När allt vänds upp och ner...

[Nyponblomman]

Jag vill varna redan nu för ett långt, rörigt och osammanhängande inlägg. Om nån listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva. Jag tar redan nu en risk som skriver om det här men jag har ingen att prata med och ångesten gör att jag inte vet var jag ska ta vägen snart...

Jag träffade en man för ett par månader sen. Vi jobbar ihop, eller snarare om varandra och det har fungerat bra. Vi bor båda på landet. Har samma intressen. Jag hyr och han äger en gård med sin ena förälder som är en passiv ägare.
Allt var frid och fröjd, vi hade det bra, vi planerade framtiden ihop och jag kände att jag hittat mannen i mitt liv....

För några veckor sen kom en bomb där det visar sig att föräldern är skuldsatt. Det är inte första gången hen inte kan hantera pengar och jag vet att det funnits en viss oro för att detta skulle ske. Det finns plötsligt en risk att att han ska förlora gården. Föräldrarna vill inte delge honom hur illa det är men att pengar behövs och att det är bråttom. Det blir bankmöten och värderingar. Nu väntas besked om lånet går igenom så han kan lösa ut föräldern. Annars förlorar han sin gård, sin planerade framtid och sitt boende. Han mår just nu fruktansvärt dåligt över att inte ha kontroll på framtiden, att allt ligger i händerna på nån annan (banken). Det är just nu ett väldigt pressat läge.Han är också tillsagd att han inte får prata om detta med någon, nog att han är privat om sig men han får alltså inte ens dela detta med mig för sina föräldrar.

Och han stänger mig ute....jag förstår ju att han inte mår bra. Han sover mycket, han känner sig inte längre glad för något säger han och har själv funderat på om han är deprimerad. Vi har bråkat mycket sista tiden. Han blir ganska elak verbalt. Vi har pratat om det med och han säger själv att han vet om att det är ett problem och att han måste jobba med sig själv där och att det inte är okej att han agerar så.
Han stänger samtidigt av, han vet inte längre om han älskar mig, han tror det men han kan inte säga det. Han tror också att det kan bero på allt som händer runt omkring, att han stänger av för att orka. Vi har pratat om att gå skilda vägar, samtidigt så märker jag att han vill hålla mig kvar. Han är den där som han själv säger som har lättare för att visa vad någon betyder än att säga det. Jag är hans första seriösa förhållande och han har själv sagt att han inte riktigt vet alltid hur han ska och borde hantera för honom nya situationer. Han har precis som jag väldigt svårt att lita på andra människor och har dessutom en riktigt dålig självkänsla som till stor del kommer från hans föräldrars sätt att "stötta" honom.

Jag känner att jag vrider ut och in på mig för att hantera allt, för att han inte ska lämna mig. Jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom, men inte såhär.......När vi pratar och han öppnar sig så kommer vi närmare varandra och det känns bra, som att det går framåt men det krävs ganska mycket för att han ska göra det och jag vill inte försöka tvinga fram nåt, samtidigt kan jag inte vänta ut honom för han fungerar inte så utan sluter sig bara ännu mer då. Jag vill finnas där och stötta honom men utan att förlora både mig själv och honom men jag vet inte hur.

Jag vet inte helt riktigt vad jag vill med den här tråden, men jag behöver få ur mig allt för ångesten håller mig i ett järngrepp och jag skulle vilja få rätsida på hur jag ska hantera saker och ting när allt bara känns kaos. Som det är just nu är ångesten ständigt närvarande och jag vaknar ofta mitt i natten av ångesten och jag känner mig ensam, utelämnad och otillräcklig. Jag tar en ganska stor risk som skriver det här, han skulle nämligen aldrig förlåta för att jag går ut så i hans ögon "offentligt" med allt men jag har aldrig riktigt fått så fantastiskt stöd och råd som här på buke.

Hur ska jag göra för att hantera allt?

 

[monster1]

Jag vill varna redan nu för ett långt, rörigt och osammanhängande inlägg. Om nån listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva. Jag tar redan nu en risk som skriver om det här men jag har ingen att prata med och ångesten gör att jag inte vet var jag ska ta vägen snart...

Jag träffade en man för ett par månader sen. Vi jobbar ihop, eller snarare om varandra och det har fungerat bra. Vi bor båda på landet. Har samma intressen. Jag hyr och han äger en gård med sin ena förälder som är en passiv ägare.
Allt var frid och fröjd, vi hade det bra, vi planerade framtiden ihop och jag kände att jag hittat mannen i mitt liv....

För några veckor sen kom en bomb där det visar sig att föräldern är skuldsatt. Det är inte första gången hen inte kan hantera pengar och jag vet att det funnits en viss oro för att detta skulle ske. Det finns plötsligt en risk att att han ska förlora gården. Föräldrarna vill inte delge honom hur illa det är men att pengar behövs och att det är bråttom. Det blir bankmöten och värderingar. Nu väntas besked om lånet går igenom så han kan lösa ut föräldern. Annars förlorar han sin gård, sin planerade framtid och sitt boende. Han mår just nu fruktansvärt dåligt över att inte ha kontroll på framtiden, att allt ligger i händerna på nån annan (banken). Det är just nu ett väldigt pressat läge.Han är också tillsagd att han inte får prata om detta med någon, nog att han är privat om sig men han får alltså inte ens dela detta med mig för sina föräldrar.

Och han stänger mig ute....jag förstår ju att han inte mår bra. Han sover mycket, han känner sig inte längre glad för något säger han och har själv funderat på om han är deprimerad. Vi har bråkat mycket sista tiden. Han blir ganska elak verbalt. Vi har pratat om det med och han säger själv att han vet om att det är ett problem och att han måste jobba med sig själv där och att det inte är okej att han agerar så.
Han stänger samtidigt av, han vet inte längre om han älskar mig, han tror det men han kan inte säga det. Han tror också att det kan bero på allt som händer runt omkring, att han stänger av för att orka. Vi har pratat om att gå skilda vägar, samtidigt så märker jag att han vill hålla mig kvar. Han är den där som han själv säger som har lättare för att visa vad någon betyder än att säga det. Jag är hans första seriösa förhållande och han har själv sagt att han inte riktigt vet alltid hur han ska och borde hantera för honom nya situationer. Han har precis som jag väldigt svårt att lita på andra människor och har dessutom en riktigt dålig självkänsla som till stor del kommer från hans föräldrars sätt att "stötta" honom.

Jag känner att jag vrider ut och in på mig för att hantera allt, för att han inte ska lämna mig. Jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom, men inte såhär.......När vi pratar och han öppnar sig så kommer vi närmare varandra och det känns bra, som att det går framåt men det krävs ganska mycket för att han ska göra det och jag vill inte försöka tvinga fram nåt, samtidigt kan jag inte vänta ut honom för han fungerar inte så utan sluter sig bara ännu mer då. Jag vill finnas där och stötta honom men utan att förlora både mig själv och honom men jag vet inte hur.

Jag vet inte helt riktigt vad jag vill med den här tråden, men jag behöver få ur mig allt för ångesten håller mig i ett järngrepp och jag skulle vilja få rätsida på hur jag ska hantera saker och ting när allt bara känns kaos. Som det är just nu är ångesten ständigt närvarande och jag vaknar ofta mitt i natten av ångesten och jag känner mig ensam, utelämnad och otillräcklig. Jag tar en ganska stor risk som skriver det här, han skulle nämligen aldrig förlåta för att jag går ut så i hans ögon "offentligt" med allt men jag har aldrig riktigt fått så fantastiskt stöd och råd som här på buke.

Hur ska jag göra för att hantera allt?

Det är helt ok att han blir deprimerad och behöver eget space, men det är inte ok att han är otrevlig mot dig. Det finns ingen ursäkt för det. Det bästa är om ni går till en parterapeut, det kan vara en sluss för honom in i att få hjälp med sitt mående med. Det finns ju många som tror att terapi är någon form av hjärntvätt men om man vågar sig på att prova så inser man att det bara är någon att samtala med. Vad det gäller parterapi så är det som att ha ett medlat samtal.

Vad det gäller den ekonomiska frågan skulle jag bara se till att hålla mig utanför, vara stöttande mot honom och lyssna men kanske inte komma med så mycket råd utan låta dem reda upp det där själva.

 

[Mia_R]

Jag vill varna redan nu för ett långt, rörigt och osammanhängande inlägg. Om nån listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva. Jag tar redan nu en risk som skriver om det här men jag har ingen att prata med och ångesten gör att jag inte vet var jag ska ta vägen snart...

Jag träffade en man för ett par månader sen. Vi jobbar ihop, eller snarare om varandra och det har fungerat bra. Vi bor båda på landet. Har samma intressen. Jag hyr och han äger en gård med sin ena förälder som är en passiv ägare.
Allt var frid och fröjd, vi hade det bra, vi planerade framtiden ihop och jag kände att jag hittat mannen i mitt liv....

För några veckor sen kom en bomb där det visar sig att föräldern är skuldsatt. Det är inte första gången hen inte kan hantera pengar och jag vet att det funnits en viss oro för att detta skulle ske. Det finns plötsligt en risk att att han ska förlora gården. Föräldrarna vill inte delge honom hur illa det är men att pengar behövs och att det är bråttom. Det blir bankmöten och värderingar. Nu väntas besked om lånet går igenom så han kan lösa ut föräldern. Annars förlorar han sin gård, sin planerade framtid och sitt boende. Han mår just nu fruktansvärt dåligt över att inte ha kontroll på framtiden, att allt ligger i händerna på nån annan (banken). Det är just nu ett väldigt pressat läge.Han är också tillsagd att han inte får prata om detta med någon, nog att han är privat om sig men han får alltså inte ens dela detta med mig för sina föräldrar.

Och han stänger mig ute....jag förstår ju att han inte mår bra. Han sover mycket, han känner sig inte längre glad för något säger han och har själv funderat på om han är deprimerad. Vi har bråkat mycket sista tiden. Han blir ganska elak verbalt. Vi har pratat om det med och han säger själv att han vet om att det är ett problem och att han måste jobba med sig själv där och att det inte är okej att han agerar så.
Han stänger samtidigt av, han vet inte längre om han älskar mig, han tror det men han kan inte säga det. Han tror också att det kan bero på allt som händer runt omkring, att han stänger av för att orka. Vi har pratat om att gå skilda vägar, samtidigt så märker jag att han vill hålla mig kvar. Han är den där som han själv säger som har lättare för att visa vad någon betyder än att säga det. Jag är hans första seriösa förhållande och han har själv sagt att han inte riktigt vet alltid hur han ska och borde hantera för honom nya situationer. Han har precis som jag väldigt svårt att lita på andra människor och har dessutom en riktigt dålig självkänsla som till stor del kommer från hans föräldrars sätt att "stötta" honom.

Jag känner att jag vrider ut och in på mig för att hantera allt, för att han inte ska lämna mig. Jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom, men inte såhär.......När vi pratar och han öppnar sig så kommer vi närmare varandra och det känns bra, som att det går framåt men det krävs ganska mycket för att han ska göra det och jag vill inte försöka tvinga fram nåt, samtidigt kan jag inte vänta ut honom för han fungerar inte så utan sluter sig bara ännu mer då. Jag vill finnas där och stötta honom men utan att förlora både mig själv och honom men jag vet inte hur.

Jag vet inte helt riktigt vad jag vill med den här tråden, men jag behöver få ur mig allt för ångesten håller mig i ett järngrepp och jag skulle vilja få rätsida på hur jag ska hantera saker och ting när allt bara känns kaos. Som det är just nu är ångesten ständigt närvarande och jag vaknar ofta mitt i natten av ångesten och jag känner mig ensam, utelämnad och otillräcklig. Jag tar en ganska stor risk som skriver det här, han skulle nämligen aldrig förlåta för att jag går ut så i hans ögon "offentligt" med allt men jag har aldrig riktigt fått så fantastiskt stöd och råd som här på buke.

Hur ska jag göra för att hantera allt?

Jag förstår att det är jobbigt och att du vill hjälpa, men du kanske ska försöka backa ett steg och istället tala om för honom att du finns där om han behöver dig och vill prata men att du ger honom utrymme att hantera situationen med banken och sina föräldrar.

