När barnet inte kan bo hemma?

Emine

Trådstartare
Ska försöka fatta mig kort, vi är en normal familj med jobb och 3 barn. 1 pojke på 15 med Autism och drag av ADD. Förmodligen någon form av trotsyndrom också. Syskonen är betydligt yngre än honom, inga diagnoser.



Det har varit stora problem med äldsta barnet flera år men först nu börjar det eskalera totalt och han drar verkligen all energi vi har.

Vi är totalt slutkörda och det är inte rätt mot småsyskonen heller då han gör allt för att provocera dem tills det blir vansinniga eller gråter. Båda har uttalat att de inte orkat bo med honom. Hela familjen är totalt dränerade på energi.



Sonen har sista åren gått från jobbig till totalt omöjlig. Förutom att han slår sina småsyskon och nästan tvångsmässigt stirrar på dem för att retas, tar deras saker osv så slår han även mig. Jag kan alltså inte längre säga till honom något eller hjälpa de mindre barnen från honom. Med sambon går det kanske lite lättare men jag börjar bli rädd att vara ensam med honom och det är skrik och kaos dagarna i ända.



Han sköter inte skolan utan är skärmberoende och gör annat. Och vad vi säger eller skolan spelar ingen roll. Han stjäl saker hemma, allt från godsaker till pengar. Han behöver passas hela tiden i princip.

Ber jag honom tex att flytta på sig lite ställer han sig och tittar ner på mig och liksom utmanar mig att ”försök du”. Detsamma gäller det mesta.



Han skriker och gapar konstant och argumenterar in i avsurdum. Han slutar liksom aldrig ”mala”. Han pratar otroligt illa om oss- till alla ser till att vi blir anmälda till soc. Soc utreder såklart men kommer fram till samma sak gång på gång- att problemen ligger hos honom. Och att hans påståenden inte är sanna.



Och att hans anmälningar är tagna ur luften av anledning att han varit arg.Då gör han så för att straffa oss- vilket han själv erkänner . Han har en pappa han aldrig bott med men som han träffar extremt sporadiskt som glatt hejar på sonens elakheter och talar illa om i synnerhet mig som mamma.

Pappan har varit strulig i många år tills han till sist blev dömd för olaga hot och trakasserier. Detta var 2009 men hatet finns kvar.



En dag kan se ut såhär: 30 minuters tjat att han skall gå upp medan kan vägrar resa sig. När han väl går upp skall han inte äta fruksost utan det får man tjata om. Han har medicin han måste ta som han fuskar med.



Sedan tjatar han om datatid alt tjafsar som argumenterar i timmar. Psykar mig och sina syskon. Vägrar göra sina sysslor eller hjälpa till med något tex sitt husdjur. Det han skall göra är att fixa disken och hålla lite ordning på sitt rum. Enligt honom behöver ingen annan i hans ålder göra det ,alla andra får ha sina datorer och mobiler som de vill vilket han inte får. Hade han fått ha datorn fritt och ingen passat honom hade han kunnat dygna till han svalt ihjäl. Han känner inte sånt.



Sedan håller det på så, hela dagen. Oftast orkar man inte med att göra någon utflykt eller dyl, för han förstör allt.



Vi har försökt hålla en struktur, scheman han själv har okejat. Elektroniska hjälpmedel osv. Haft kontakt med habiliteringen många år och pedagogik och hjälpmedel i all ära men när han själv medvetet vägrar vet ingen hur man gör.



Han går inte att lämna ensam hemma, då blir det kaos med syskonen som ringer och gråter bara vi tar en promenad för att han psykar dem. De kan inte ta hem kompisar såsom han håller på.



De få helger han är borta är det som hela familjen fungerar igen. Småsyskonen umgås, speciellt den ena orkar inte med allt bråk utan stänger in sig på rummet konstant. Vi vuxna orkar prata med varandra igen och umgås. Man man mysa utan att det blir bråk och alla umgås. Det är som att all stress försvinner. Och det är hemskt att säga. Just nu går vi i familjebehandling jag sambon och sonen vid separata tillfällen.



De ser ju också att han inte fungerat normalt, är beräknande och att det är tufft. Vi är precis i början av det dock. Men även där, alla möten kring honom med skola, socialtjänst, läkare osv är ett heltidsjobb.



Vi har väl kommit dit där vi känner att det funkar inte att han bor kvar hemma. Främst för att jag är rädd för honom och tycker det är obehagligt att vara ensam med honom. Han har noll respekt för mig. Och har dessutom från sin pappa fått ett otroligt elakt sätt mot mig. Jag hör ju pappan genom sonen. Jag är sjukskriven fast jag inte är sjuk och bara vill ha pengar, jag stjäl tydligen saker (aldrig stulit nåt i mitt liv), jag har dåligt rykte (tror inte ens sonen vet vad det är) osv osv.



Vad kan man göra? För detta håller inte, ingen mår bra av det. Jag känner mig snart lika usel som sonen påstår som aldrig är glad och aldrig orkar.



Och vad finns det för alternativ när en 15 åring inte kan bo hemma. Hur länge skall man orka?

Sonen vill egentligen bo hos sin pappa enligt egen utsago. Pappan vill dock inte detta vad jag förstår.
 
Kan ni få någon hjälp av kommun med tex växelboende eller stödfamilj? Så han kommer bort och kanske får ett annat perspektiv och ni får vila.
 
Familjehemsplacering, stödboende, hvb-hem, soc borde veta vilka möjligheter som finns när man känner att man inte reder ut sin situation. Jag vet andra som haft samma typ av problematik med sina barn och fått lämna bort dom.
 
Kan ni få någon hjälp av kommun med tex växelboende eller stödfamilj? Så han kommer bort och kanske får ett annat perspektiv och ni får vila.

Kanske, men då en närstående arbetar där blir det komplicerat i denna kommunen.
Tyvärr brukar kan också blir värre när han varit borta ett tag
 
Familjehemsplacering, stödboende, hvb-hem, soc borde veta vilka möjligheter som finns när man känner att man inte reder ut sin situation. Jag vet andra som haft samma typ av problematik med sina barn och fått lämna bort dom.

Jag är inne på att söka gymnasium med internat för barn med NPF. Dock kostar de väl skjortan. Dock vet jag inte om han ens kommer in på något gymnasium då han inte sköter skolan alls. I hans skeva värld pga oss.
Familjebehandlaren pratade om att det vore bäst att vi kunde lösa detta hemma för att ställen där såna barn som detta hamnade på inte var så roliga. Familjehem är extremt svårt att få i denna kommunen.

Nu är jag i läget att jag känner att vi orkar inte ha honom hemma alls .Det som talar emot är att han är så otroligt manipulativ att oavsett var han än hamnar så talar han väldigt illa om oss.
Han berättar på skolan att vi tvingar honom att slava hemma, att vi slår honom och allt möjligt därav socanmälningarna. Att koppla på nya instanser med honom är alltid otroligt jobbigt.
 
Prata med socialen. Ingen mår ju bra i det här, allra minst sonen, och ni behöver allihop hjälp på olika vis för att få till en fungerande relation. Det kan vara så att hans grunddiagnoser ihop med tonårens hormonella rusher gör det här och att det snart lugnar ner sig igen men tills dess behöver ni hjälp för att eran relation inte ska bli helt förstörd. Tonåren är en jobbig period för alla men för endel är den nästintill outhärdlig och då ska man ta emot den hjälp som finns. Att lägga skulden på barnet tycker jag inte är rätt för det skapar så enormt mycket skam, skuld och dåligt självförtroende. Lägg skulden där den hör hemma, på de diagnoser som jagar ditt barn och skilj på diagnoserna och på honom, ingen är sina diagnoser och det är inte han heller utan det som behövs är hjälp att hantera det här.
När ni har fått en orosanmälan på er, har ni då varit ärliga med hur det är och har ni då fått erbjudande om någon hjälp? Om inte så ta kontakt själva och be om hjälp.

Att en närstående arbetar på kommunen får ni helt enkelt bortse ifrån. Du, dina barn och din sambo behöver hjälp, då är det inte läge att försöka hålla uppe någon fasad som kan få hela familjen att rämna till slut.
 
Prata med socialen. Ingen mår ju bra i det här, allra minst sonen, och ni behöver allihop hjälp på olika vis för att få till en fungerande relation. Det kan vara så att hans grunddiagnoser ihop med tonårens hormonella rusher gör det här och att det snart lugnar ner sig igen men tills dess behöver ni hjälp för att eran relation inte ska bli helt förstörd. Tonåren är en jobbig period för alla men för endel är den nästintill outhärdlig och då ska man ta emot den hjälp som finns. Att lägga skulden på barnet tycker jag inte är rätt för det skapar så enormt mycket skam, skuld och dåligt självförtroende. Lägg skulden där den hör hemma, på de diagnoser som jagar ditt barn och skilj på diagnoserna och på honom, ingen är sina diagnoser och det är inte han heller utan det som behövs är hjälp att hantera det här.
När ni har fått en orosanmälan på er, har ni då varit ärliga med hur det är och har ni då fått erbjudande om någon hjälp? Om inte så ta kontakt själva och be om hjälp.

