När är man redo?

[ASKAPLASKA]

Jag förlorade min bästa vän för tio dagar sen. En Grand Danoisdam som blev drygt tolv år.

Jag sörjer henne så oerhört och fungerar knappt. Jag är en halv människa.

Eftersom ensamheten och tomheten är så gräslig funderar jag naturligtvis på om jag ska ha en ny hund men tankarna slutar varje gång med att jag gråter ännu mer och så släpper jag idèn.

Hur har ni gjort som bara haft en hund och förlorat den? Väntar man några år eller sväljer man sorgen och går vidare med en ny kompis?
Naturligtvis är det väl individuellt men jag skulle gärna vilja höra lite om hur andra har gjort?

 

[oxo]

Sv: När är man redo?

Först så vill jag beklaga din förlust!

Min familj gjorde så att dom skaffade en ny hund innan vi var tvugna att ta bort våran gamla dam. Hade vi inte gjort så tror jag inte att uppehållet hade blivit så långt ändå. Ibland är det lättare att komma över sorgen om man får en ny vän att lägga fokus på. Huvudsaken är väl att man inte förväntar sig att den nya individen kommer att vara precis som den gamla.

 

[Niyama]

Sv: När är man redo?

Beklagar

Jag var tvungen att avliva min drygt 14 år gamla chihuahua för en månad sen. Jag längtar jättemycket efter en ny hund men är rädd att ingen kommer duga... kommer ju jämföra allt med honom. Jag har börjat kika på kennlar och planerar att köpa valp det här året i alla fall, tror det kommer bli skönt att skapa en relation med en ny hund.

 

[MiniLi]

Sv: När är man redo?

Jag skulle tro att alla hanterar sorgen och efterarbetet på olika sätt. En del har berättat för mig om hur de skaffar ny hund omedelbart medan andra vill låta det gå tid.

Jag förlorade min ena hund väldigt hastigt i höstas och kände till en början som du, det var otänkbart att skaffa ny hund. Vem skulle duga? Ingen kan ju vara lika bra som hon!
Men allt eftersom tiden gick så kom valpsuget mer och mer. Först enstaka stunder följda av storgråt (nästan skuldkänslor), och nu några månader senare så ser jag verkligen fram emot vår nya hund. Vi kommer troligen få hem vår valp i sommar och jag är glad över att vi ändå väntade relativt länge.
För egen del ville jag ha fått sörja ordentligt innan, och tycker inte att det hade varit rättvist att ta hem en ny hund direkt. Risken är att jag då bara hade jämfört den nya med Alice..

Beklagar sorgen!

 

[mimus]

Sv: När är man redo?

Jag miste min första hund för snart 13 år sedan.
Jag var som du, förkrossad och han fattas fortfarande varje dag.

Jag funderade aldrig på ny hund, utan min filosofi var, att OM jag ska ha ny hund, så kommer den komma till mig.
Jag klarade inte av att aktivt leta, och med den svåra smärta av sorg så kände jag att jag inte visste om jag klarade av att uppleva en sådan sorg igen.

Redan våren efter så dök det upp en ny vet här på gården, med en dräktig foxterrier tik och i samma stund som jag såg in i hennes ögon, så visste jag att jag skulle köpa en valp.

Den valpen har vi haft i 11 år, och vi kommer aldrig, aldrig mer få en så otroligt vänlig och kärleksfull och älskvärd hund igen.
Han har varit värd varje minut.

Så du måste känna själv, sörja och låta en ny komma till dig, eller sörja och aktivt söka ny vän. Båda sätten är rätt. Bara du kan välja.

 

[AgentCarter]

Sv: När är man redo?

Ja beklagar sorgen, jag förlorade själv min hund i höstas. Hon blev bara tre år

Hon var en "ersättningshund", jag hade tagit över en hane av rasen briard på hans ålders höst och en dag då han var 11 år så fylldes hans magsäck med blod och hjärtat var påverkat så han fick avlivas den dagen. Vilket verkligen slog mig hårt, även om han inte hade varit "min" hela tiden hade vi ändå väldigt tighta. Än idag har jag hans kort på köksbänken och tänker ofta på honom, vi fick väldigt fina minnen tillsammans.
Åkte bort en helg ifrån stället jag bodde och hem till mina föräldrar. Någon gång under helgen fick min mamma reda på att en 8 månaders briard tik behövde nytt hem snabbt och tog upp det med mig innan jag åkte hem. Tänkte över det ett tag och någon månad senare så fanns Kiddy i mitt liv

Hon var på många sätt väldigt lik min gamla hane, men ändå olik. Och ibland så jämförde jag dem (verkligen inte rättvist, ena var en valp andra var en extremt välutbildad 11-åring) och tyckte inte om det jag hittade hos henne. Fast värst var ändå min familj, hon kunde aldrig vara lika bra som han hade varit.
Men självklart älskade jag henne! Det kände jag från början att jag skulle göra, annars skulle jag inte köpt henne.

Hon gick som sagt bort i oktober i en olyckshändelse och jag minns inte att det var så här jobbigt att förlora hanen. Kanske för att han ändå var gammal och hon endast var tre år. Sen kunde jag ha påverkat när det gällde henne på ett sätt som jag inte kunde med hanen, vilket har lett till extremt mycket skuldkänslor för mig. Nu är jag i ett förhållande där min sambo har hund, så helt hundlösa blev vi inte. Om det hade varit så hade det nog funnits en blandras i huset nu.

Jag vill gärna ha en till hund, men vi ska få barn först och det kommer i främsta rummet. Om vi hade varit i en "normal" situation så tror jag att jag antingen hade skaffat hund väldigt snabbt eller blivit övertalad att hålla mig till sommaren då kiddys syster ska ha valpar antagligen.
Men jag har ändå tyckt det har varit väldigt skönt att bli "tvingad" att låta det ta tid, jag har kunnat gå igenom flera hundraser och uppfödare vilket jag kanske inte hade gjort annars.

Jag tror att alla har sitt sätt och sörja och det finns inget bra svar på vad DU ska göra, utan det kan bara du svara på. Kanske inte idag, men med tiden kommer du hitta ditt svar

 

[Viveka]

Sv: När är man redo?

Jag förstår verkligen hur du känner det just nu.

I höstas förlorade jag min gamla ESS-tik, som hade varit min ständiga följeslagare i nästan 15 år. Hon var en helt underbar hund, och det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen, och aldrig hitta en hund som var som hon. Jag kunde liksom inte fatta att hon var borta, såg mig om efter henne hela tiden, och lyssnade efter hennes andetag på nätterna.

Men jag visste också redan från början att jag inte kunde tänka mig att vara utan hund. Nu har jag en 3-månaders valp, som är fullkomligt ljuvlig, och som följer mig i hälarna vart jag går, precis som min gamla hund brukade göra.

Om du över huvud taget har funderat på en ny hund, så är du redo nu. Vänta inte!

Tro mig - det bästa medlet mot sorgen är en ny valp. Det går bara inte att vara ledsen, när man har en vapsing i huset, som hittar på en massa bus hela tiden...

 

[Red_Chili]

Sv: När är man redo?

Fy så tråkigt Men 12 år för en GD är ju ändå mycket, tänk vilket bra liv hon måste ha haft hos dig!

Jag har själv (som tur är) aldrig hamnat i sitsen att jag varit utan hund efter att någon somnat in, så jag kan inte säga hur jag skulle göra. Däremot funderade jag lite på om du kanske skulle kunna vara hundvakt åt någons hund, hjälpa till lite på brukshundklubb i närheten eller liknande lite ibland, bara för att komma bort från den värsta ensamheten och få lite hundkontakt igen? Då behöver du ju inte tänka på köp av ny hund, men får ändå hålla på lite med någon.

 

[Philosophia]

Sv: När är man redo?

Jag beklagar verkligen, men vilken fantastisk ålder för en GD. Jag säger som R_C att hon måste haft ett fantastiskt liv hos dig.

Jag var i samma situation som du förra hösten när min 16-åring fick somna in. Först hade vi tänkt att vänta med ny hund (oklart varför när jag tänker tillbaka på det). Men så kände både sambon och jag så starkt att spela rollen som människa utan hund var att leva ett liv i misär. Så redan två månader efter att gamlingen hade fått somna in så skaffade vi valp. Men hon är absolut ingen ersättning för gamlingen, utan en egen liten individ med helt egna egenskaper som älskas för sin egen skull.

Vi hade dock tur att hitta en kull med redan födda valpar från linjer som jag varit intresserade av väldigt länge. Annars hade jag väntat tills rätt kull dök upp. Så eftersom det kan ta ett tag att hitta det man vill ha så tycker jag att du ska börja surfa runt lite på rasklubbars och uppfödares hemsidor och se om du kan hitta någon kommande kull som får dig att bli lite valpsugen.

 

[Myrten]

Sv: När är man redo?

Den 25e maj 2005 förlorade jag min högt älskade cockertik Phaedra. Hon blev inte ens tre år gammal. Från att till synes ha varit helt frisk på söndagen tog jag beslut om avlivning på onsdagen. En autoimmun hemolytisk anemi tog hennes liv.

Då var jag sambo och vi hade två hundar till, men de var verkligen sambons inte mina. Jag insåg att jag behövde en ny cocker och det NU. Den 28e maj var jag och tittade på Dharma första gången, som då var tolv veckor. Jag bestämde mig ett par dagar senare och jag tror hon flyttade hem första veckan i juni.

I början ville jag ärligt talat bara ha tillbaka Phaedra och Dharma var på vissa sätt allt som Phaedra inte var. Jag var tvungen att lirka och bygga självförtroende. Phaedra var en född alfatik (verkligen!) som aldrig var rädd för något och bara gjorde saker, redan från det att hon satte tassarna innanför vår dörr som tioveckorsvalp. Men med tiden lade sig det där och jag fick lättare att sortera. Naturligtvis var jag aldrig dum mot Dharma när hon satte till sin dramatiska sida, men visst tänkte jag ibland "Så skulle Phaedra aldrig ha gjort!".

På hösten samma år flyttade Myrten in. Efter det jag gått igenom ville jag inte ha bara en hund igen. Sedan dess har de varit två. I år fyller bägge sju år. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen.

När jag ser tillbaka är det helt klart att Phaedra alltid kommer att ha en otroligt speciell plats hos mig. Hon var verkligen mitt livs hund (tror jag, man vet aldrig vad som händer). Men jag älskar mina nuvarande hundar för vad de är. Och jag ångrar verkligen inte att Dharma kom så snabbt efter Phaedras död och jag tror inte att hon led av det heller. Idag är hon en extremt framåt (för framåt nästan!) tokglad cocker. Att jämföra tror jag är mänskligt. Men är man en hyfsat duktig hundmänniska så ser man ju ändå den nya hundens behov och handlar där efter och då blir det ju bra för den. När Myrten kom var hon fyra och Dharma 7,5 månader. Myrten fick jag arbeta på ett helt annat sätt med och det är på något sätt något man bara - gör. Hundarna visar ju själva att de är individer och att vi måste behandla dem därefter. Sedan kan man alltid sakna en hund som är borta. Jag saknar fortfarande Phaedra nästan varje dag faktiskt. Men det betyder inte att jag tycker mindre om mina nuvarande hundar. Jag behövde verkligen en ny hund direkt. För som du skriver - jag fungerade inte utan.

 

[kamomillo]

Sv: När är man redo?

För oss var det så att vi förlorade vår taxtik en söndag. 12 år gammal. På torsdagen hämtade vi en bichon frisé hane..
När han gick bort en måndag 14 år gammal, köpte vi en schapendoes tik på fredag
Shappisen var ett korkat panikköp, men ack så bra det blev
Vi kan helt enkelt inte vara utan hund..
Livet är halvt, familjen funkar inte, de fattas någon på soffan...
Jag måste ha hund

Jag beklagar verkligen sorgen, och hoppas att du hittar en ny vän.

* Jenny *

 

[ASKAPLASKA]

Sv: När är man redo?

Stort tack för värmande ord och att ni vill dela med er av era berättelser.

Jag har bestämt mig för att helt byta ras nästa gång. Jag kommer inte klara av att titta in i ett par Grand Danoisögon på mycket lång tid känner jag. Och att ha en sån ofantlig tur att få en till Grandis som blir över tolv år lär jag inte få fler gånger.
Jag är dessutom sugen på en lite mindre och robustare typ som är mer gjord för att följa med ut i skog och mark på ridturerna även om min Grandis också gjorde det i flera år. Gärna nån som hellre vallar än jagar.
Jag har sneglat en del på Västgötaspets och även pratat lite med en uppfödare.

Jag är dock alldeles för ledsen för att göra slag i saken och åka och titta så jag tror jag får vänta lite tills det värsta har lagt sig
Livet känns grått och meningslöst. Sniff.

 

[mimus]

Sv: När är man redo?

För mig tog det ca 3 månader innan jag klarade av att ens titta på en hund.
Ca 1 år att titta på kort utan att bryta ihop.

Du kommer få din nästa hund, det är en tidsfråga. Stressa inte för helt plötsligt står du där och det enda beslut du behöver ta är att bestämma dig och säga ja.

Sorg ÄR svårt, en del av en själv försvinner. Jag kan fortfarande känna mig känslomässigt amputerad, fast det gått så lång tid och fast jag haft sådan enorm tur att få en valp som blev den bästa av alla hundar.
Hur vi ska klara oss utan honom vågar jag inte ens tänka på.

 

[Skogstrollet]

Sv: När är man redo?

Jag är inne på min tredje och fjärde hund och har provat att både sörja innan jag skaffar ny, samt att skaffa ny strax innan den förra gick bort. För mig funkade det inte lika bra att skaffa ny innan jag sörjt den förra, men där gjorde jag nog "misstaget" att skaffa en hund som dessutom påminde mycket om den förra. (Två goldens, släkt dessutom.) Så det misstaget gör jag inte om. Jag sörjer färdigt och väljer en som ser annorlunda ut, på det viset blir den nya individen redan direkt just en ny individ och inte en ersättare (med tillhörande skuldkänslor). Känns som om jag kan njuta mer av den nya hunden då den inte är mixad med sorgkänslorna för den förra.

Västgötaspetsar är jättefina, men jag funderar på att det KAN bli lite extrajobb att lära den inte att valla hästar. Den är väl en kroppsvallare precis som min heeler vilket innebär att den vallar genom att sprinta nära och nypa i hasorna vid behov/lust. Du skulle bara veta hur många strumpor som gick åt här hemma när vilden var yngre och skulle lära sig att sluta valla fötter...

Beklagar förlusten av vovvan.

 

[Koriander]

Sv: När är man redo?

Vi tog bort vår hund efter en lång tids sjukdom på en torsdag och på lördagen råkade jag se en annons om en av samma ras som verkade perfekt och som var strax under året. Så på lördagen hade vi en ny hund. Det hjälpte mig att snabbt komma över sorgen. Har aldrig ångrat att vi gjorde så, för jag känner att jag kan inte leva utan hund.

 

[Meanwhile]

Sv: När är man redo?

Man är olika. Men för oss var valet av ny hund en bit i processen att orka med beslutet att låta den gamla somna in. Vi hade redan köpt valpen och den var kvar hos uppfödaren. Det som underlättade processen var också att vår hund (som din) hade haft ett långt och bra liv och att det var dags på alla sätt att ta farväl.