När nya jobbet inte blir som man tänkt sig. Långt och gnälligt :(

[nollkollboll]

Skapar nytt nick då jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Skulle någon komma på det ändå så är jag tacksam om denne håller det för sig. Detta kommer bli långt så nu kör vi.

Jag slutade på mitt förra jobb för ett par månader sedan och påbörjade en ny tjänst som jag sökt.
Anledningen till att jag slutade på mitt gamla jobb var för att jag blev diskriminerad vid lönesättning och mobbad av en högre chef. Istället för att "ta det vidare" (svårt med bevis och det där) så valde jag att säga upp mig. Min integritet sa att jag inte tänkte stanna och bli trampad på även om jag annars trivdes med arbetsgruppen och arbetsplatsen. I min bransch är det dessutom svårt att rekrytera nytt kompetent folk så att få nytt jobb är liksom inga problem.

Nåväl, jag påbörjade denna nya tjänst som är mer kvalificerat än mitt förra och som dessutom innebär förtroendearbetstid med allt vad det innebär och även en del jobbresor i och med att vi jobbar över hela Sverige i princip. Det skulle inte vara några problem då jag har en partner som tar väldigt mycket av livspusslet med barnen osv. Jag började som sagt för ett par månader sedan och märkte ganska snart att på den här arbetsplatsen är det både brist på folk och brist på ordentlig dokumentation så jag har liksom fått "roa mig själv" utan att egentligen få någon riktigt arbetsuppgift än (mer än sporadiskt) vilket gör att mycket av tiden på jobbet blir att "sitta av" vilket är det absolut värsta jag vet. Min närmaste chef är också ny - hon började ett par månader innan mig och hon försöker få till det men kan ju inte riktigt jobbet än själv heller och de äldre rävarna är lite segstartade så de har man inte fått så mycket ur tyvärr. Dessa bitar kommer ju bli bättre det vet jag men just nu är det enormt jobbigt för en, i vanliga fall, högpresterande person som mig. Eftersom jag inte kan jobbet än så blir det svårt för mig att ta på mig saker själv också (mer än scrolla webbutbildningar i systemet och läsa gamla dokument och dyl.)
Detta gör ju såklart att jag till och från tvivlar på mitt val av att byta till denna arbetsplats.

Nästa kalldusch kom mitt i sommaren - min partner har helt plötsligt blivit tvungen till att byta tjänst vilket är från dagtid flex till fasta tider skift. Han är såklart ledig mer men de dagar han jobbar är han fast på jobbet - ofta 12-14 timmarspass vilket naturligtvis försvårar både hämtning och lämning av barn och indirekt gör det ju att mitt jobb blir beroende av hans schema. Jag kan t ex inte boka jobbresor (som ofta sker flera personer) hur som utan det är bara vissa dagar i veckan som fungerar - de dagar han är ledig osv. Detta gör ju också att vi ses mindre jag och sambon (om jag är borta hela dagar de dagar han är ledig och när jag är hemmavid så jobbar han till 23 osv).
Detta stressar mig enormt - både gentemot jobbet som gentemot familjen - och jag känner bara för att gråta ibland. Ny på jobbet och krånglar redan med tiderna Mår verkligen skit av detta.

Tänker att jag måste byta jobb igen men hur seriöst är det att söka nytt jobb bara ett par månader efter att man började detta? Lär väl inte vara en enda arbetsgivare som är intresserad av en sådan hoppjerka liksom. Samtidigt känns ju detta helt ohållbart då jobbresor och sånt knappast kommer att minska ju mer jag kommer in i jobbet utan tvärtom. Svårare för partnern att byta jobb också då han är i en bransch med mer konkurrens om jobben.

En tanke jag fick var att prata med min högre chef och be om att bli förflyttad till ett annat projekt som jobbar mer lokalt där dom också behöver folk (dvs inga jobbresor på samma sätt) men det känns ju oseriöst eftersom jag specifikt ville till just detta projekt från början då detta är mer spännande bl.a. En annan sak är ju att svälja stoltheten och söka andra jobb som är mer platsbundna. Jag vet varken ut eller in. Just nu skulle jag bara vilja rymma hemifrån känns det som

Någon som kan hjälpa mig att tänka klart?

 

[starcraft]

Jag tycker att du kan sluta fundera på hur "oseriöst" saker och ting ser ut. Ditt liv ändrade just förutsättningar - den arbetsgivare som inte förstår det vill man ändå inte jobba hos, så vill du jobba och det finns möjlighet på samma företag mer platsbundet, gå in till chefen, förklara läget att du inte kan åka på resorna längre och att du kan tänka dig att bli förflyttad eller sök ett nytt jobb som passar dig bättre (att du inte just nu trivs kan du lämna ute eftersom det stora problemet verkar vara resorna).

 

[sjoberga]

Skapar nytt nick då jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Skulle någon komma på det ändå så är jag tacksam om denne håller det för sig. Detta kommer bli långt så nu kör vi.

Jag slutade på mitt förra jobb för ett par månader sedan och påbörjade en ny tjänst som jag sökt.
Anledningen till att jag slutade på mitt gamla jobb var för att jag blev diskriminerad vid lönesättning och mobbad av en högre chef. Istället för att "ta det vidare" (svårt med bevis och det där) så valde jag att säga upp mig. Min integritet sa att jag inte tänkte stanna och bli trampad på även om jag annars trivdes med arbetsgruppen och arbetsplatsen. I min bransch är det dessutom svårt att rekrytera nytt kompetent folk så att få nytt jobb är liksom inga problem.

Nåväl, jag påbörjade denna nya tjänst som är mer kvalificerat än mitt förra och som dessutom innebär förtroendearbetstid med allt vad det innebär och även en del jobbresor i och med att vi jobbar över hela Sverige i princip. Det skulle inte vara några problem då jag har en partner som tar väldigt mycket av livspusslet med barnen osv. Jag började som sagt för ett par månader sedan och märkte ganska snart att på den här arbetsplatsen är det både brist på folk och brist på ordentlig dokumentation så jag har liksom fått "roa mig själv" utan att egentligen få någon riktigt arbetsuppgift än (mer än sporadiskt) vilket gör att mycket av tiden på jobbet blir att "sitta av" vilket är det absolut värsta jag vet. Min närmaste chef är också ny - hon började ett par månader innan mig och hon försöker få till det men kan ju inte riktigt jobbet än själv heller och de äldre rävarna är lite segstartade så de har man inte fått så mycket ur tyvärr. Dessa bitar kommer ju bli bättre det vet jag men just nu är det enormt jobbigt för en, i vanliga fall, högpresterande person som mig. Eftersom jag inte kan jobbet än så blir det svårt för mig att ta på mig saker själv också (mer än scrolla webbutbildningar i systemet och läsa gamla dokument och dyl.)
Detta gör ju såklart att jag till och från tvivlar på mitt val av att byta till denna arbetsplats.

Nästa kalldusch kom mitt i sommaren - min partner har helt plötsligt blivit tvungen till att byta tjänst vilket är från dagtid flex till fasta tider skift. Han är såklart ledig mer men de dagar han jobbar är han fast på jobbet - ofta 12-14 timmarspass vilket naturligtvis försvårar både hämtning och lämning av barn och indirekt gör det ju att mitt jobb blir beroende av hans schema. Jag kan t ex inte boka jobbresor (som ofta sker flera personer) hur som utan det är bara vissa dagar i veckan som fungerar - de dagar han är ledig osv. Detta gör ju också att vi ses mindre jag och sambon (om jag är borta hela dagar de dagar han är ledig och när jag är hemmavid så jobbar han till 23 osv).
Detta stressar mig enormt - både gentemot jobbet som gentemot familjen - och jag känner bara för att gråta ibland. Ny på jobbet och krånglar redan med tiderna Mår verkligen skit av detta.

