När ska barn börja förskola?

[Mabuse]

Sv: När ska barn börja förskola?

Jag har aldrig sagt att ditt barn är otryggt. Jag har ingen aning om hur dina eller andras barn fungerar, för jag känner dem inte.
Jag antar att alla förstå att man här diskuterar generellt och inte går in och pratar om enskilda barn och föräldrar.

Jag tog mitt barn som exempel, eftersom du hävdar att enligt din tolkning av anknytningsteorin så påverkas barns anknytning och trygghet negativt av om de går på dagis eller inte - då är det ju rätt relevant med ett barn som a) går på dagis och b) uppvisar alla tecken på trygghet enligt din beskrivning.

Det talar ju inte för att din hypotes att dagis --> skadad anknytning stämmer. Om den stämde, så borde ju dagisbarn tvärtom visa ett beteende som tydde på otrygg anknytning.

 

[Calazirya]

Sv: När ska barn börja förskola?

Nu vet jag att du inte svarade direkt till eller kanske inte ens hade mitt inlägg i åtanke när du svarade. Även vår dotter väljer mamma/pappa först, det var inte det jag personligen svarade på med mitt inlägg, utan just det faktum att vi skulle vara vår dotters enda trygghet, för det stämmer inte alls. Men visst, hon väljer mamma/pappa före annan person när vi är med.


Jag tror definitivt inte att dina barn är sena, barn är bara olika. Men vad vet jag, min dotter kanske är en avoidant ( lite skämtsam kostar jag på att vara ).

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

En ettåring har ju av naturliga skäl precis börjar på dagis, och är självklart inte lika trygg med personalen som med sina föräldrar. Men så kommer det ju vara i början oavsett vid vilken ålder barnet börjar dagis, man måste ju alltid lära känna varandra först.

Men menar du verkligen att det är precis lika (svårt eller lätt) för ett barn om det börjar när det är 4 eller börjar när det är 1 år? Det tror inte jag. Det märker man ju ändå på de allra flesta barn (eller?); att de är mer beroende av sina föräldrar när de är yngre än när de är äldre?

Inte heller väljer barnet personalen om föräldern finns där - men om föräldern inte finns där, så är barnet absolut inte otröstligt, utan låter sig istället tröstas av personalen.

Nej, precis. Det tror/tänker jag med som det mest "normala". Däremot tycker jag mig ha läst i tråden en del inlägg där det nästan låter som att barnet har ett BEHOV av att ... tja, vad ska jag säga; "lära sig" att tröstas av andra (t ex dagispersonal) och att det är något slags "socialt framsteg" att lika gärna låta sig t ex tröstas av dagisfröken som av sina föräldrar. Men det kanske bara är jag som feltolkar; jag tror nästan det.

Jag tror/gissar att de flesta barn (även de egna som beskrivs i denna tråd ) faktiskt gör precis så som du säger; föredrar sina föräldrar, men accepterar och kan finna tröst även hos andra när föräldern inte finns där. Och just att (små) barn faktiskt föredrar sina föräldrar betyder ju att föräldern ÄR viktig för ett (litet) barn. Däremot inte allena saliggörande. Och därmed inte sagt att barn absolut inte "ska" gå på dagis före 2-3 års ålder. Men; de allra flesta föräldrar (?) försöker ju pyssla så att de kan dra ut på föräldraledigheten tills barnet är "så stor som möjligt"; helst i alla fall uppåt 1,5 år (om ekonomi och annat tillåter det). Och pysslar kanske med hämtningar och lämningar när barnet är litet (som du beskrivit) för att det ska slippa så långa dagar. Om det vore så att förskoletillvaron generellt vore det som alla föräldrar tyckte var det "bästa" för deras (små) barn så skulle vi ju inte pyssla sådär?

Vad gäller anknytningen till mormor/farmor så beror det självklart på hur mycket de träffats.
-------------------
Det har ju inte med det biologiska att göra, utan helt enkelt att ju mer tid man tillbringat tillsammans, desto starkare band får man.

Absolut! Vår son hade samma nära relation till sin farmor när han var liten. Hon hette också "BA!" när han var 6 månader (precis som vi föräldrar). Men; nu när han är större har kontakten nog blivit starkast med mormor (som han träffar mer ofta nu).

Självklart är det inte biologiska band som styr. Men; just det där med tid är förstås avgörande. Och barnet har (normalt; i vårt land) mycket kontakt med sina föräldrar det första året - alltså sker den primära anknytningen till dem - de BLIR viktigast (såvitt föräldern är någorlunda "normal").

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Nu vet jag att du inte svarade direkt till eller kanske inte ens hade mitt inlägg i åtanke när du svarade. Även vår dotter väljer mamma/pappa först, det var inte det jag personligen svarade på med mitt inlägg, utan just det faktum att vi skulle vara vår dotters enda trygghet, för det stämmer inte alls. Men visst, hon väljer mamma/pappa före annan person när vi är med.


Jag tror definitivt inte att dina barn är sena, barn är bara olika. Men vad vet jag, min dotter kanske är en avoidant ( lite skämtsam kostar jag på att vara ).

Jag har läst i princip alla inlägg och inte lagt på minnet exakt vem som sagt vad. Inte heller våra barn har sin ENDA trygghet hos oss, men den främsta är vi. Definitivt.

 

[Mabuse]

Sv: När ska barn börja förskola?

Men; de allra flesta föräldrar (?) försöker ju pyssla så att de kan dra ut på föräldraledigheten tills barnet är "så stor som möjligt"; helst i alla fall uppåt 1,5 år (om ekonomi och annat tillåter det). Och pysslar kanske med hämtningar och lämningar när barnet är litet (som du beskrivit) för att det ska slippa så långa dagar. Om det vore så att förskoletillvaron generellt vore det som alla föräldrar tyckte var det "bästa" för deras (små) barn så skulle vi ju inte pyssla sådär?

Jag vet inte, jag kan inte svara för andra, men vi försökte inte dra ut på föräldraledigheten så långt det gick, då hade vi varit hemma mycket längre. I princip skulle jag kunnat vara hemma tills barnet började skolan, det hade varit möjligt ekonomiskt.

Och hämtnings-lämningspusslet sträckte vi heller inte längre än att det blev sjutimmarsdagar för barnet. Vi upplevde faktiskt det som det bästa för barnet, inte nödtvång utan rätt bra, helt enkelt. Jag tycker en bra förskola ÄR bra för små barn, dock kanske inte 12 timmar om dagen, men inte heller så lite som möjligt. Jättelånga dagar är kanske inte så bra, normallånga dagar tror jag däremot är det. Det handlar ju dessutom inte bara om barnets behov av oss, utan också om att vi föräldrar vill träffa barnet.

 

[Badger]

Sv: När ska barn börja förskola?

Och speciellt när kring 40% av den svenska befolkningen räknas ha en otrygg anknytning så kan det vara svårt att urskilja det problematiska - när det nästan är det "normala".

Människor med otrygg anknytning har ju ändå en strategi för att hantera relationer, därför kan de ofta vara relativt funktionella. Iallafall tillräckligt funktionella för att det inte ska sticka ut ur mängden.
Personer som kan placeras i D-kategorin däremot, där finns det uppenbara och svåra problem.

Jisses, om 40% av en befolkning faktiskt beter sig på ett visst sätt och har vissa karaktäristika så kanske man ska räkna detta som normalt snarare än som problem

Speciellt om det inte märks för individerna eller för omgivningen. De enda som noterar är den extremt lilla populationen som jobbar inom psykologin. Min sorgliga lilla erfarenhet av dessa är dessutom att de tenderar vara intresserade på förekommen anledning (av studenter jag mött).