Jag håller med om att det är fel av honom att ta ut det på dig, men jag hade inte ställt fler krav på honom nu utan istället låtit honom rida ut sina egna stormar och avvaktat så länge och låtit honom komma till dig istället för att du kommer till honom.

 

[Nyponblomman]

@monster1 Han vill helst inte tala om det alls. Jag vet själv att terapi kan göra underverk, han vet det med men det är inte hans grej. Han vill inte.
Ekonomin överlåter jag till dom att reda ut. Den delen tänker jag inte blanda mig i.

@Mia_R Det är så jag tänker med, att han ska få det space han behöver men att jag finns där för honom.

Det svåra är min egen osäkerhet i det hela, att jag inte får nån bekräftelse alls och att det känns väldigt otryggt att inte veta om det jag gör duger eller inte. Jag vet inte riktigt heller hur jag ska hantera hans utbrott han kan få. Det går verkligen inte att prata honom tillrätta då om han har bestämt sig för att något är på ett visst sätt.

 

[Jennyrb]

Jag förstår att det är jobbigt för dig men jag måste hålla med @Mia_R . Med tanke på att ni bara varit ett par i några månader och du skriver att han har svårt med tillit till andra, så är det kanske inte så konstigt att han inte vill dela med sig av allt till dig. Sen är ju frågan varför ni bråkar så mycket? Har det att göra med den pressade situationen kring föräldrarna och gården eller beror det på att ni inte riktigt har lärt er var era personliga gränser går? Dock inte sagt att det är okej att han tar ut sin frustration på dig men ibland kan det vara bättre att backa även fast man vill väl.

 

[mandalaki]

Parterapi är säkert toppen men efter två månader? Om det behövdes skulle jag inte ha så mycket hopp om förhållandet.

Jag skulle också ha svårt för att "planera framtiden tillsammans" efter så kort tid. Två månader är ju nästan dejtstadiet.

 

[Nyponblomman]

Jag förstår att det är jobbigt för dig men jag måste hålla med @Mia_R . Med tanke på att ni bara varit ett par i några månader och du skriver att han har svårt med tillit till andra, så är det kanske inte så konstigt att han inte vill dela med sig av allt till dig. Sen är ju frågan varför ni bråkar så mycket? Har det att göra med den pressade situationen kring föräldrarna och gården eller beror det på att ni inte riktigt har lärt er var era personliga gränser går? Dock inte sagt att det är okej att han tar ut sin frustration på dig men ibland kan det vara bättre att backa även fast man vill väl.

Du har nog en poäng i det hela om att inte dela med sig av allt ännu men när det påverkar oss båda så pass så måste man nästan prata om det, hur ska man annars få det att fungera?
Jag förstår att jag ska backa, jag gör det.
Det är inte bara mig han är verbalt elak mot. Jag har förstått att det är ett beteende han visat tidigare när han mår dåligt mot andra. Han inser ju dock att inte är ok och han säger att han ska jobba på det och jag förstår att det kommer ta tid.

Bråken tror jag är en kombination av båda, mest pga av vad som händer (han letar verkligen efter anledningar till bråk ibland) men också att vi kanske inte vet varandras gränser och hur vi ska hantera varandra. Det som är jobbigt är att han erkännt att han sårar mig medvetet.

 

[Nyponblomman]

Parterapi är säkert toppen men efter två månader? Om det behövdes skulle jag inte ha så mycket hopp om förhållandet.

Jag skulle också ha svårt för att "planera framtiden tillsammans" efter så kort tid. Två månader är ju nästan dejtstadiet.

Jag vet inte riktigt vad du fick två månader ifrån, vi har setts betydligt längre än så.

 

[mandalaki]

Jag vet inte riktigt vad du fick två månader ifrån, vi har setts betydligt längre än så.

Typ härifrån: Jag träffade en man för ett par månader sen.

 

[mandalaki]

Bråken tror jag är en kombination av båda, mest pga av vad som händer (han letar verkligen efter anledningar till bråk ibland) men också att vi kanske inte vet varandras gränser och hur vi ska hantera varandra. Det som är jobbigt är att han erkännt att han sårar mig medvetet.

Det där låter inte okej. Inte alls. Man ska inte behöva känna av var gränsen går innan den andre blir elak.

 

[Mia_R]

@monster1 Han vill helst inte tala om det alls. Jag vet själv att terapi kan göra underverk, han vet det med men det är inte hans grej. Han vill inte.
Ekonomin överlåter jag till dom att reda ut. Den delen tänker jag inte blanda mig i.

@Mia_R Det är så jag tänker med, att han ska få det space han behöver men att jag finns där för honom.

Det svåra är min egen osäkerhet i det hela, att jag inte får nån bekräftelse alls och att det känns väldigt otryggt att inte veta om det jag gör duger eller inte. Jag vet inte riktigt heller hur jag ska hantera hans utbrott han kan få. Det går verkligen inte att prata honom tillrätta då om han har bestämt sig för att något är på ett visst sätt.

Ja, det är svårt men om du börjar ställa en massa krav nu när han redan har det jobbigt och mår dåligt så blir det bara mer sten på bördan. Du vill ju vara den som får honom glad, inte ger honom dåligt samvete och som det låter utifrån din beskrivning är det bättre att du låter honom vara istället för att försöka diskutera. Säg ifrån om han blir elak men säg då även att du inte accepterar att han uppför sig illa mot dig men att han kan höra av sig när han är på bättre humör.

Laga inte sånt som inte är trasigt. Han har svårt med tilliten, en knepig familj och mår dåligt över gården. Hans taggarna utåt är förhoppningsvis i nuläget inte mot dig men om jag utgår ifrån mig själv så behöver jag få vara ifred när saker går åt h-vete och jag mår dåligt, skulle en partner då börja ställa krav och kräva mer tid och uppmärksamhet av mig istället för att låta mig komma själv till honom skulle jag bli förfärligt irriterad på honom och det är aldrig bra i ett förhållande.

 

[Jennyrb]

Du har nog en poäng i det hela om att inte dela med sig av allt ännu men när det påverkar oss båda så pass så måste man nästan prata om det, hur ska man annars få det att fungera?
Jag förstår att jag ska backa, jag gör det.
Det är inte bara mig han är verbalt elak mot. Jag har förstått att det är ett beteende han visat tidigare när han mår dåligt mot andra. Han inser ju dock att inte är ok och han säger att han ska jobba på det och jag förstår att det kommer ta tid.

Bråken tror jag är en kombination av båda, mest pga av vad som händer (han letar verkligen efter anledningar till bråk ibland) men också att vi kanske inte vet varandras gränser och hur vi ska hantera varandra. Det som är jobbigt är att han erkännt att han sårar mig medvetet.

Att han medvetet sårar dig är verkligen något ni bör prata om. Det är inte okej! Visst att ni kanske behöver lära känna varandra bättre för att skapa er egen jargong i ert förhållande men det är inte okej att medvetet såra. Låter som att han har det som en skyddsreflex när det blir jobbigt för honom och han inte vet hur han ska hantera situationen.

 

[Nyponblomman]

Ja, det är svårt men om du börjar ställa en massa krav nu när han redan har det jobbigt och mår dåligt så blir det bara mer sten på bördan. Du vill ju vara den som får honom glad, inte ger honom dåligt samvete och som det låter utifrån din beskrivning är det bättre att du låter honom vara istället för att försöka diskutera. Säg ifrån om han blir elak men säg då även att du inte accepterar att han uppför sig illa mot dig men att han höra av sig när han är på bättre humör.

Laga inte sånt som inte är trasigt. Han har svårt med tilliten, en knepig familj och mår dåligt över gården. Hans taggarna utåt är förhoppningsvis i nuläget inte mot dig men om jag utgår ifrån mig själv så behöver jag få vara ifred när saker går åt h-vete och jag mår dåligt, skulle en partner då börja ställa krav och kräva mer tid och uppmärksamhet av mig istället för att låta mig komma själv till honom skulle jag bli förfärligt irriterad på honom och det är aldrig bra i ett förhållande.