Tänker att jag måste byta jobb igen men hur seriöst är det att söka nytt jobb bara ett par månader efter att man började detta? Lär väl inte vara en enda arbetsgivare som är intresserad av en sådan hoppjerka liksom. Samtidigt känns ju detta helt ohållbart då jobbresor och sånt knappast kommer att minska ju mer jag kommer in i jobbet utan tvärtom. Svårare för partnern att byta jobb också då han är i en bransch med mer konkurrens om jobben.

En tanke jag fick var att prata med min högre chef och be om att bli förflyttad till ett annat projekt som jobbar mer lokalt där dom också behöver folk (dvs inga jobbresor på samma sätt) men det känns ju oseriöst eftersom jag specifikt ville till just detta projekt från början då detta är mer spännande bl.a. En annan sak är ju att svälja stoltheten och söka andra jobb som är mer platsbundna. Jag vet varken ut eller in. Just nu skulle jag bara vilja rymma hemifrån känns det som

Någon som kan hjälpa mig att tänka klart?

Om det är ett enda jobb man hoppat av efter kort tid och är beredd att motivera varför så ser inte jag en person som hoppjerka. Det kan alltid bli så att man inte trivs ihop, arbetstagare och arbetsgivare och då är det ansvarsfullt att söka sig vidare.

Händer det gång på gång, så inträder dock tanken om att det kan vara en besvärlig anställd.

Jag tycker det låter rimligt att söka sig vidare i detta fall om det är möjligt. Alternativt vara tydlig med hur man upplever situationen mot sin chef och ge det ett par månader att bli signifikant bättre. Om inget påpekas så lär det gå trögt, om ens alls.

 

[sjoberga]

Skapar nytt nick då jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Skulle någon komma på det ändå så är jag tacksam om denne håller det för sig. Detta kommer bli långt så nu kör vi.

Jag slutade på mitt förra jobb för ett par månader sedan och påbörjade en ny tjänst som jag sökt.
Anledningen till att jag slutade på mitt gamla jobb var för att jag blev diskriminerad vid lönesättning och mobbad av en högre chef. Istället för att "ta det vidare" (svårt med bevis och det där) så valde jag att säga upp mig. Min integritet sa att jag inte tänkte stanna och bli trampad på även om jag annars trivdes med arbetsgruppen och arbetsplatsen. I min bransch är det dessutom svårt att rekrytera nytt kompetent folk så att få nytt jobb är liksom inga problem.

Nåväl, jag påbörjade denna nya tjänst som är mer kvalificerat än mitt förra och som dessutom innebär förtroendearbetstid med allt vad det innebär och även en del jobbresor i och med att vi jobbar över hela Sverige i princip. Det skulle inte vara några problem då jag har en partner som tar väldigt mycket av livspusslet med barnen osv. Jag började som sagt för ett par månader sedan och märkte ganska snart att på den här arbetsplatsen är det både brist på folk och brist på ordentlig dokumentation så jag har liksom fått "roa mig själv" utan att egentligen få någon riktigt arbetsuppgift än (mer än sporadiskt) vilket gör att mycket av tiden på jobbet blir att "sitta av" vilket är det absolut värsta jag vet. Min närmaste chef är också ny - hon började ett par månader innan mig och hon försöker få till det men kan ju inte riktigt jobbet än själv heller och de äldre rävarna är lite segstartade så de har man inte fått så mycket ur tyvärr. Dessa bitar kommer ju bli bättre det vet jag men just nu är det enormt jobbigt för en, i vanliga fall, högpresterande person som mig. Eftersom jag inte kan jobbet än så blir det svårt för mig att ta på mig saker själv också (mer än scrolla webbutbildningar i systemet och läsa gamla dokument och dyl.)
Detta gör ju såklart att jag till och från tvivlar på mitt val av att byta till denna arbetsplats.

Nästa kalldusch kom mitt i sommaren - min partner har helt plötsligt blivit tvungen till att byta tjänst vilket är från dagtid flex till fasta tider skift. Han är såklart ledig mer men de dagar han jobbar är han fast på jobbet - ofta 12-14 timmarspass vilket naturligtvis försvårar både hämtning och lämning av barn och indirekt gör det ju att mitt jobb blir beroende av hans schema. Jag kan t ex inte boka jobbresor (som ofta sker flera personer) hur som utan det är bara vissa dagar i veckan som fungerar - de dagar han är ledig osv. Detta gör ju också att vi ses mindre jag och sambon (om jag är borta hela dagar de dagar han är ledig och när jag är hemmavid så jobbar han till 23 osv).
Detta stressar mig enormt - både gentemot jobbet som gentemot familjen - och jag känner bara för att gråta ibland. Ny på jobbet och krånglar redan med tiderna Mår verkligen skit av detta.

Tänker att jag måste byta jobb igen men hur seriöst är det att söka nytt jobb bara ett par månader efter att man började detta? Lär väl inte vara en enda arbetsgivare som är intresserad av en sådan hoppjerka liksom. Samtidigt känns ju detta helt ohållbart då jobbresor och sånt knappast kommer att minska ju mer jag kommer in i jobbet utan tvärtom. Svårare för partnern att byta jobb också då han är i en bransch med mer konkurrens om jobben.

En tanke jag fick var att prata med min högre chef och be om att bli förflyttad till ett annat projekt som jobbar mer lokalt där dom också behöver folk (dvs inga jobbresor på samma sätt) men det känns ju oseriöst eftersom jag specifikt ville till just detta projekt från början då detta är mer spännande bl.a. En annan sak är ju att svälja stoltheten och söka andra jobb som är mer platsbundna. Jag vet varken ut eller in. Just nu skulle jag bara vilja rymma hemifrån känns det som

Någon som kan hjälpa mig att tänka klart?

Var tydlig med att din personliga situation ändrat sig och minskat flexibiliteten när det gäller resor. Sånt händer av massor av skäl. Separation, nya jobb, nya skolor för barnen och massor annat.

Flexibiliteten kanske till och med har ökat också under vissa perioder? Är inte tjänsten helt baserad på konstant resande så brukar det gå att lösa med god planering.

 

[Görel]

Man behöver inte berätta hela sanningen men delar av den. Hade jag varit du hade jag sagt att eftersom din sambos arbetsförhållanden förändrats kan du inte vara kvar på ditt nuvarande jobb utan måste skaffa et annat jobb med andra förutsättningar.

 

[tolksele]

Jag är i en liknande sits och letar nytt jobb trots att jag knappt varit på min arbetsplats i en månad. Hoppas det inte kommer ligga mig i fatet sen..

 

[Pancakes]

Jag bytte jobb ganska tätt för några år sedan. Sökte och fick ett nytt jobb, tror jag jobbade nästan två månader innan jag sa upp mig. Anledningen var att en familjemedlem blivit svårt sjuk och inte skulle repa sig från detta utan jag valde att flytta från orten och till familjen. Visst kände jag mig lite dum, särskilt som jag trivdes på jobbet, men arbetsgivaren hade full förståelse för varför jag valde att flytta.

Ibland ändrar sig saker i livet och då får man göra det man kan. Att din sambos jobb ändrat sig var ju inget ni kunde veta när du tog nuvarande anställning.

 

[Meggan]

När jag rekryterar tittar jag bara på vad personen arbetat m innan. Är det många korta anställningar så frågar jag kring det på en intervju ( om det kommer dit ) kan finnas massa bra skäl, eller inte En kort anställning skulle jag inte ens reagera på dessutom har du ju bra svar på varför. Bättre att ta upp det m chefen för att kolla alternativ el söka nytt än att inte leva upp till villkoren på tjänsten du har.

