Jag ville bli ridande polis.
Sen insåg jag att det krävs att man bor i storstan och får usel lön för ett riskfyllt och stressigt arbete och då gick det över.
Jag hade också en överdrivet romantisk-idyllisk syn på både ridande polis och veterinäryrket som barn. Absolut inga besvärliga demonstranter, kravaller, stenkastare eller bangers. Utan i min föreställningsvärld så skulle jag mest skritta runt på en jättehäst och se oerhört myndig och viktig ut. Nicka lite till folket då och då, kanske peka på någon som slängt skräp på ett dumt sätt, så att den genast skärpte till sig och städade upp.
Veterinärdrömmarna skyller jag mycket på I vår herres hage och James Herriot. Tänkte mig att det gick ut på att rädda den absoluta majoriteten av alla djur, som värst någon kalv som låg fel som man skulle fixa ut på ett klokt och bra sätt med lycklig utgång.
Det hade blivit en katastrof varje gång jag skulle bli tvungen att avliva en älskad familjemedlem och jag hade antagligen gråtit ikapp med ägaren så jag inte sett vad jag skulle göra. Eller att avliva friska djur som ägaren bara tröttnat på, jag skulle ju ha samlat på mig ett helt zoo för att slippa det.