Att en närstående arbetar på kommunen får ni helt enkelt bortse ifrån. Du, dina barn och din sambo behöver hjälp, då är det inte läge att försöka hålla uppe någon fasad som kan få hela familjen att rämna till slut.

Jag vet ju att det är hans diagnoser som gör det, hans ”trotsperioder” har varit extrema. Och just nu är han extrem men däremot blivit så medvetet elak. Det har han aldrig varit förut, han kan sitta och ösa ur sig hur ful och elak jag är, misslyckad och oälskad samtidigt som han sitter och hånler. Samma hånleende han använder när han utmanar och tex ställer sig ivägen för mig. För att han vet att han kan göra vad han vill då han är fysiskt starkare än jag. Besvärlig och väldigt resurskrävande har han alltid varit men det som är nu är extremt.

Han är också enormt påhejad av sin pappa och dennes sambo. De saker jag hör ifrån honom är pappans ord. Sonen har själv inte en aning om uttrycket ”dåligt rykte” och dess innebörd. Hans pappa har varit mycket frånvarande under hans uppväxt, och när han nu träffar honom några gånger om året så ser han ju bara positiva saker med pappan. Samt en stark önskan att vara pappa till lags. Och hur bra det vore att bo där, där får man ju ha skärmtid 24/7 och bara göra roliga saker. Att han bara får lov att vara där som gäst extremt sporadiskt kan han liksom inte koppla.

Vi har varit extremt ärliga vid anmälningarna.Men inte fått någon hjälp trots att vi bett om det förän nu. Denna socialsekreteraren var den som hjälpte oss med familjebehandlingen och hon kommer också att följa upp detta. Jag har ett väldigt positivt intryck av henne. Hon hade också sökt i tidigare utredningar och även pratat med sonen och hon ser också mönstret som han även erkände ”han säger saker om oss, för att han just då är arg” och då agerar ju skolan som har anmälningsplikt. Och han har inte förmågan alls att se orsak och verkan. Även om han rätt ofta hånflinar åt oss och uttrycker att han tycker det är ”rätt åt oss”.

Om den närstående som jag utryckte det råkar vara jag, då blir det knepigare. Jag varken kan eller får jobba med honom yrkesmässigt.
 
Har ni kontakt med omsorgsförvaltningen utifrån att han har rätt till insatser via LSS? Låter ju som att ett stödboende kanske kunde vara det som är mest rimligt, HVB-hem skulle jag inte rekommendera för någon med hans svårigheter, men boenden som är särskilt inriktade mot autism brukar vara bättre tycker jag. Familjehem är nog som du säger också väldigt svårt att få och troligen skulle det inte blir bättre där än hemma eftersom det är helt vanliga familjer, risken är istället att de inte orkar och att han måste flyttas runt vilket ju bara blir ett misslyckande för honom.
 
Har ni kontakt med omsorgsförvaltningen utifrån att han har rätt till insatser via LSS? Låter ju som att ett stödboende kanske kunde vara det som är mest rimligt, HVB-hem skulle jag inte rekommendera för någon med hans svårigheter, men boenden som är särskilt inriktade mot autism brukar vara bättre tycker jag. Familjehem är nog som du säger också väldigt svårt att få och troligen skulle det inte blir bättre där än hemma eftersom det är helt vanliga familjer, risken är istället att de inte orkar och att han måste flyttas runt vilket ju bara blir ett misslyckande för honom.

Vi håller på att söka LSS, han borde ju vara berättigad. Men är först nu jag känner att vi verkligen är i behov av insatser.

Tyvärr finns inget permanent stödboende, bara kortids i kommunen. Frågan är om det ens finns för såpass unga personer som 15?
 
Har ni kontakt med omsorgsförvaltningen utifrån att han har rätt till insatser via LSS? Låter ju som att ett stödboende kanske kunde vara det som är mest rimligt, HVB-hem skulle jag inte rekommendera för någon med hans svårigheter, men boenden som är särskilt inriktade mot autism brukar vara bättre tycker jag. Familjehem är nog som du säger också väldigt svårt att få och troligen skulle det inte blir bättre där än hemma eftersom det är helt vanliga familjer, risken är istället att de inte orkar och att han måste flyttas runt vilket ju bara blir ett misslyckande för honom.
Man måste vara 16 för stödboende, men det kanske han snart är? Man får heller inte ha för stora problem om jag förstår det hela rätt. Annars är det särskilt boende som gäller, men frågan är om han kategoriserar sig för det.
 