Tack för dina kloka ord.
Jag tänker att det är så jag ska agera och så jag själv skulle känna i hans sits.
Men jag själv mår dåligt i det. Jag behöver närhet och bekräftelse (inget extremt men lite) för att må bra. Just nu är det minimalt av den varan och jag blir så osäker direkt. Hur hanterar jag det?

 

[Nyponblomman]

Att han medvetet sårar dig är verkligen något ni bör prata om. Det är inte okej! Visst att ni kanske behöver lära känna varandra bättre för att skapa er egen jargong i ert förhållande men det är inte okej att medvetet såra. Låter som att han har det som en skyddsreflex när det blir jobbigt för honom och han inte vet hur han ska hantera situationen.

Jag tror du har helt rätt här. just nu är det inte läge att ta upp något men på sikt borde vi absolut prata om det.

 

[Mia_R]

Tack för dina kloka ord.
Jag tänker att det är så jag ska agera och så jag själv skulle känna i hans sits.
Men jag själv mår dåligt i det. Jag behöver närhet och bekräftelse (inget extremt men lite) för att må bra. Just nu är det minimalt av den varan och jag blir så osäker direkt. Hur hanterar jag det?

Samtalsterapi? Just nu orkar han inte ge dig det du behöver så du måste söka det på annat håll och då du inte vill hänga ut honom hos vänner och familj, antar jag, är det bättre att du hittar någon helt neutral som kan hjälpa dig med dina tankar och ditt eget mående.

 

[Nyponblomman]

Samtalsterapi? Just nu orkar han inte ge dig det du behöver så du måste söka det på annat håll och då du inte vill hänga ut honom hos vänner och familj, antar jag, är det bättre att du hittar någon helt neutral som kan hjälpa dig med dina tankar och ditt eget mående.

Tack, ibland när man är mitt uppe i allt kaos är det inte så lätt att se själv vilken väg man ska gå men det du skriver stämmer ju.

 

[monster1]

Parterapi är säkert toppen men efter två månader? Om det behövdes skulle jag inte ha så mycket hopp om förhållandet.

Jag skulle också ha svårt för att "planera framtiden tillsammans" efter så kort tid. Två månader är ju nästan dejtstadiet.

Jag missade visst den meningen, jag läste det som ett förhållande som pågått ett tag iom att man planerade att flytta ihop. Men jag tycker fortfarande parterapi är ett bra sätt att "lura" in någon i terapi för att sedan fortsätta på egen hand.

 

[monster1]

Tack för dina kloka ord.
Jag tänker att det är så jag ska agera och så jag själv skulle känna i hans sits.
Men jag själv mår dåligt i det. Jag behöver närhet och bekräftelse (inget extremt men lite) för att må bra. Just nu är det minimalt av den varan och jag blir så osäker direkt. Hur hanterar jag det?

Oavsett hur han mår så måste ju dina behov tillgodoses i relationen annars kan ni ju inte ha en relation. Er relation kan inte handla om honom och hans behov enbart. Jag tycker förövrigt att det är väldigt egoistiskt av honom att inte gå i behandling utan istället ta ut sitt dåliga mående på sina nära och kära.

 

[Nyponblomman]

Jag tycker förövrigt att det är väldigt egoistiskt av honom att inte gå i behandling utan istället ta ut sitt dåliga mående på sina nära och kära.

Jag håller helt med dig i detta men jag kan inte lägga den pressen på honom om det nu som läget är.

 

[Mia_R]

Tack, ibland när man är mitt uppe i allt kaos är det inte så lätt att se själv vilken väg man ska gå men det du skriver stämmer ju.

Ta hand om dig själv extra mycket nu. Tänk på ditt eget mående i första hand och ju starkare du blir själv och får bättre självkänsla så orkar du även finnas där för honom när han behöver dig.

Det är svårt att veta vad som kommer att hända i framtiden, men du måste tänka på dig själv om du ska orka ställa upp för honom och oavsett vad som händer mellan er så kommer du gå starkare ur det hela med hjälp och stöttning av någon som har erfarenhet och focus på dig.

Ta det som en uppgift i morgon bitti, hitta någon som du kan prata med. Jag har hört att kyrkan kan hjälpa med samtalsterapi om det inte finns andra alternativ i närheten.