@Squie - nä, jag har inte frågat. Men jag vet också att många av vännerna har haft svårare att hantera det här än vad jag har, de är fortfarande inne i den djupa sorgfasen. För mig blev det ju ett helt nytt liv på en millisekund, för dem som träffade honom ett par ggr/månaden så blir saknaden nog annorlunda när förändringen inte är lika påtaglig.
Det här, som även
@mino är inne på, förklarar för mig något jag har tänkt mycket på. Min kusin, som också var en av mina närmaste vänner och en förebild sedan barndomen, dog för drygt ett år sedan. Jag tycker att jag märker att min sorgeprocess på något vis går långsammare än vad hennes mans process gör.
Det beror naturligtvis på sådant som att han lever mitt i sin sorg hela tiden, att hans liv är drastiskt förändrat, och sådant som ni verkar tänka på.
Mitt liv har ju egentligen inte ändrats jättemycket praktiskt sett. Jag behöver helt enkelt inte göra ett lika stort projekt med mig själv för att få livet att fungera som min kusins man har behövt.
Och resultatet är att jag tycker att jag står och stampar, medan kusinens man liksom har i högre grad kommit ut på andra sidan. Då har han så vitt jag vet ingen ny partner på gång, men hela livet liksom, han har ändrat på det på diverse olika vis. Ändrade vanor och sådant.
Jag är samma person som innan, och rör mig inte lika mycket i relation till min kusins bortgång.
Tack för att du skrev det jag citerar, det var väldigt bra för mig att läsa! Väldigt klokt skrivet, tycker jag!