Man måste vara 16 för stödboende, men det kanske han snart är? Man får heller inte ha för stora problem om jag förstår det hela rätt. Annars är det särskilt boende som gäller, men frågan är om han kategoriserar sig för det.

Ah, stödboende är väl fel ord då kanske, jag jobbar på utredningsgrupp med barn och ungdomar och har inte så bra koll på LSS 😅, men jag tänker mig ett heltidsboende med stöd av LSS, det har jag haft ungdomar under 16 som haft!
 
Vi håller på att söka LSS, han borde ju vara berättigad. Men är först nu jag känner att vi verkligen är i behov av insatser.

Tyvärr finns inget permanent stödboende, bara kortids i kommunen. Frågan är om det ens finns för såpass unga personer som 15?

Jag tänker att om behovet finns får ju kommunen köpa plats, vet att olika kommuner är olika benägna att göra det men tycker det känns märkligt att man ska kunna säga nej om de ser behovet. Tycker det är superbra att ni ansöker om LSS, de har ju bättre koll på hans problematik än vanliga socialtjänsten.
 
Jag vet ju att det är hans diagnoser som gör det, hans ”trotsperioder” har varit extrema. Och just nu är han extrem men däremot blivit så medvetet elak. Det har han aldrig varit förut, han kan sitta och ösa ur sig hur ful och elak jag är, misslyckad och oälskad samtidigt som han sitter och hånler. Samma hånleende han använder när han utmanar och tex ställer sig ivägen för mig. För att han vet att han kan göra vad han vill då han är fysiskt starkare än jag. Besvärlig och väldigt resurskrävande har han alltid varit men det som är nu är extremt.

Han är också enormt påhejad av sin pappa och dennes sambo. De saker jag hör ifrån honom är pappans ord. Sonen har själv inte en aning om uttrycket ”dåligt rykte” och dess innebörd. Hans pappa har varit mycket frånvarande under hans uppväxt, och när han nu träffar honom några gånger om året så ser han ju bara positiva saker med pappan. Samt en stark önskan att vara pappa till lags. Och hur bra det vore att bo där, där får man ju ha skärmtid 24/7 och bara göra roliga saker. Att han bara får lov att vara där som gäst extremt sporadiskt kan han liksom inte koppla.

Vi har varit extremt ärliga vid anmälningarna.Men inte fått någon hjälp trots att vi bett om det förän nu. Denna socialsekreteraren var den som hjälpte oss med familjebehandlingen och hon kommer också att följa upp detta. Jag har ett väldigt positivt intryck av henne. Hon hade också sökt i tidigare utredningar och även pratat med sonen och hon ser också mönstret som han även erkände ”han säger saker om oss, för att han just då är arg” och då agerar ju skolan som har anmälningsplikt. Och han har inte förmågan alls att se orsak och verkan. Även om han rätt ofta hånflinar åt oss och uttrycker att han tycker det är ”rätt åt oss”.

Om den närstående som jag utryckte det råkar vara jag, då blir det knepigare. Jag varken kan eller får jobba med honom yrkesmässigt.

Men nog har väl kommunen ha en plan för hur de ska agera om det blir situationer där man kan behöva prata om jäv och hantera det?
 
Jag vet ju att det är hans diagnoser som gör det, hans ”trotsperioder” har varit extrema. Och just nu är han extrem men däremot blivit så medvetet elak. Det har han aldrig varit förut, han kan sitta och ösa ur sig hur ful och elak jag är, misslyckad och oälskad samtidigt som han sitter och hånler. Samma hånleende han använder när han utmanar och tex ställer sig ivägen för mig. För att han vet att han kan göra vad han vill då han är fysiskt starkare än jag. Besvärlig och väldigt resurskrävande har han alltid varit men det som är nu är extremt.

Han är också enormt påhejad av sin pappa och dennes sambo. De saker jag hör ifrån honom är pappans ord. Sonen har själv inte en aning om uttrycket ”dåligt rykte” och dess innebörd. Hans pappa har varit mycket frånvarande under hans uppväxt, och när han nu träffar honom några gånger om året så ser han ju bara positiva saker med pappan. Samt en stark önskan att vara pappa till lags. Och hur bra det vore att bo där, där får man ju ha skärmtid 24/7 och bara göra roliga saker. Att han bara får lov att vara där som gäst extremt sporadiskt kan han liksom inte koppla.

