Tack för att ni är så stöttande och inte dömer.
Jag har känt (och fortfarande känner!) sådan skuld och skam över hela situationen, och inte minst så har jag ifrågasatt mig själv som hundägare.
Jag har inte velat ge upp hoppet, jag har velat prova allt. Men nu känner jag att det är gjort och jag har inget mer halmstrå att sträcka mig efter. Det är så sorgligt alltihop då han ju är en så go hund - när det bara är vi. Då är han så underbar och det är det som gör att beslutet varit svårare att ta. Jag vet ju vilken hund som gömmer sig där bakom alla problem!
Men det är väl dags att släppa taget, inse att jag har gjort och gett allt