 

[cassiopeja]

Jag har haft väldigt många jobb - fasta anställningar som jag av olika skäl har avbrutit och sökt mig vidare. En gång hade jag 6 olika fasta anställningar under ett år, där jag alltså flera gånger i rad av olika skäl valde att söka mig vidare och ta nytt jobb efter bara några månader på ett ställe. Och jag har aldrig märkt några problem med att mitt CV ser ut på det sättet!

Kanske beror det på inom vilket yrke man arbetar, men jag har aldrig riktigt förstått rädslan för att ses som en "hoppjerka". Enligt min erfarenhet är det inget som verkar påverka negativt. Ingen har ifrågasatt mina val (självklart har några frågat varför, men jag kan förklara skälen till varför det blev som det blev och har efter det aldrig blivit vidare ifrågasatt) och jag upplever inte att jag har svårt att få jobb.
Så utifrån min vinkel så tycker jag definitivt inte att du ska oroa dig för "hoppjerka"-biten. Det är inget konstigt med att livssituationen förändras och man måste göra nya val.

 

[MiniLi]

Jag har haft väldigt många jobb - fasta anställningar som jag av olika skäl har avbrutit och sökt mig vidare. En gång hade jag 6 olika fasta anställningar under ett år, där jag alltså flera gånger i rad av olika skäl valde att söka mig vidare och ta nytt jobb efter bara några månader på ett ställe. Och jag har aldrig märkt några problem med att mitt CV ser ut på det sättet!

Kanske beror det på inom vilket yrke man arbetar, men jag har aldrig riktigt förstått rädslan för att ses som en "hoppjerka". Enligt min erfarenhet är det inget som verkar påverka negativt. Ingen har ifrågasatt mina val (självklart har några frågat varför, men jag kan förklara skälen till varför det blev som det blev och har efter det aldrig blivit vidare ifrågasatt) och jag upplever inte att jag har svårt att få jobb.
Så utifrån min vinkel så tycker jag definitivt inte att du ska oroa dig för "hoppjerka"-biten. Det är inget konstigt med att livssituationen förändras och man måste göra nya val.

När jag suttit med i rekryteringar har man dragit öronen åt sig om någon bytt jobb ofta, av rädsla för att det ska vara en lite rastlös person och man är orolig över att den kanske inte skulle stanna så länge även på detta jobb. Ofta vill man ju rekrytera någon som kommer vara kvar länge på tjänsten..


För att spinna på ditt inlägg mest, egentligen inte riktat mot dig.

 

[sjoberga]

När jag suttit med i rekryteringar har man dragit öronen åt sig om någon bytt jobb ofta, av rädsla för att det ska vara en lite rastlös person och man är orolig över att den kanske inte skulle stanna så länge även på detta jobb. Ofta vill man ju rekrytera någon som kommer vara kvar länge på tjänsten..


För att spinna på ditt inlägg mest, egentligen inte riktat mot dig.

Precis samma erfarenhet, men inte för att de gjort det en gång med bra motivation.

 

[Angua]

När jag suttit med i rekryteringar har man dragit öronen åt sig om någon bytt jobb ofta, av rädsla för att det ska vara en lite rastlös person och man är orolig över att den kanske inte skulle stanna så länge även på detta jobb. Ofta vill man ju rekrytera någon som kommer vara kvar länge på tjänsten..


För att spinna på ditt inlägg mest, egentligen inte riktat mot dig.

Spinner vidare jag med, att det kan bero på var i landet man bor. I Sthlm där jag bodde tidigare hqr ingen reagerat över en kort visstid och en provanställning vi avslutade då jag inte ville flytta med jobbet till annan stad. I jönköping har jag fått frågor om det. Tycker det är vanligare här med folk som jobbat "alltid" på samma jobb och ofta med samma saker. Något som jag i en rekrytering skulle reagera över och undra om de inte vill något eller varför de suttit på samma post år ut och år in.