När får man...?

KL
Det verkar som om Ninnurur blir utsatt för ungefär samma sak som jag blir utsatt för, skillnaden är att jag blev singel och mitt ex lever. Jag upplever att det finns osynliga normer i samhället, hur en ensamstående kvinna ska leva sitt liv...

Flertalet av de som svarat i tråden följer inte det mönstret, men här och där dyker det upp någon som berättar hur det "ska" vara! ;)
 
För att utveckla lite nu när jag sitter vid dator igen - det är inte sexlivet som ifrågasätts eftersom de inte vet så mycket om det. Men om en vän frågar vad jag gjorde igår och jag då svarar att jag var hos *** och tittade på film och sen sov kvar så blir det missnöje. Så det räcker att säga att jag umgås med någon. De vänner som vet den bakomliggande historian (17 år av och på förhållande men aldrig något seriöst för det har aldrig funkat) bryr sig inte så mycket, de vet vad vi betyder för varandra. Det är de vänner som jag lärt känna strax innan eller under förhållandet med sambon som reagerar. Såklart att de har sin sorg, men jag kan inte ens förstå hur de tror att jag någonsin skulle kunna glömma honom. Jag påminns ju dagligen i och med vår dotter.

Sen förstärks ju allt just nu då det är dags för Birdie igen. Det blir första partyt på 12 år då sambon inte är med. Jag var där och hälsade på igår och kom tillsammans med *** eftersom han också har vänner där, och det väckte ju vissa reaktioner. Jag blir så less! Varför ska jag inte få träffa vem jag vill? Och än en gång blir jag less på det medlidsamma "Hej Ninna, hur måååååår du?". Visst, det är snällt, men när man ser mig komma i träningskläder, med mindre vikt än på länge och med god hållning och allmän sprallighet så kan man väl räkna ut att jag mår ganska bra ändå? Suck.

Min tjuriga sida (som jag tagit efter sambon med) vill dra med *** och hångla upp honom framför alla där och bara få dem att vara tyst :p
 
@Lovisaleonora - visst är det så, men jag har blivit ifrågasatt varför jag ens träffar honom. Och det blir jag less på...
"Mitt liv går vidare även om min älskade sambo inte är med mig längre och jag har fortfarande behov av att umgås med folk som får mig att må bra."

Jag håller med övriga om att alldeles för många har synpunkter på hur andra lever sina liv. Du måste göra det som känns bra för dig!
 
Äsch Ninna! Sexa på bäst du vill. ;)

Edit. Har du frågat dem hur länge de tycker det är lagom att sörja innan du får träffa folk igen och umgås? Jag tror , spontant, att folk kommer alltid ha åsikter när "lagom" sörjningsperiod är. Förr sa man väl att änkan skulle bära svart 1 år? Och var det inte även så att någon annan som inte var änkan dessutom kunde avgöra hur länge änkan skulle ha sorg.
 
@Squie - nä, jag har inte frågat. Men jag vet också att många av vännerna har haft svårare att hantera det här än vad jag har, de är fortfarande inne i den djupa sorgfasen. För mig blev det ju ett helt nytt liv på en millisekund, för dem som träffade honom ett par ggr/månaden så blir saknaden nog annorlunda när förändringen inte är lika påtaglig.


Nu när jag läser era svar och analyserar så inser jag är folk är så jävla frågvisa istället för att bara acceptera. Jag vill inte bli ifrågasatt för mina val och det har blivit så illa att jag till och med sitter och funderar ut bra storys som jag kan berätta istället för sanningen, bara för att det är enklare. Suck!
 
Det är öht som att jag nästan skäms för att jag mår bra nu. Klart att jag sörjer, men jag mår riktigt bra ändå! Och det sticker tydligen i ögonen på folk :banghead:
Alla sörjer på sitt sätt och olika länge. Jag tycker att människor omkring borde GLÄDJAS åt att du mår riktigt bra redan! Det är väl toppen om du kommit igenom den värsta perioden och faktiskt klarar av livet bra!

Jag blir lite irriterad känner jag.... hur man än gör så är det någon som tycker man "gör fel". Om man inte visar sin sorg som någon förväntar sig så är det fel, om man inte sörjer tillräckligt länge så är det fel, om man sörjer FÖR länge så är det fel. Var och en har sina känslor, var och en har sitt sätt att bearbeta en sorg, var och en har säkert olika grundsyn på sorg och olika bra förutsättningar att "arbeta" sig igenom den. Kan inte folk bara låta andra vara liksom!
 
Som många vet så förlorade jag min sambo för drygt fem månader sedan. Det är fem månader utan närhet från någon annan än min dotter. Och jag börjar känna behov av annat! :angel: Jag har träffat en gammal vän/ex några gånger men de få gånger jag nämnt det för någon så får jag nästan lite onda ögat. Speciellt av vänner som också var vän till sambon. Men alltså, jag planerar ju inte direkt att kasta mig in i ett superseriöst förhållande, jag vill ju bara få lite närhet och utlopp för sexuell frustration. Är det så fel? Måste jag leva i celibat i x antal år bara för att jag blivit änka? Hjälp mig å du allsmäktige bukeorakel! Ska jag ljuga och smussla som en fjortis eller hur ska jag hantera vännernas reaktioner? :yuck: :confused:
Fem månader är helt okej tycker jag men personligen har jag inte varit mogen för nya äventyr förrän typ ett år efter mina separationer. Men det hänger nog mer ihop med att jag uppskattar ensamheten alldeles för mycket :)
 
Fem månader är helt okej tycker jag men personligen har jag inte varit mogen för nya äventyr förrän typ ett år efter mina separationer. Men det hänger nog mer ihop med att jag uppskattar ensamheten alldeles för mycket :)
Och jag HATAR att vara ensam. De nätter som dottern sover hos mormor är de då jag sover sämst. En tom, tyst lägenhet :yuck: Hade jag kunnat hade jag skaffat katt, men nu får tvn vara stand in. Måste få in en sovrummet också bara så att jag kan sova lugnt igen.
 
Hej jag beklagar sorgen vet hur det känns. för snart 5 år sedan minns tiden låg i en säng i sexveckor vägrade gå ut , prata inte med nån alls inte ens med min mamma som var hemma då och jobbade på en bok. Jag åt inget heller. Nu mår jag bra trots allt.


Men annars så säger jag som de andra . det är bara du som avgör när du är redo .
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
10 508
Senast: Imna
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 526
Senast: Ramona
·
Övr. Katt Det vill sig inte riktigt med att introducera katt nummer tre. Y är en 12-årig kastrerad hane. Levt med sällskap hela livet minus två...
Svar
15
· Visningar
1 908
Senast: Pilot
·
Övr. Katt Dörrar: Tillåt inga stängda dörrar någonstans i något rum, inklusive garderobsdörrar. För att öppna en dörr, ställ dig på bakbenen och...
Svar
13
· Visningar
2 231
Senast: corona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp