När den andra inte vill ha fler

[Sofie_B]

Kära buke! Det måste finnas många här som har gått igenom det jag (troligtvis) kommer gå igenom, så nu vill jag höra era tankar och erfarenheter.

Ni som har anpassat er efter er partners önskemål kring antal barn och därmed skaffat färre än ni från början tänkt er, hur har ni känt kring det? Har det varit en sorg? Har ni blivit bittra? Har det påverkat er relation och i så fall hur?

Jag har alltid sagt att jag vill ha två barn och att jag aldrig ska träffa någon som har barn sedan tidigare. För snart tre år sedan lämnade jag min fästman som jag varit tillsammans med i 8 år, för att tanken på barn och hus med honom gav mig panik. 8 månader senare träffade mannen i mitt liv. Trots att han på pappret är allt jag bestämt sagt att jag inte ville ha så är han den jag är menad att leva med. Det finns inte ett tvivel i min kropp kring det. Vi är idag gifta och bor i hus tillsammans med vår 8 veckor gamla son och hans två söner på 9 och 11 år som bor hos oss varannan vecka. Livet just nu är verkligen helt perfekt, det tycker både jag och mannen. Jag njuter så otroligt mycket på vår son och älskar att vara mamma mycket mer än jag kunnat ana (även om jag alltid trott att jag skulle tycka att det är underbart). Nu har vi börjat diskutera hur vi ska göra med antal barn. Mannen har alltid bara velat ha ett till, egentligen var han klar med barn redan när han träffade mig, men vi pratade om det tidigt och jag sa att jag inte kan leva utan egna (eget?) barn. Han var då beredd att skaffa ett till och var väldigt positiv till det, gällande en potentiell tvåa har vi sagt att vi får se. Dock har mannen sagt att han inte vill bli pappa efter 45 och att det är ett definitivt nej från hans sida. Han fyller 40 i år.

Mannen vill inte skaffa ett barn till utan tycker att tre räcker. Om jag verkligen, verkligen, verkligen vill går han nog att övertala, jag vet dock inte riktigt hur jag känner. Rent logiskt så finns det stora fördelar med tre barn. Jag ser många risker för att det skulle bli jobbigt för oss alla om vi skaffade en fjärde. I alla fall allt för tätt (började vidareutveckla det här men då blev det så galet långt så kan ta det senare om det är någon som tycker att det är relevant). Men samtidigt så är det här med att ha barn det bästa jag någonsin upplevt i livet och jag är så rädd att jag om fem år kommer känna att jag absolut vill göra det igen och sen bli bitter över att behöva "ge upp" ett barn bara för att han har barn sedan tidigare.

Sååå.. Hit me med alla era tankar och erfarenheter! Förstår att det är väldigt individuellt, men ändå intressant att höra hur ni har resonerat och känt kring frågan. Det är ju verkligen en otroligt stor fråga att ta ställning till.

 

[Fibusen]

Det blir ju klart jobbigare praktiskt, ni kan inte åka alla i samma bil osv, men det får ju att lösa med större bil. Väntar ni dessutom ca 5 år så är hans största 16, och kanske inte så sugen att följa med övriga familjen.

Jag har ett eget barn och jag är nöjd med det. Hade gärna haft ett till men jag och pappan separerade och för mig är det tvärnit med att ha barn med olika pappor. I värsta tänkbara fall så går även nya förhållandet i kras och så står man där med två barn som ska till två olika pappor... Jag jobbar dessutom väldigt oregelbundna tider och pappan till nuvarande var inte så imponerad att vi behövde byta en dag mitt i veckan osv, utan tyckte att det var mitt problem att lösa och jag fick väll säga upp mig då... Vad han tänkte att jag och sonen skulle bo och leva av då, det vet jag inte...

Det har för övrigt varit väldigt mycket tjafs och sätta sig på tvären och jag har fått höra att han ska göra allt i sin makt för att göra mitt liv till ett helvete, och mycket "det skiter väll jag i, det är ditt val att separera så då får du lösa det", så inte så mycket samarbete direkt... Nu kunde vi tack och lov lägga om schemat på jobbet så jag jobbar mindre när jag har sonen och mer på pappaveckorna. Dessutom så har vi väll blivit sams jag och pappan också så vi iallafall kan diskutera saker om det skulle bli något, men jag kommer som sagt aldrig riskera att göra om processen med en ny pappa och ett nytt barn, därav så får jag nöja mig med ett barn. Nu är han dessutom så pass stor (5,5) och bara tanken på att börja om med blöjor, vakna nätter osv ger mig en släng av panik.

Känner du däremot att du verkligen verkligen vill ha ett barn till så tycker jag att du ska ta upp det med honom, fråga vart han verkligen står, hur han tänker och varför han tänker så. Ni kanske kommer fram tillsammans till att ni vill, eller inte vill. Eller så är ni oense och då får du besluta om det är värt att stanna hos honom, eller lämna och skaffa ett till på annat håll. Alternativet är att skaffa barn ensam finns ju också.

 

[Kattennizze]

Jag hade valt barn före man. För mig var det här med barn en dealbreaker, om mannen inte ville ha barn så hade vi inte blivit ihop. Ingen kan ju råda någon annan men jag hade inte velat övertala någon som egentligen inte ville innerst inne. Då hade jag lämnat och skaffat barn själv.

 

[Kilauea]

Jag hade valt barn före man. För mig var det här med barn en dealbreaker, om mannen inte ville ha barn så hade vi inte blivit ihop. Ingen kan ju råda någon annan men jag hade inte velat övertala någon som egentligen inte ville innerst inne. Då hade jag lämnat och skaffat barn själv.

Fast i det här fallet så har ju ts ett barn nu. Frågan gällde ju om fler gemensamma.

Min sambo frågade det redan innan vi träffades, hur jag ställde mig till barn. För att det är så viktigt för honom.
Det verkar ju ts ha tagit upp med sin man också, bara att de inte sagt hur många.

 

[kevina]

Jag hade valt barn före man. För mig var det här med barn en dealbreaker, om mannen inte ville ha barn så hade vi inte blivit ihop. Ingen kan ju råda någon annan men jag hade inte velat övertala någon som egentligen inte ville innerst inne. Då hade jag lämnat och skaffat barn själv.

Jag tänker att det dock kan vara ett stort steg att lämna en relation som man tycker är bra och har en 8 veckors son för att eventuellt träffa någon ny att skaffa barn med eller göra det själv.
Det hade nog varit skillnad om TS inte redan haft barn med mannen.

 

[Kattennizze]

Fast i det här fallet så har ju ts ett barn nu. Frågan gällde ju om fler gemensamma.

Min sambo frågade det redan innan vi träffades, hur jag ställde mig till barn. För att det är så viktigt för honom.
Det verkar ju ts ha tagit upp med sin man också, bara att de inte sagt hur många.

Jag uppfattade inlägget såsom att mannen inte ville ha fler. JAG hade lämnat en relation då, TS frågade ju efter andras åsikter.jag kan absolut förstå mannen, jag skulle inte vilja ha fyra barn. Men min åsikt är att man måste gå efter sin egen övertygelse, vad vill jag innerst inne och vad är jag beredd/inte beredd att kompromissa med. För mig hade det varit en dealbreaker, så om min man inte velat haft fler barn hade jag nog lämnat.

 

[Kattennizze]

Jag tänker att det dock kan vara ett stort steg att lämna en relation som man tycker är bra och har en 8 veckors son för att eventuellt träffa någon ny att skaffa barn med eller göra det själv.
Det hade nog varit skillnad om TS inte redan haft barn med mannen.

För mig är barn viktigare än relation. För andra inte. Det är helt enkelt olika.

 

[ako]

Kära buke! Det måste finnas många här som har gått igenom det jag (troligtvis) kommer gå igenom, så nu vill jag höra era tankar och erfarenheter.

Ni som har anpassat er efter er partners önskemål kring antal barn och därmed skaffat färre än ni från början tänkt er, hur har ni känt kring det? Har det varit en sorg? Har ni blivit bittra? Har det påverkat er relation och i så fall hur?

Jag har alltid sagt att jag vill ha två barn och att jag aldrig ska träffa någon som har barn sedan tidigare. För snart tre år sedan lämnade jag min fästman som jag varit tillsammans med i 8 år, för att tanken på barn och hus med honom gav mig panik. 8 månader senare träffade mannen i mitt liv. Trots att han på pappret är allt jag bestämt sagt att jag inte ville ha så är han den jag är menad att leva med. Det finns inte ett tvivel i min kropp kring det. Vi är idag gifta och bor i hus tillsammans med vår 8 veckor gamla son och hans två söner på 9 och 11 år som bor hos oss varannan vecka. Livet just nu är verkligen helt perfekt, det tycker både jag och mannen. Jag njuter så otroligt mycket på vår son och älskar att vara mamma mycket mer än jag kunnat ana (även om jag alltid trott att jag skulle tycka att det är underbart). Nu har vi börjat diskutera hur vi ska göra med antal barn. Mannen har alltid bara velat ha ett till, egentligen var han klar med barn redan när han träffade mig, men vi pratade om det tidigt och jag sa att jag inte kan leva utan egna (eget?) barn. Han var då beredd att skaffa ett till och var väldigt positiv till det, gällande en potentiell tvåa har vi sagt att vi får se. Dock har mannen sagt att han inte vill bli pappa efter 45 och att det är ett definitivt nej från hans sida. Han fyller 40 i år.

Mannen vill inte skaffa ett barn till utan tycker att tre räcker. Om jag verkligen, verkligen, verkligen vill går han nog att övertala, jag vet dock inte riktigt hur jag känner. Rent logiskt så finns det stora fördelar med tre barn. Jag ser många risker för att det skulle bli jobbigt för oss alla om vi skaffade en fjärde. I alla fall allt för tätt (började vidareutveckla det här men då blev det så galet långt så kan ta det senare om det är någon som tycker att det är relevant). Men samtidigt så är det här med att ha barn det bästa jag någonsin upplevt i livet och jag är så rädd att jag om fem år kommer känna att jag absolut vill göra det igen och sen bli bitter över att behöva "ge upp" ett barn bara för att han har barn sedan tidigare.

Sååå.. Hit me med alla era tankar och erfarenheter! Förstår att det är väldigt individuellt, men ändå intressant att höra hur ni har resonerat och känt kring frågan. Det är ju verkligen en otroligt stor fråga att ta ställning till.

Trist svar kanske, men ta det lugnt . Det är ju fem år tills han är 45! Och han har ju inte sagt nej som jag förstod det. Låt frågan vara i ett år eller två.
Det finns tid!
Lycka till och grattis till bäbisen!

 

[Sofie_B]

Det blir ju klart jobbigare praktiskt, ni kan inte åka alla i samma bil osv, men det får ju att lösa med större bil. Väntar ni dessutom ca 5 år så är hans största 16, och kanske inte så sugen att följa med övriga familjen.

Jag har ett eget barn och jag är nöjd med det. Hade gärna haft ett till men jag och pappan separerade och för mig är det tvärnit med att ha barn med olika pappor. I värsta tänkbara fall så går även nya förhållandet i kras och så står man där med två barn som ska till två olika pappor... Jag jobbar dessutom väldigt oregelbundna tider och pappan till nuvarande var inte så imponerad att vi behövde byta en dag mitt i veckan osv, utan tyckte att det var mitt problem att lösa och jag fick väll säga upp mig då... Vad han tänkte att jag och sonen skulle bo och leva av då, det vet jag inte...

Det har för övrigt varit väldigt mycket tjafs och sätta sig på tvären och jag har fått höra att han ska göra allt i sin makt för att göra mitt liv till ett helvete, och mycket "det skiter väll jag i, det är ditt val att separera så då får du lösa det", så inte så mycket samarbete direkt... Nu kunde vi tack och lov lägga om schemat på jobbet så jag jobbar mindre när jag har sonen och mer på pappaveckorna. Dessutom så har vi väll blivit sams jag och pappan också så vi iallafall kan diskutera saker om det skulle bli något, men jag kommer som sagt aldrig riskera att göra om processen med en ny pappa och ett nytt barn, därav så får jag nöja mig med ett barn. Nu är han dessutom så pass stor (5,5) och bara tanken på att börja om med blöjor, vakna nätter osv ger mig en släng av panik.

Känner du däremot att du verkligen verkligen vill ha ett barn till så tycker jag att du ska ta upp det med honom, fråga vart han verkligen står, hur han tänker och varför han tänker så. Ni kanske kommer fram tillsammans till att ni vill, eller inte vill. Eller så är ni oense och då får du besluta om det är värt att stanna hos honom, eller lämna och skaffa ett till på annat håll. Alternativet är att skaffa barn ensam finns ju också.

Vad jobbigt det låter, men skönt att det i alla fall har blivit bättre med relationen till exet!

Att lämna är helt otänkbart. Jag skulle aldrig välja att vara utan mitt barn 50 % av tiden och aldrig vilja förneka honom att vara med sin pappa 50 % av tiden. Aldrig skulle jag heller vilja ha barn ensam och jag skulle aldrig kunna hitta en bättre pappa till barn nummer två, så det är otänkbart. Men ja, självklart kommer vi försöka prata ihop oss, men jag ser en viss risk att någon måste "ge med sig" och anpassa sig efter den andras vilja.

 

[Sofie_B]

Jag hade valt barn före man. För mig var det här med barn en dealbreaker, om mannen inte ville ha barn så hade vi inte blivit ihop. Ingen kan ju råda någon annan men jag hade inte velat övertala någon som egentligen inte ville innerst inne. Då hade jag lämnat och skaffat barn själv.

Så hade jag också känt, om det varit inget barn eller barn. Nu visste jag att mannen helst bara ville ha ett barn till och han står ju kvar vid det, även om han nog går att övertala till två. Samma sak är det för mig, jag har hela tiden sagt två och står kvar vid det, men kan nog övertygas om att bara ett är bäst för vår situation också.

 

[Sofie_B]

Fast i det här fallet så har ju ts ett barn nu. Frågan gällde ju om fler gemensamma.

Min sambo frågade det redan innan vi träffades, hur jag ställde mig till barn. För att det är så viktigt för honom.
Det verkar ju ts ha tagit upp med sin man också, bara att de inte sagt hur många.

Precis! Vi har pratat om antalet också och han vet att jag vill ha två och jag vet att han helst bara vill ha ett. Det har vi båda vetat hela tiden, men vi har sagt att vi får se. Det är så många pusselbitar som ska falla på plats för att vi alla ska må bra i det här så det har varit omöjligt att säga. Vi får väl fortfarande se också, kanske kommer tvåårstrotsen och golvar oss och så känner jag "aldrig mer!".

 

[Sofie_B]

Jag tänker att det dock kan vara ett stort steg att lämna en relation som man tycker är bra och har en 8 veckors son för att eventuellt träffa någon ny att skaffa barn med eller göra det själv.
Det hade nog varit skillnad om TS inte redan haft barn med mannen.

Precis, för min del (obs, inga värderingar kring hur andra gör) hade det känts oerhört egoistiskt och hade blivit sämre för både mig, mannen och vår son. Så nej, jag lämnar inte en fantastisk man som jag är otroligt lycklig med bara för att jag nog helst hade velat ha två barn. Ett liv med min son på varannan vecka, ett eget barn och vara helt ensam i den upplevelsen och kanske ett förhållande som inte är lika bra lockar inte. Inte alls.

 

[kevina]

Så hade jag också känt, om det varit inget barn eller barn. Nu visste jag att mannen helst bara ville ha ett barn till och han står ju kvar vid det, även om han nog går att övertala till två. Samma sak är det för mig, jag har hela tiden sagt två och står kvar vid det, men kan nog övertygas om att bara ett är bäst för vår situation också.

Så din man kan eventuellt tänka sig ett till barn inom fem år. Jag hade nog i den situationen försökt landa lite nu med ett nytt barn och se hur det utvecklar sig. Kanske känner du annorlunda om ett par år och kanske gör han det.
Om det inte är så att du pga tex ålder känner att du måste ta ett beslut idag..

 

[Sofie_B]

Trist svar kanske, men ta det lugnt . Det är ju fem år tills han är 45! Och han har ju inte sagt nej som jag förstod det. Låt frågan vara i ett år eller två.
Det finns tid!
Lycka till och grattis till bäbisen!

Hehe, jag vet.. men det är ju så, man har gott om tid att gå hemma och grubbla över saker och ting när man är mammaledig. Sen bidrar alla hormoner som rusar i kroppen med all säkerhet också, jag tycker att det är SÅ mysigt med bebis samtidigt som jag tycker att han växer upp så galet snabbt, så själva tanken på att aldrig mer få ha en sån här liten ger mig panik. Men nej, du har rätt. Han har inte sagt nej och jag känner bestämt att jag inte vill ha två tätt utan att det ska vara minst 3 år mellan barnen, så än finns det gott om tid!

Tack så mycket!

 

[Sofie_B]

Så din man kan eventuellt tänka sig ett till barn inom fem år. Jag hade nog i den situationen försökt landa lite nu med ett nytt barn och se hur det utvecklar sig. Kanske känner du annorlunda om ett par år och kanske gör han det.
Om det inte är så att du pga tex ålder känner att du måste ta ett beslut idag..

Så är det absolut. Man vet aldrig vad man känner om några år och jag är bara 31 så än finns det tid.

 

[supersonic]

Vi har alltid sagt två barn och varit överens om det. Men sen blev jag oplanerat gravid med nummer två och ända sedan dess har jag önskat ett barn till, men först om några år. Men sambon säger nej och är hittills väldigt bestämd med det så det lutar åt att det inte blir fler, jag känner det som att det fattas något men respekterar såklart sambons nej.
Nu är vår minsta bara ett och det har varit lite jobbigt med honom i perioder innan vi upptäckte allergi så det har bara gjort sambon mer bestämd. Jag ger det nåt år så pratar vi igen.
Han frågade mig precis när minstingen fötts om jag verkligen ville ha en till, han trodde han var smart men mitt svar var att han skulle fråga igen om några dagar

 

[Saigon]

Hehe, jag vet.. men det är ju så, man har gott om tid att gå hemma och grubbla över saker och ting när man är mammaledig. Sen bidrar alla hormoner som rusar i kroppen med all säkerhet också, jag tycker att det är SÅ mysigt med bebis samtidigt som jag tycker att han växer upp så galet snabbt, så själva tanken på att aldrig mer få ha en sån här liten ger mig panik. Men nej, du har rätt. Han har inte sagt nej och jag känner bestämt att jag inte vill ha två tätt utan att det ska vara minst 3 år mellan barnen, så än finns det gott om tid!

Tack så mycket!

När mitt barn var i ungefärlig ålder med ditt nu, upptogs alla mina tankar på hur mga barn vi skulle ha framöver. Liksom du var jag så upp-över-öronen-förälskad i situationen att jag plötsligt tyckte att ett helt fotbollslag och ett liv som hemma-fru var det mest ideala som jag kunde tänka mig. Jag kan lätt säga att jag var lite besatt i tankegångarna.

Med tiden lugnade både jag och hormonerna ner sig och plötsligt kunde jag resonera mer klart kring det. Och insåg att det var tur att jag inte agerade på de känslorna jag kände då. För idag är vi båda ganska säkra på att vi inte ska ha fler barn.

Så mitt råd är att andas och vänta.

 

[Kiwifrukt]

Du är ju fortfarande "ung" om man kan säga så, och det är ändå fem år tills han är 45, och framför allt har ni ju er son. Jag hade avvaktat några år. Kanske har han ändrat sig om två-tre år, eller så kan ju du känna annorlunda när er son är större. Sambons barn är ju också äldre då, som någon annan skrev är ju inte en sextonåring lika sugen på att hänga med familjen på allt som en elvaåring, och i vilket fall blir tiden med storfamiljsanpassade bilar och sånt begränsat när hans äldre barn är så mycket större då.

Jag är lite i samma sits som din sambo, fast utan att ha ett förhållande. Jag vill inte ha barn, definitivt inte mer än ett, och kommer dessutom ha svårt att få barn på naturlig väg. Jag har jättesvårt att se mig själv tillsammans med en man som antingen inte har några egna barn men vill ha, eller med en som redan har men gärna vill ha gemensamma. Delvis därför det tog slut med mitt ex, han var nio år äldre än jag (närmade sig 40) och vill ha många barn. Har inga sen innan. Jag kunde inte ge honom det han helst av allt vill ha. Nu var det absolut inte bara därför det tog slut, och nu har ju ni faktiskt ett gemensamt barn vilket gör er situation annorlunda. Men i ert fall har ni ju lite tid på er att tänka och landa i er nya familj och komma fram till ett beslut som är bra för er båda.

 

[fio]

Jag hade oxå väntat om jag var du. Är han mannen du vill leva med och det är otänkbart att lämna då har du väl redan svaret på frågan?

Jag har inga barn så jag är väl inte rätt person att säga att jag aldrig hade valt bort mannen i mitt liv för att få ett barn till. Hade varit en helt annan grej om ni inte hade haft barn alls och han inga ville ha. Men att riskera att bli olycklig en lång tid framöver för att få ett barn till , hur lyckligt blir det liksom?

Kan ju finnas en risk att barn nr 2 bara blir en påminnelse om den lyckan du gick miste om .... eller så träffar du en ny man som du blir ännu mer lycklig med, vem vet Det blir ju en chansning!

 

[KattenKorven]

När min dotter var fem-sex veckor ville jag ha minst fyra barn, gärna typ ännu fler. Sen lugnade hormonerna ner sig efter några månader och jag insåg att det nog räckte med ett till, om ens det. Mitt råd är att inte försöka fatta några beslut om antalet framtida barn när du befinner dig mitt i det första hormongalna bebisruset. Försök släppa det i några månader och gosa med bebisen istället.