sent utvecklat" (?). Själv skulle jag bli rätt förvånad om en 1åring lika gärna vänder sig till fröken på dagis för tröst om hen gråter när/om mamman eller pappan också finns i närheten.
Att däremot fröken fungerar bra när mamma/pappa INTE är där; ja, det låter ju normalt; det är ju ändå en känd vuxen person som i det läget är den MEST trygga.
Senast ändrad:
Sv: När ska barn börja förskola?
Nej jag har aldrig sagt att teorin handlar om dagis. Men dagis är ju väldigt relevant om man tittar på vad teorin går ut på.
Jag har aldrig sagt att ditt barn är otryggt. Jag har ingen aning om hur dina eller andras barn fungerar, för jag känner dem inte.
Jag antar att alla förstå att man här diskuterar generellt och inte går in och pratar om enskilda barn och föräldrar.
Nej jag har aldrig sagt att teorin handlar om dagis. Men dagis är ju väldigt relevant om man tittar på vad teorin går ut på.
Jag har aldrig sagt att ditt barn är otryggt. Jag har ingen aning om hur dina eller andras barn fungerar, för jag känner dem inte.
Jag antar att alla förstå att man här diskuterar generellt och inte går in och pratar om enskilda barn och föräldrar.
Sv: När ska barn börja förskola?
En ettåring har ju av naturliga skäl precis börjar på dagis, och är självklart inte lika trygg med personalen som med sina föräldrar. Men så kommer det ju vara i början oavsett vid vilken ålder barnet börjar dagis, man måste ju alltid lära känna varandra först. Inte heller väljer barnet personalen om föräldern finns där - men om föräldern inte finns där, så är barnet absolut inte otröstligt, utan låter sig istället tröstas av personalen.
Vad gäller anknytningen till mormor/farmor så beror det självklart på hur mycket de träffats. Min son har tillbringat väldigt mycket tid på tu man hand med sin mormor, ända sen han var en liten nyfödd knodd på en dryg vecka (fast då förståss bara korta stunder mellan amningar). Så de har ett väldigt starkt band, nästan på samma nivå som bandet till oss föräldrar. Farmor har han träffat betydligt mer sällan, och aldrig på tu man hand utan oss, så de har inte alls samma relation. Det har ju inte med det biologiska att göra, utan helt enkelt att ju mer tid man tillbringat tillsammans, desto starkare band får man.
En ettåring har ju av naturliga skäl precis börjar på dagis, och är självklart inte lika trygg med personalen som med sina föräldrar. Men så kommer det ju vara i början oavsett vid vilken ålder barnet börjar dagis, man måste ju alltid lära känna varandra först. Inte heller väljer barnet personalen om föräldern finns där - men om föräldern inte finns där, så är barnet absolut inte otröstligt, utan låter sig istället tröstas av personalen.
Vad gäller anknytningen till mormor/farmor så beror det självklart på hur mycket de träffats. Min son har tillbringat väldigt mycket tid på tu man hand med sin mormor, ända sen han var en liten nyfödd knodd på en dryg vecka (fast då förståss bara korta stunder mellan amningar). Så de har ett väldigt starkt band, nästan på samma nivå som bandet till oss föräldrar. Farmor har han träffat betydligt mer sällan, och aldrig på tu man hand utan oss, så de har inte alls samma relation. Det har ju inte med det biologiska att göra, utan helt enkelt att ju mer tid man tillbringat tillsammans, desto starkare band får man.
Liknande trådar
Småbarn
Jag ska köpa vantar till barnen och blir tokig på vad jag ska välja. De har tunna tumvantar i bomull som blir för blöta och kalla nu...
Senast: Dunet
·
Senast: Johanna1988
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Jovian tillbaka hos Helgstrand inför danskens comeback på tävlingsbanorna- Hästnyheter Alltså dansk dressyr har verkligen gått från att vara ett ganska otroligt fenomen till att vara bland det sämsta med dressyrsporten.
- Fiorano
- Svar: 2
- Visningar: 241
- Hästnyheter
-
Ridskolan hälsade god jul från hästryggen: ”Lite annorlunda”- Hästnyheter Dunebo ridskola har som tradition att hälsa Mörrumsborna en god jul från hästryggen. – Ingen hästparad, ingen jul, säger Mörrumsbon...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 53
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Intressanta uppfostringsmetoder?- Hundträning Jag har tagit emot flera “board and train” de har alla varit minst ett ar gamla och jag har inte ens hort om nagon som tagit in 8 veckor...
- hastflicka
- Svar: 131
- Visningar: 7 643
- Hund
Hästrelaterat
-
Återuppta ridningen efter 20 år! Tankar?
- Hästmänniskan Ja, utifrån den aspekten skulle det vara bra med ridlektioner. Jag kan nog absolut vara hemmablind då hästen jag hade sist var ”perfekt”...
- lilsan
- Svar: 83
- Visningar: 3 853
- Hästmänniska