 

[Badger]

Sv: När ska barn börja förskola?

Ja det låter väl helt normalt. De flesta barn är precis så, det är inte speciellt konstigt eller svårt att inse. Har haft 7 små kusiner och 2 små bröder och ett barn och ja, så brukar de bete sig. Dagis eller ej.




Svar på senare inlägg. Det var garanterat mig du missuppfattade, det blir mer dramatiskt att missuppfatta det jag skrev. När jag skriver att jag vill att mitt barn ska ha många trygga punkter i sin tillvaro och att tre dagisfröknar som han umgås med många dagar i veckan gärna får vara trygga punkter. Ja då hörs tydligen att jag tycker att det är ngt slag fin prestation att slänga iväg barnet att knyta an främst till andra helknäppt. (och ja jag må vara morbid, men jag vill tänka på eventualiteter, föräldrar som dör, sjukdomar händelser och då ha ett tryggt nät med många trygga punkter för ett barn).

Själv tycker jag det är normalt med många anknytningspersoner och ett stort kontaktnät för ett barn, det är så jag växte upp. I en trygg samling av mormor, farmor, farmors syster, fastrar, farbröder och kusiner som jag visste att jag alltid kunde lita helt på, och fortfarande kan. Så som jag tror det är normalt för en människa, en flockvarelse att växa upp.

 

[Badger]

Sv: När ska barn börja förskola?

Precis detsamma här!

Vi blandar iofs lite längre dagar än de ni har med lite kortare.

Faktum är att jag visst föreställer mig att det finns perioder framöver som jag kommer att pussla mer för det känns som att kollegors barn kommer in i känsliga perioder vid tex 3 års ålder. Tröttare också iom att middagsvilan sedan gradvis försvinner.

 

[cirkus]

Sv: När ska barn börja förskola?

Själv tycker jag det är normalt med många anknytningspersoner och ett stort kontaktnät för ett barn,

Det var en av mina ledstjärnor när mina barn var små ! MÅNGA vuxna de kan gå till.

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

Jisses, om 40% av en befolkning faktiskt beter sig på ett visst sätt och har vissa karaktäristika så kanske man ska räkna detta som normalt snarare än som problem

Speciellt om det inte märks för individerna eller för omgivningen. De enda som noterar är den extremt lilla populationen som jobbar inom psykologin. Min sorgliga lilla erfarenhet av dessa är dessutom att de tenderar vara intresserade på förekommen anledning (av studenter jag mött).

Förutom det du säger om saken, får man ju också anta att 40% av befolkningen som har de här problemen - utan att veta om det och utan att omgivningen noterar det - ändå bör vara en drastisk förbättring om man tex jämför med hur det var bara för några decennier sedan.

Det här att man kan avsätta stora delar av den arbetsföra befolkningen till att inte göra något mer på dagarna än att passa sina 1-3 (i vanliga fall) barn, måste ju vara något historiskt sett synnerligen ovanligt. Ser jag några generationer bakåt i min egen släkt, tex, har det inte sett ut så. Jordbruket har krävt betydligt mer arbete av alla vuxna än bara lite barnpassning.

Årslång föräldraledighet är ju heller inte alls det globalt normala, utan tvärtom tämligen unikt för en ganska kort period i mycket få länder. Redan i Danmnark, tex, har föräldraledigheten fram tills rätt nyligen varit betydligt kortare. De danskar som födde barn samma år som jag gjorde det, tex, kunde bara vara hemma fem månader i Danmark, sedan kunde barnen börja på en bebisavdelning på dagis. Det bör ju betyda att betydligt fler än 40% av danskarna lider av de här skadorna. Strängt taget borde det vara så ovanligt att man inte har de här skadorna, att det är de personerna som framstår som lite onormala och underliga.

 

[MiniLi]

Sv: När ska barn börja förskola?

Ah den klassiska "eftersom det kunde varit värre behöver vi inte göra något åt det".

Jag ser det personligen som en självklarhet att man ska värna om att hälsan ska bli så god som möjligt, inte låta bli interventioner för att andra har det värre eller för att ohälsa/riskfaktorer är vanligt.

Otrygg anknytning ÄR en riskfaktor för psykosocial ohälsa och det tycker jag ska lyftas oavsett hur läget har sett ut förut eller hur det ser ut i andra länder.
Jag tycker också att diskussionen kring vad man kan göra för att förbättra läget är viktig av samma anledning.

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

Ah den klassiska "eftersom det kunde varit värre behöver vi inte göra något åt det".

Nej, snarare "när något är så vanligt att det måste betraktas som normalt kan man fråga sig varför det ska patologiseras". Särskilt som vi i det här fallet, enligt dig, pratar om en åkomma som varken den drabbade eller omgivningen märker av. Det vore ju en annan sak om det verkligen var en allvarlig sjukdom vi pratade om.

För mig låter dina teorier mest som om du tänker dig att människor faktiskt kan bli alltigenom perfekta - och att vi vet vad alltigenom perfekta människor skulle vara för något - bara anknytning och uppfostran görs på rätt sätt. Själv tror jag inte på det. Jag tror att livet är mer komplicerat än så.

Pratar vi däremot om otrygg anknytning som i fallet med föräldrar som verkligen sviktar i föräldraförmåga av olika (typ psykosociala) skäl, så är jag med dig.

Men det är ju något annat än att alla barn skulle behöva ha en 100% harmonisk hemmamamma vid sin sida oavbrutet i flera år i början av livet för en normal utveckling. Om det är vad som krävs för normaliteten, så är det normala ju snarast undantaget. Vilket gör det konstigt att utropa det till det normala.

Om man ser till de jag känner, så är framförallt kvinnor som vuxit upp med hemmamamma snarare mer stressade och otrygga som vuxna, än andra. Nu är ju inte ens eget umgänge ett statistiskt underlag, men jag ser verkligen ingenting bland de vuxna omkring mig, som talar för att mamman ska vara hemma med barnen i flera år när de är små. Tvärtom, faktiskt. Eftersom jag har intresserat mig lite för fenomenet, har jag tagit upp samtalsämnet bland kompisar och på jobbet, och det har visat sig att nästan alla håller med mig. Även de som har haft hemmamammor. Det enda det har gett dem är prestationsångest när det gäller städning.

 

[MiniLi]

Sv: När ska barn börja förskola?

Det är klart att den otrygga anknytningen får effekter, jag har aldrig påstått något annat. Jag har bara sagt att det kan vara svårt att urskilja anknytningsmönster.
Otrygg anknytning är kopplat till många sjukdomar och funktionshinder, tex stressrelaterade sjukdomar, ätstörningar, depressioner, ångest, relationsproblem, aggressionsproblematik, dålig mentaliseringsförmåga, osv osv.

Det är ju väldigt vanliga problem. Som förekommer även inom familjer som på ytan verkar vara "trygga".

Jag verkar inte lyckas göra mig förstådd ordentligt. Menar alltså att även om själva anknytningsmönstret kan vara svårt att urskilja utan närmare utredning eller gedigen kunskap så är det en riskfaktor och kan få konsekvenser gällande psykosocial samt somatisk hälsa.

Otrygg anknytning är kopplat till höga stressnivåer. Stress är kopplat till många vanliga sjukdomar såsom hjärt-kärl mm.
Det ger en sårbarhet för anorexi, bulimi, depression, tvång och andra ångestsjukdomar.

Så, otrygg anknytning är vanligt. Relaterade sjukdomar är också vanliga.
Baserat på detta kan jag inte tycka att det ska normaliseras, även om en stor del av populationen kanske anser att det är "normalt".

Jag kan inte på rak arm säga att jag vet några studier som har utrett just anknytning och förskola men min åsikt är ändå att det vore att föredra om små barn (under två år) fick vara med sin huvudsakliga anknytningsperson så många timmar per dygn som möjligt. Jag står fast vid att barn behöver sina föräldrar och att man har mycket större möjligheter att lägga en trygg och god grund till den psykologiska utvecklingen om man finns tillgänglig större delen av dygnets timmar.
Jag har full förståelse för att det inte är möjligt i alla familjer att senarelägga förskolestart men man måste ju ändå kunna diskutera det.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Ja det låter väl helt normalt. De flesta barn är precis så, det är inte speciellt konstigt eller svårt att inse. Har haft 7 små kusiner och 2 små bröder och ett barn och ja, så brukar de bete sig. Dagis eller ej.




Svar på senare inlägg. Det var garanterat mig du missuppfattade, det blir mer dramatiskt att missuppfatta det jag skrev. När jag skriver att jag vill att mitt barn ska ha många trygga punkter i sin tillvaro och att tre dagisfröknar som han umgås med många dagar i veckan gärna får vara trygga punkter. Ja då hörs tydligen att jag tycker att det är ngt slag fin prestation att slänga iväg barnet att knyta an främst till andra helknäppt. (och ja jag må vara morbid, men jag vill tänka på eventualiteter, föräldrar som dör, sjukdomar händelser och då ha ett tryggt nät med många trygga punkter för ett barn).

Själv tycker jag det är normalt med många anknytningspersoner och ett stort kontaktnät för ett barn, det är så jag växte upp. I en trygg samling av mormor, farmor, farmors syster, fastrar, farbröder och kusiner som jag visste att jag alltid kunde lita helt på, och fortfarande kan. Så som jag tror det är normalt för en människa, en flockvarelse att växa upp.

Jag kan väl säga att det inte var ett inlägg som jag drog några slutsatser av, snarare så handlar det om en slags övergripande "bild" från många inlägg. Jag tycker väl helt enkelt att det (min tolkning) blir rätt onyanserat. Sammanfattningsvis. Och förskola/barnomsorg låter som nödvändigt för att barn ska utvecklas normalt (återigen min tolkning). När det i själva verket förmodligen är så att även barnen som gått betydligt mer i förskolan än vår son inte är så himla olika honom ändå. (vilket både du och någon till nu bekräftat).

Jag har ingen annan önskan än att våra barn ska känna att deras dagisfröknar (tidigare dagmamma för sonen) ska vara trygga punkter. Om nu någon trodde något annat.... Det vore väl konstigt annars; om man inte önskade sitt barn att må bra med de vuxna hen ska träffa så många timmar om dagen. Och många anknytningspersoner är väl bra. Men jag sätter inte mina barn i barnomsorgen för att uppnå DET. De går i barnomsorg för att vi arbetar i första hand. I andra hand för umgänge med andra barn, pedagogik osv.

 

[Badger]

Sv: När ska barn börja förskola?

För mig är det liksom så självklart att föräldrarna kommer först för barn och beter sig så som du skrev, så jag brydde mig inte om att skriva det i ngra tidigare inlägg.

När det gäller förskola som nödvändig för barn, nej naturligtvis inte! Jag tror barn mår bra av att växa upp på det sätt som föräldrarna känner är bra, så länge föräldrarna är någorlunda rimliga. Kort sagt så tycker inte jag alls att det är fel att ha sitt barn hemma till 3 eller 5 års ålder. Det kanske passar både barn och föräldrar perfekt.

Jag är fullkomligt helt övertygad om att många små barn har utbyte av andra barn, är också övertygad om att de har utbyte av andra vuxna. Men hur det ska gå till är väl upp till var och en.

Jisses såvitt mig anbelangar får man gärna ha barnet hemma till 15 i hemskolning om man föredrar, är vettig och har kunskaperna. Tror inte det skadar heller.

Tror barn är ganska rubusta, människan verkar ganska robust. Men jag tror det spelar roll om föräldrarna mår bra och trivs i sin tillvaro.

För oss och för A och våra personligheter passar dagis perfekt! (Och han går där eftersom vi arbetar utanför hemmet, hade vi en bondgård eller dyl skulle han kanske varit hemma, vem vet.)

Människor och barn är olika. Det är ju lika dumt att tvinga mammor att vara hemma (oavsett om de mår uselt av det eller inte, har tålamod och kreativitet nog för det eller inte,) som att tvinga att lämna på dagis vid 1 ,eller 3 för den delen (oavsett föräldrar har dagar kvar eller ej och mår uselt av det eller ej). Att ha ömsinta, positiva föräldrar som är nöjda med sin tillvaro tror jag är bra!

(Och skriv upp mig på listan över folk som kommer att protestera som sjutton om det någonsin kommer upp ett förslag om tvingande förskola/dagis!!! Bara för att någonting passar mig behöver det inte passa andra!)

 

[Petruska]

Sv: När ska barn börja förskola?

De går i barnomsorg för att vi arbetar i första hand. I andra hand för umgänge med andra barn, pedagogik osv.

Som jag ser det går barn i barnomsorg därför att det helt enkelt är helt ute (i Sverige) att lämna dem mer eller mindre vind för våg på dagarna, medan föräldrarna arbetar. Något som inte alls är ovanligt på många håll i världen och som inte var ovanligt för bara några decennier sedan i Sverige.

Min pappa, tex, "togs omhand" synnerligen motvilligt av sina storasystrar, de har i vuxen ålder berättat att de gjorde allt för att slippa den lille skrikhalsen. Min farmor och farfar var fullt upptagna i jordbruket, medan barnen klarade sig själva eller hjälpte till - inte alls alltid på samma ställe som de vuxna vid tillfället arbetade. Jordbruket är för övrigt fortfarande en miljö där det sker oproprtionerligt mycket olycksfall med barn, vilket gör att jag tycker att barnomsorg klart verkar vara att föredra i de (iofs få) familjerna. Min kusin, tex, som bara är några år äldre än jag, "passade" som treåring sin ettåriga bror då mamman jobbade. Mamman var sjuksköterska, så det handlade inte om fattigdom och nöd, utan om normalt arbete. I ett samhälle utan organiserad barnomsorg, i stort sett.

Det här att fullt arbetsföra människor (oftast kvinnor) ska ägna flera år åt att bara passa sina egna barn, är ju ett väldigt egendomligt sätt att organisera arbetet i ett samhälle, och inget som varit vanligt särskilt länge i taget någonstans på jorden, såvitt jag kan begripa. (Även i tex Astrid Lindgrens idylliserade böcker om livet på landet i jordbrukarsamhället, är det ju tydligt för en vuxen läsare att barnen är rätt övergivna stor del av dagen.)

 

[mandalaki]

Sv: När ska barn börja förskola?

De går i barnomsorg för att vi arbetar i första hand. I andra hand för umgänge med andra barn, pedagogik osv.

Precis! Och arbetar gör vi ju. Det är därför det känns så 1952 om den offentliga debatten ska handla om att vi borde vara hemma med barnen istället. Debatten borde ju handla om hur dagis ska bli så bra som möjligt barn oavsett ålder.

Debattartikeln verkar dessutom bekvämt undvika det faktum att många barn inte ser så väldigt mycket av den ena anknytningspersonen, dvs pappan. Tydligen verkar det inte orsaka samma allvarliga skador.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Om man ser till de jag känner, så är framförallt kvinnor som vuxit upp med hemmamamma snarare mer stressade och otrygga som vuxna, än andra. Nu är ju inte ens eget umgänge ett statistiskt underlag, men jag ser verkligen ingenting bland de vuxna omkring mig, som talar för att mamman ska vara hemma med barnen i flera år när de är små. Tvärtom, faktiskt. Eftersom jag har intresserat mig lite för fenomenet, har jag tagit upp samtalsämnet bland kompisar och på jobbet, och det har visat sig att nästan alla håller med mig. Även de som har haft hemmamammor. Det enda det har gett dem är prestationsångest när det gäller städning.

Eftersom du själv säger att det är ganska undermåligt rent statistiskt att dra slutsatser utifrån ditt egna umgänge så kanske du skulle ta och sluta med det? (Jag har sett dina slutsatser om "hemmafrubarn"; framförallt vad gäller någon slags städbehov; flera gånger.)

Eller utöka umgänget med till exempel mig och min sambo? (som båda är uppvuxna med hemmamammor och inte gått på dagis).

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Tror barn är ganska rubusta, människan verkar ganska robust. Men jag tror det spelar roll om föräldrarna mår bra och trivs i sin tillvaro.

Jag instämmer!

För att klargöra hur jag/vi gjort så kan jag lägga till att jag var hemma 6 mån heltid med första barnet och sen jobbade jag heltid i ca 6 månader (då var sambon hemma). Sen gick vi omlott på halvtid (varannan dag) tills han var 1 år och 9 månader. När syskon kom för ett drygt år sen så fick han också vara hemma med oss (vi såg det som ett privilegium att kunna ha ÄNNU mer hemmatid med honom också). Med andra barnet började jag jobba några timmar per vecka när hon var 4 månader, sedan halvtid när hon var 6 månader och heltid när hon var 8 månader (och sambon vice versa).

Jag skulle själv inte ha varit en bra förälder om jag varit hemma på heltid tills barnen var i skolåldern. Jag trivs på mitt jobb och behöver den sortens stimulans rent psykologiskt. (Däremot tror jag min sambo klarar hemmatillvaron under lång tid mycket bättre).

Bara för att klargöra. Jag är definitivt ingen förespråkare för "hemmafruar". Det är inget ideal jag står bakom. Mest eftersom det generellt ger sådana negativa effekter för jämställdheten. Givetvis.

 

[Björk]

Sv: När ska barn börja förskola?

Som jag ser det går barn i barnomsorg därför att det helt enkelt är helt ute (i Sverige) att lämna dem mer eller mindre vind för våg på dagarna, medan föräldrarna arbetar. Något som inte alls är ovanligt på många håll i världen och som inte var ovanligt för bara några decennier sedan i Sverige.

Lämnade vind för våg blev de ju just för att föräldrar arbetade. Därför inrättades barnomsorgen; förmodligen för att man såg att det var dåligt för barnen. Fast jag har faktiskt aldrig hört berättas av bekanta, kollegor eller vänner att så små barn lämnades vind för våg? Däremot var det ju mycket tal om "nyckelbarn" en period, men det var ju oftast ändå lite större barn som gick i skolan?

Min mormor och farmor var båda hemma med sina barn på 40-50talet (huvudsakligen) och så även min mor, dock jobbade hon ju hemifrån; som dagmamma. Tills vi gick i skolan. Efter några år med lite olika vikariat inom barnomsorg, butik mm så utbildade hon sig till programmerare och började jobba som det.

Det kan ju te sig underligt att vuxna människor ska ägna flera år åt att ta hand om sina barn. Det fanns/finns ju många nackdelar med hemmafruidealet, minst sagt. Men; personligen så tycker jag det är alldeles ypperligt att vi har den föräldraledighetslag som vi har; att vi har det så gynnsamt att vi kan vara hemma i minst 1 år med våra barn! (i praktiken kan ett föräldrapar helt lagligt vara föräldraledig i ungefär 2,5 år. Man har rätt till att vara helt ledig tills barnet är 18 månader; utan ersättning; och har även rätt till ledighet för alla de dagar man har föräldrapenning. Dock är det väl få som rent ekonomiskt klarar 1,5 år utan någon som helst inkomst..)