GotAsecret
Trådstartare
Alltså.
Det finns ju organisationer för de som inte har någon att "fira" ihop med, att umgås med och bara är allmänt ensamma på (stor)helger.
När räknas man in bland dem?
När man sitter som en ensam, oinbjuden, ovälkommen liten människa i sin lilla bostad? Eller en äldre som blir bortglömd av släkt och vänner?
När man mår så dåligt att ingen "orkar med" en?
När folk bara inte ser, eller bryr sig?
Jag känner att jag teoretiskt skulle platsa i allt ovanstående. Konstant. Där jag sitter hemmavid utan en enda levande själ som hör av sig och frågar om jag vill umgås på kvällar/helger/storhelger.
Såvida jag inte möjligtvis skulle kunna hjälpa till med något "eftersom jag ändå bara är hemma"...men inte ens det händer längre.
Men att vända sig till såna organisationer blir ju spiken i kistan av bekräftandet på att man är totalt jävla ensam, Och därför ska vara ensam tillsammans med andra ensamma. (inget fel med det, det finns många som behöver och uppskattar sånt umgänge också såklart)
Sjukt tragiskt, och jag vill inte. Jag vill inte se mig som så jävla ensam att jag skulle ha behovet av organisationer eller vad fan som helst.
Jag känner mig inte ensam egentligen, bara förbannat övergiven och bortglömd. Värdelös.
Trots att jag inte mår dåligt. Jag mår inte dåligt, jag är bara ensam. Och jag är rädd att ensamheten kommer att sänka mig.
Men jag undrar vad jag egentligen skulle få ut av att bli ihopbuntad med för mig okända människor i helt olika situationer och öden?
Jag skulle aldrig klara av att se andra ensamma sitta och känna sig lika ensamma som jag. Som kanske mår fruktansvärt dåligt och därför har blivit "utanför". Jag klarar inte av att se mäniskor må dåligt. Även om de såklart inte behöver sitta där och se "eländiga" ut, tvärtom - det kanske är där de blomstrar och känner att de får det liv och den sociala situation de verkligen behöver! Men...
Då vill jag bara hjälpa, och glömmer bort mig själv. Jag bryr mig för mycket om/när jag ser det (jaja, jag vet, fördomar. Men ni får gärna bortse från just det...om det går)
Inte så att jag känner att jag "tar över" någon annans problem eller så, jag vill bara inte hamna i situationer där jag förväntas umgås ensam med utsatta människor jag inte vet ett dugg om.
Jag skulle känna mig malplacerad, missanpassad, utanför även där.
Jag känner inte igen mig i situationer som "gjort" att folk blivit "bortvalda", eller att jag skulle känna mig bekväm i såna situationer.
Så vartihelvete tar man vägen när man inte duger eller passar in någonstans?
Gymmet, absolut. Men där är ju folk för att träna, och det enda som händer i umgänge är "väderpratarmingel" i väntan på pass, eller något fika i samband med det.
Jag träffar ju inga andra dagtid. Jag jobbar inte, och jag känner att det nog är där skon klämmer.
Antingen duger jag inte för att det är "fel" att inte kunna jobba och leva på bidrag, eller så är jag bara allmänt för konstig. Eller så har jag skrämt iväg folk ytterst omedvetet.
Den enda jag faktiskt umgås någorlunda "privat" med är en av instruktörerna, vi gör sällskap efter hennes pass ibland på väg hem eller så, och pratar om allt. Allt.
Men vi umgås inte utöver det (vilket jag kan förstå, hon har mer än tillräckligt att göra ändå, så jag är glad över att hon faktiskt tar sig tid ibland) hon har verkligen inte tid helt enkelt. Ändå ger hon mig lite av sin tid.
Men jag vill inte vara "en av de ensamma". Jag vill att folk ska vilja umgås med mig. Inte "tvingas" genom hjälporganisationer (fantastiska sådana dock!!) utan bara ha vänner som uppskattar mig för den jag är och som kan tänka sig att ge mig lite av deras värdefulla tid.
Och JA, jag tar initiativ så gott jag kan till umgänge, men får höra "kanske" "jag hör av mig" "en annan gång" "hinner inte" "jag jobbar så mycket" "en annan gång".
Jag kan ju liksom inte tvinga någon att umgås med mig. Därför vill jag heller inte bli "påtvingad" umgänge.
Så vad fan gör alla ensamma? Eller är det bara jag?
Det finns ju organisationer för de som inte har någon att "fira" ihop med, att umgås med och bara är allmänt ensamma på (stor)helger.
När räknas man in bland dem?
När man sitter som en ensam, oinbjuden, ovälkommen liten människa i sin lilla bostad? Eller en äldre som blir bortglömd av släkt och vänner?
När man mår så dåligt att ingen "orkar med" en?
När folk bara inte ser, eller bryr sig?
Jag känner att jag teoretiskt skulle platsa i allt ovanstående. Konstant. Där jag sitter hemmavid utan en enda levande själ som hör av sig och frågar om jag vill umgås på kvällar/helger/storhelger.
Såvida jag inte möjligtvis skulle kunna hjälpa till med något "eftersom jag ändå bara är hemma"...men inte ens det händer längre.
Men att vända sig till såna organisationer blir ju spiken i kistan av bekräftandet på att man är totalt jävla ensam, Och därför ska vara ensam tillsammans med andra ensamma. (inget fel med det, det finns många som behöver och uppskattar sånt umgänge också såklart)
Sjukt tragiskt, och jag vill inte. Jag vill inte se mig som så jävla ensam att jag skulle ha behovet av organisationer eller vad fan som helst.
Jag känner mig inte ensam egentligen, bara förbannat övergiven och bortglömd. Värdelös.
Trots att jag inte mår dåligt. Jag mår inte dåligt, jag är bara ensam. Och jag är rädd att ensamheten kommer att sänka mig.
Men jag undrar vad jag egentligen skulle få ut av att bli ihopbuntad med för mig okända människor i helt olika situationer och öden?
Jag skulle aldrig klara av att se andra ensamma sitta och känna sig lika ensamma som jag. Som kanske mår fruktansvärt dåligt och därför har blivit "utanför". Jag klarar inte av att se mäniskor må dåligt. Även om de såklart inte behöver sitta där och se "eländiga" ut, tvärtom - det kanske är där de blomstrar och känner att de får det liv och den sociala situation de verkligen behöver! Men...
Då vill jag bara hjälpa, och glömmer bort mig själv. Jag bryr mig för mycket om/när jag ser det (jaja, jag vet, fördomar. Men ni får gärna bortse från just det...om det går)
Inte så att jag känner att jag "tar över" någon annans problem eller så, jag vill bara inte hamna i situationer där jag förväntas umgås ensam med utsatta människor jag inte vet ett dugg om.
Jag skulle känna mig malplacerad, missanpassad, utanför även där.
Jag känner inte igen mig i situationer som "gjort" att folk blivit "bortvalda", eller att jag skulle känna mig bekväm i såna situationer.
Så vartihelvete tar man vägen när man inte duger eller passar in någonstans?
Gymmet, absolut. Men där är ju folk för att träna, och det enda som händer i umgänge är "väderpratarmingel" i väntan på pass, eller något fika i samband med det.
Jag träffar ju inga andra dagtid. Jag jobbar inte, och jag känner att det nog är där skon klämmer.
Antingen duger jag inte för att det är "fel" att inte kunna jobba och leva på bidrag, eller så är jag bara allmänt för konstig. Eller så har jag skrämt iväg folk ytterst omedvetet.
Den enda jag faktiskt umgås någorlunda "privat" med är en av instruktörerna, vi gör sällskap efter hennes pass ibland på väg hem eller så, och pratar om allt. Allt.
Men vi umgås inte utöver det (vilket jag kan förstå, hon har mer än tillräckligt att göra ändå, så jag är glad över att hon faktiskt tar sig tid ibland) hon har verkligen inte tid helt enkelt. Ändå ger hon mig lite av sin tid.
Men jag vill inte vara "en av de ensamma". Jag vill att folk ska vilja umgås med mig. Inte "tvingas" genom hjälporganisationer (fantastiska sådana dock!!) utan bara ha vänner som uppskattar mig för den jag är och som kan tänka sig att ge mig lite av deras värdefulla tid.
Och JA, jag tar initiativ så gott jag kan till umgänge, men får höra "kanske" "jag hör av mig" "en annan gång" "hinner inte" "jag jobbar så mycket" "en annan gång".
Jag kan ju liksom inte tvinga någon att umgås med mig. Därför vill jag heller inte bli "påtvingad" umgänge.
Så vad fan gör alla ensamma? Eller är det bara jag?
Senast ändrad:
) eller resor, och det är aldrig någon som behöver bjuda på något.