Vi har varit extremt ärliga vid anmälningarna.Men inte fått någon hjälp trots att vi bett om det förän nu. Denna socialsekreteraren var den som hjälpte oss med familjebehandlingen och hon kommer också att följa upp detta. Jag har ett väldigt positivt intryck av henne. Hon hade också sökt i tidigare utredningar och även pratat med sonen och hon ser också mönstret som han även erkände ”han säger saker om oss, för att han just då är arg” och då agerar ju skolan som har anmälningsplikt. Och han har inte förmågan alls att se orsak och verkan. Även om han rätt ofta hånflinar åt oss och uttrycker att han tycker det är ”rätt åt oss”.

Om den närstående som jag utryckte det råkar vara jag, då blir det knepigare. Jag varken kan eller får jobba med honom yrkesmässigt.

Kan inte kommunen (som väl är din arbetsgivare) placera dig på en annan arbetsplats inom kommunen om din son behöver bo där du arbetar nu?
 
Familjehem är nog som du säger också väldigt svårt att få och troligen skulle det inte blir bättre där än hemma eftersom det är helt vanliga familjer, risken är istället att de inte orkar och att han måste flyttas runt vilket ju bara blir ett misslyckande för honom.
Men det kan också vara det uppvaknande som han behöver.
Om man uppför sig illa så får man inte vara kvar.
@Emine hos er så känner han sig säker, typ de måste ta hand om mig oavsett hur jag beter mig.
Det kommer inte att bli bra i längden.
Konsekvens av dåligt uppförande är vad som måste till.
Han måste förlora på att uppföra sig illa och vinna på att uppföra sig väl.

Har du någon annan erfarenhet av Autister än din son?
 
Men det kan också vara det uppvaknande som han behöver.
Om man uppför sig illa så får man inte vara kvar.
@Emine hos er så känner han sig säker, typ de måste ta hand om mig oavsett hur jag beter mig.
Det kommer inte att bli bra i längden.
Konsekvens av dåligt uppförande är vad som måste till.
Han måste förlora på att uppföra sig illa och vinna på att uppföra sig väl.

Har du någon annan erfarenhet av Autister än din son?

Jag tycker nog inte att det är en rimlig orsak till att prova något som inte fungerar, att misslyckas på det sättet mår inget barn bra av. Han har ju svårigheter och jag tänker att han säkert gör så gott han kan men att han behöver en annan typ av hjälp.
 
Jag tror att han klarar av det.
Orsaken till det är beskrivningen av honom som manipulativ.
Om man kan manipulera så kan man uppföra sig väl om det finns egen vinning i det.

Har du erfarenhet av Autister?
De är inte korkade alls utan söker bara enklaste vägen till eget nöje och välbehag.
Andra bryr de sig inte om, de får klara sig själva.

Det där är en felaktig och dömande bild av personer med autism. Att personer med autism skulle sakna empati är en segdragen och skadlig myt. Autism kan innebära svårigheter att läsa och uttrycka sociala signaler. Störning av empatisk förmåga och manipulation kan i vissa fall samförekomma men är inte del av diagnoskriterierna (se DCM 4 eller ICD 10)

/Logoped och person med autismdiagnos
 
Det där är en felaktig och dömande bild av personer med autism. Att personer med autism skulle sakna empati är en segdragen och skadlig myt. Autism kan innebära svårigheter att läsa och uttrycka sociala signaler. Störning av empatisk förmåga och manipulation kan i vissa fall samförekomma men är inte del av diagnoskriterierna (se DCM 4 eller ICD 10)

/Logoped och person med autismdiagnos

:bow::bow::bow:

Ja, vi autister kan ha svårt för att bete oss rätt i alla sammanhang och svårt för att läsa och förstå andra, speciellt i tonåren då det är så mycket annat som händer i kropp och knopp, men att därifrån dra slutsatsen att vi är kallblodsegoister är bara vidrigt. Visst förekommer det men det beror då i regel på komorbiditet med någon annan diagnos, inte att autism är lika med noll empati.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Vi har 2 barn. Ett på 10 och ett på 7. Det yngre barnet är till vissa delar extremt olik sitt äldre syskon och saker som fungerat med...
Svar
16
· Visningar
984
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 072
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 732
Senast: Tassa
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 407

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden V
  • Målbilder för trubbnosar.
  • Barmarksdrag/canicross

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp