Beauceron
Trådstartare
Hej, jag har tidigare haft en annan användare här på forumet men har nu valt att starta denna. Jag skulle behöva hjälp med hur jag ska hantera en situation med en nära vän. Hon har sambo och barn, men har ett väldigt stort behov av att få bekräftelse av andra män. Jag tycker inte att varken hennes förhållande eller hennes behov av bekräftelse egentligen är min business och ingenting jag borde lägga mig i, men nu har det gått så långt att det har börjat provocera mig för att jag tycker att hon kliver andra på tårna i strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse.
Hon flirtar alltid med andra när vi är ute, vilket jag i sig inte tycker är så himla farligt. Men efteråt så börjar ju dessa killar skriva till henne och hon säger alltid: - Nej nu skriver den här killen igen, jag har ju sagt att jag har sambo. Men sanningen är att jag vet att hon fortsätter att flirta över mess. Dels så fick jag veta via en annan vän att en kille som vi träffat trodde att hon var intresserad av honom, för att hon hade hållit på att skriva till honom. En utav dom som hon påstod var den som kontaktade henne oönskat. Sedan har hon även skickat kärleksfulla meddelanden till en annan man som är mig närstående, och utan att gå in på hur så gjorde det mig irriterad att hon inte frågade mig innan om det skulle kännas konstigt för mig. Men hon vet fortfarande inte om att jag vet att hon skrivit till honom, och att jag vet att hon flirtat med den andre killen också.
Det har börjat störa mig lite, att hon alltid ska prata med oss om hur de skriver till henne trots att hon har sambo, när hon inte ens är ärlig med att det faktiskt är hon som håller dom på kroken. I våras blev irritationen värre då hon började få kontaktförsök av vår gemensamma väns förra dejt. Vår gemensamma vän träffade honom under två månader och blev sedan dumpad, och blev väldigt ledsen. I våras började han skriva till henne och på henne lät det som att det var opassande att han skrev, men hon var ändå tvungen att berätta om det flera gånger så jag tycker att hon gnuggade det lite i ansiktet på vår dumpade vän.
Nu så var hon över på ett glas vin i helgen och hon är, som hon alltid är, väldigt "glittrig" och söt sa väldigt smickrande saker till min man. Så som hon är mot män, och när hon gick hem så sa han att hon är ju så himla gullig. Jag kände hur det bara brann till i huvudet av svartsjuka.
Då insåg jag att jag är ju både irriterad och svartsjuk. Jag är irriterad för att hon inte är ärlig emot mig och får det att låta som att män springer efter henne trots att hon avvisar dem, när sanningen inte ser ut så. Jag är irriterad för att hon trampar folk på tårna i jakten på bekräftelse. Att hon struntar i om männen faktiskt är genuint intresserade, hon underhåller det för bekräftelsen. Att hon flirtar med de vi umgås med när vi är ute trots att våra andra vänner är singlar och gärna vill träffa någon. Så tar hon hellre uppmärksamheten själv än att tala om att hon har sambo och kanske slänga in ett gott ord för våra singelvänner. Jag är irriterad för att jag tycker att hon inte är helt schysst mot sin sambo som skriver med andra män. Men jag är också svartsjuk för att hon uppenbarligen lyckas dra all uppmärksamhet till sig i ett rum och snärja de allra flesta män, till och med min egen man som tycker att hon är så himla gullig. Djävulen i mig vill bara göra en groda och säga att hon är FALSK. Det där smickret är inte genuint. Men...
.. den andra sidan av myntet är att hon är en utav mina närmsta vänner och jag vill värna om vår vänskap. Hon är fantastiskt härlig på många sätt och vi har väldigt roligt ihop. Jag tycker att det är så himla synd att den här klyftan har uppstått mellan oss och jag vill inget hellre än att den bara ska försvinna. Vad säger ni, är det jag som helt enkelt får bita mig i läppen och sluta irritera mig på saker som inte är min business? Svartsjukan får jag bara tugga i mig, den är mitt eget problem det vet jag fullt ut. Men jag vet inte hur jag ska hantera den moraliska gråzon som hon rör sig i. Hon är alltid inne och snuddar på gränsen för vad som är okej och inte och sedan backar hon, så det känns inte som att det finns något konkret att konfrontera. Jag har bara en bubblande irritation inom mig som jag måste hantera på något sätt. Har ni några tips på hur jag ska rädda vår vänskap?
Hon flirtar alltid med andra när vi är ute, vilket jag i sig inte tycker är så himla farligt. Men efteråt så börjar ju dessa killar skriva till henne och hon säger alltid: - Nej nu skriver den här killen igen, jag har ju sagt att jag har sambo. Men sanningen är att jag vet att hon fortsätter att flirta över mess. Dels så fick jag veta via en annan vän att en kille som vi träffat trodde att hon var intresserad av honom, för att hon hade hållit på att skriva till honom. En utav dom som hon påstod var den som kontaktade henne oönskat. Sedan har hon även skickat kärleksfulla meddelanden till en annan man som är mig närstående, och utan att gå in på hur så gjorde det mig irriterad att hon inte frågade mig innan om det skulle kännas konstigt för mig. Men hon vet fortfarande inte om att jag vet att hon skrivit till honom, och att jag vet att hon flirtat med den andre killen också.
Det har börjat störa mig lite, att hon alltid ska prata med oss om hur de skriver till henne trots att hon har sambo, när hon inte ens är ärlig med att det faktiskt är hon som håller dom på kroken. I våras blev irritationen värre då hon började få kontaktförsök av vår gemensamma väns förra dejt. Vår gemensamma vän träffade honom under två månader och blev sedan dumpad, och blev väldigt ledsen. I våras började han skriva till henne och på henne lät det som att det var opassande att han skrev, men hon var ändå tvungen att berätta om det flera gånger så jag tycker att hon gnuggade det lite i ansiktet på vår dumpade vän.
Nu så var hon över på ett glas vin i helgen och hon är, som hon alltid är, väldigt "glittrig" och söt sa väldigt smickrande saker till min man. Så som hon är mot män, och när hon gick hem så sa han att hon är ju så himla gullig. Jag kände hur det bara brann till i huvudet av svartsjuka.
Då insåg jag att jag är ju både irriterad och svartsjuk. Jag är irriterad för att hon inte är ärlig emot mig och får det att låta som att män springer efter henne trots att hon avvisar dem, när sanningen inte ser ut så. Jag är irriterad för att hon trampar folk på tårna i jakten på bekräftelse. Att hon struntar i om männen faktiskt är genuint intresserade, hon underhåller det för bekräftelsen. Att hon flirtar med de vi umgås med när vi är ute trots att våra andra vänner är singlar och gärna vill träffa någon. Så tar hon hellre uppmärksamheten själv än att tala om att hon har sambo och kanske slänga in ett gott ord för våra singelvänner. Jag är irriterad för att jag tycker att hon inte är helt schysst mot sin sambo som skriver med andra män. Men jag är också svartsjuk för att hon uppenbarligen lyckas dra all uppmärksamhet till sig i ett rum och snärja de allra flesta män, till och med min egen man som tycker att hon är så himla gullig. Djävulen i mig vill bara göra en groda och säga att hon är FALSK. Det där smickret är inte genuint. Men...
.. den andra sidan av myntet är att hon är en utav mina närmsta vänner och jag vill värna om vår vänskap. Hon är fantastiskt härlig på många sätt och vi har väldigt roligt ihop. Jag tycker att det är så himla synd att den här klyftan har uppstått mellan oss och jag vill inget hellre än att den bara ska försvinna. Vad säger ni, är det jag som helt enkelt får bita mig i läppen och sluta irritera mig på saker som inte är min business? Svartsjukan får jag bara tugga i mig, den är mitt eget problem det vet jag fullt ut. Men jag vet inte hur jag ska hantera den moraliska gråzon som hon rör sig i. Hon är alltid inne och snuddar på gränsen för vad som är okej och inte och sedan backar hon, så det känns inte som att det finns något konkret att konfrontera. Jag har bara en bubblande irritation inom mig som jag måste hantera på något sätt. Har ni några tips på hur jag ska rädda vår vänskap?
Senast ändrad: