Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

[mino]

Jag läste Ditt kompetenta barn i somras och håller nu på med Här är jag vem är du. Jag gillar verkligen de här idéerna om ett jämlikt förhållande med föräldrarna som ledare där man i första hand försöker bygga upp barnets självkänsla. Jag har också fått en hel del förklaringar till min egen uppväxt (rekommenderas även för den som inte har barn!)... Några saker är dock inte helt klara för mig som jag hoppas att ni vill diskutera:

Är det verkligen så "enkelt" att det räcker med jagbudskap för att barnet ska känna sig respekterat? Jag tycker att vissa av hans exempel (tex "jag vill inte leka med dig, jag vill läsa tidningen") är ganska bryska. Trots allt så har ju föräldern en maktposition och Juul jämför ju mycket med hur man skulle hantera andra vuxna - skulle min chef säga till mig att "jag vill inte prata med dig nu, jag vill svara på ett mail" eller "jag vill inte ge dig löneförhöjning men jag vet inte varför, det bara är så jag känner" så skulle jag nog känna mig rätt tillplattad. Hur har ni tolkat detta?

Jag har också funderat på vad som händer efter det att man sagt vad man vill (det här med gränser). Jag har svårt att tro att barnet bara nöjer sig med att jag "vill" ett eller annat utan att tala om vad det vill? I hans exempel verkar allt bli frid och fröjd bara man uttrycker vad man vill. Han antyder ibland lite vagt vad som så att säga är steg 2 om barnet inte accepterar vad man vill, tex gå därifrån och ägna sig åt det man ska ägna sig åt, lyfta undan barnet etc. Men ändå känner jag att jag inte riktigt ser hur det ska fungera?

Självkänsla vs självförtroende, jag tycker att det låter sunt att man i första hand synliggör/bekräftar personen och inte prestationen. Men när man läser hans böcker låter det ibland som om man absolut inte "får" berömma prestationer. Är inte detta att gå väl långt? Denna idé har jag för övrigt redan reflekterat över med dottern, det är väldigt lätt att säga "oj vad duktig du är som äter så mycket" och liknande... Man har så otroligt mycket ryggmärgsbeteenden när man ska uppfostra barn!

Juul är ju skeptisk till alla former av metoder och regelverk (väldigt sympatiskt tycker jag!). Men samtidigt funderar jag på om inte hans förhållningssätt passar något äldre barn. Eller hur skulle man få en ettåring att sova i sin egen säng om man nu ville det? Det går ju liksom inte att prata med en ettåring på det viset? Hur tolkar ni detta?

En mer filosofisk fråga:
Tror ni att det "går" att ställa om sig till denna typen av föräldraskap när man är uppfostrad på ett annat sätt? Jag vill gärna tro att det går men samtidigt är det just de här ryggmärgsreflexerna. Är det nån som försökt??

 

[Mustasukka]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag har också läst ett par av Jesper Juuls böcker.

Har verkligen försökt vara ändra på mitt sätt att vara mamma.
Jag kan inte påstå att min uppfostran varit bra på nåt sätt. Ändå är det ju den enda sortens uppfostran jag känner till.
Men jag anstränger mig för att vara en bra mamma.
Det går rätt bra. I perioder känner jag att jag håller på att falla i dåligt beteende, men kommer ofta på det själv och bättrar mig.

Jag säger till sonen att jag vill inte leka nu, jag vill läsa.
Säger nog aldrig att jag vill inte leka med dig. Bara att jag inte känner för att leka.
Han har inga problem med det.
Om någon vuxen sa till mig att den inte ville gå och fika när jag frågade skulle jag uppskatta ärligheten.
Är så trött på folk som kommer med en dålig förklaring till varför de inte skulle kunna.

 

[mino]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Men visst är det otroligt nyttigt att ifrågasätta själva grunden för vad det är man håller på med...

Jag håller med att om en vuxen sa att den inte hade lust att fika så är det helt okej, men det jag tänker är att man (jag i alla fall) nog skulle känna mig mer avvisad om det var en vuxen i ledarroll, som min chef. Men det kanske mest hänger på sättet personen säger det på??

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag har tyvärr inte läst Juul, men han nämns inom AP, och vi känner oss AP.

Tror ni att det "går" att ställa om sig till denna typen av föräldraskap när man är uppfostrad på ett annat sätt? Jag vill gärna tro att det går men samtidigt är det just de här ryggmärgsreflexerna. Är det nån som försökt??

Både jag och min man ogillar starkt den uppfostran vi fick. Vi har ställt om oss. Men vi började långt innan vi fick barn. Jag jobbar ju med barn. Dessutom diskuterde vi flitigt hemma både sånt vi själva upplevde som barn, exempel från mitt jobb och saker vi sett/hört.

Det finns nog en del kvar i ryggmärgen, men största problemet är föreställningarna om hur det ska vara som vi (mest jag ) automatiskt övertar från samhället i stort. (Typ man ska äta vid köksbordet, barnet ska ha eget rum o s v.)

Men vi har koll på varandra! Oftast märker den andre när nån av oss handlar oreflekterat.

 

[Jane_Done]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag måste få fråga, vad är AP?

 

[Gandalf]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag måste få fråga, vad är AP?

Attachment Parenting, eller "nära föräldraskap" som det brukar översättas med.

 

[Jane_Done]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Ehh... okej. Kan man få någon närmare beskrivning? Hur skiljer det sig från föräldraskap i allmänhet?

 

[mino]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Några ingredienser som vanligtvis förknippas med AP
- samsovning
- bära i sjal
- långtidsamning
- tygblöjor alt tidig potträning (EC), vet inte om det ingår men nämns ofta i detta sammanhang
Mer info här http://www.naraforaldrar.se/vadarnf.htm
Kör inte AP för egen del men har läst en del om det.

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Ehh... okej. Kan man få någon närmare beskrivning? Hur skiljer det sig från föräldraskap i allmänhet?

Sök på nätet. Det är enklast. Kort beskrivet: Man ser barnet som en jämbördig, "färdig" individ fast med mindre erfarenhet än vuxna. Man tar reda på vem barnet är, istället för att forma och uppfostra till den man vill att h*n ska vara. Svårt att förklara, men det handlar mycket om respekt.

 

[Jane_Done]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Okej, lite Émile alltså . Det var ju ett tag sen mina var små men det jag läste på nätet jag tycker väl inte det skiljer sig så mycket från det jag såg för 15 år sen. Möjligen förespråkades inte att sova i samma säng men väldigt många har ju gjort så i alla fall.

Det jag mest funderar på är antitesen. Finns väl inga föräldrar som förespråkar det?

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Det jag mest funderar på är antitesen. Finns väl inga föräldrar som förespråkar det?

Nä, det finns nog inga som kallar sig Avståndsföräldrar, eller något liknande.

Fast det finns ju många som inte tar sig tiden att verkligen lära känna sina barn. Och många som kör kurer och metoder (färdiga mallar) istället för att individanpassa ("vad passar bäst för just mig och just mitt barn").

Och det finns faktiskt många som fnyser åt AP (Nära föräldrar)! De menar att barnen blir bortskämda, att mammor som långtidsammar är perversa och allt möjligt...:smirk:

Och visst finns det föräldrar som nästan förespråkar avstånd, typ: "Min unge sover i egen säng i eget rum i andra änden av huset. Inga problem. Lite skrik de första nätterna, men nu är det så lungt och skönt."

 

[mino]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Ang detta med fnysa åt AP så tror jag att de flesta tycker att AP låter sunt men att vissa företrädare för AP är värda att fnysa åt. Bla tycker jag att det är rätt vanlingt på AP forumet på familjeliv att föräldrar skriver saker i stil med "buhu, min ettåring vill inte ammas längre" eller "buhu, min unge trivs inte i vår säng". Att AP skulle vara utifrån barnets/individens villkor tycks man i hastigheten ha glömt...

Vore väldigt spännande att höra vad du tycker om du läste Jesper Juul, jag tror att du skulle gilla hans idéer om självkänsla och relationsbyggande.

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Vore väldigt spännande att höra vad du tycker om du läste Jesper Juul, jag tror att du skulle gilla hans idéer om självkänsla och relationsbyggande.

Förmodligen, men jag är så lat när det gäller läsning. Önskar att det det kunde finnas små mikrochip som man kunde stoppa in i hjärnan och få ta del av informationen utan att behöva läsa!

 

[Sar]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Det var ett bra tag sedan jag läste hans böcker men jag ska försöka svara på några frågor.

Är det verkligen så "enkelt" att det räcker med jagbudskap för att barnet ska känna sig respekterat? Jag tycker att vissa av hans exempel (tex "jag vill inte leka med dig, jag vill läsa tidningen") är ganska bryska. Trots allt så har ju föräldern en maktposition och Juul jämför ju mycket med hur man skulle hantera andra vuxna - skulle min chef säga till mig att "jag vill inte prata med dig nu, jag vill svara på ett mail" eller "jag vill inte ge dig löneförhöjning men jag vet inte varför, det bara är så jag känner" så skulle jag nog känna mig rätt tillplattad. Hur har ni tolkat detta?

Jag tror nog på att våga säga nej när man vill göra något annat men i verkliga livet får det nog mer formen av ett givande och tagande " nu vill jag läsa tidningen men när jag läst klart kan vi leka".

Självkänsla vs självförtroende, jag tycker att det låter sunt att man i första hand synliggör/bekräftar personen och inte prestationen. Men när man läser hans böcker låter det ibland som om man absolut inte "får" berömma prestationer. Är inte detta att gå väl långt? Denna idé har jag för övrigt redan reflekterat över med dottern, det är väldigt lätt att säga "oj vad duktig du är som äter så mycket" och liknande... Man har så otroligt mycket ryggmärgsbeteenden när man ska uppfostra barn!

Det där köper jag inte alls. Jag tycker det låter överteoretiserat. Barn blir överlyckliga över att höra att de är duktiga, varför snuva dem på den biten? Blir de som vuxna "duktiga flickor" med prestationsångest så är det något väsentligt större fel i uppfostran än att de fått veta att de är duktiga på att åka rutchbana.

En mer filosofisk fråga:
Tror ni att det "går" att ställa om sig till denna typen av föräldraskap när man är uppfostrad på ett annat sätt? Jag vill gärna tro att det går men samtidigt är det just de här ryggmärgsreflexerna. Är det nån som försökt??

Jag tror att man ska akta sig för att alltför helhjärtat sluka en hel uppfostransmodell. Man måste kunna tänka själv för att kunna vara ärlig. Ett köpt koncept tror jag barnen genomskådar eller så kommer man i situationer där man inte får någon ledning från boken.
Sedan har man en stor fördel om man själv är nöjd med ens uppfostran och barndom, då har man det i ryggmärgen. Vill man helt bryta med ens egen uppfostran måste man tänka mycket mer men det går säkert att göra, i alla fall delvis (+ en del återfall där man går tillbaka i ryggmärgsmodellen)

 

[Halvhalt]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Självkänsla vs självförtroende, jag tycker att det låter sunt att man i första hand synliggör/bekräftar personen och inte prestationen. Men när man läser hans böcker låter det ibland som om man absolut inte "får" berömma prestationer. Är inte detta att gå väl långt? Denna idé har jag för övrigt redan reflekterat över med dottern, det är väldigt lätt att säga "oj vad duktig du är som äter så mycket" och liknande... Man har så otroligt mycket ryggmärgsbeteenden när man ska uppfostra barn!

Självförtroende handlar om vilket förtroende man har för sina egna förmågor att klara olika situationer och uppgifter, alltså "prestationer" av olika slag, medan självkänsla snarare handlar om på vilket sätt man känner inför sig själv och ser på sig själv och sitt eget "jag", t.ex. i samband med dessa situationer och prestationer, men även på ett mer allmänt och grundläggande plan - oavsett hur prestationerna ser ut.

Med en god självkänsla kan man gå hel ur situationer även fast självförtroendet är dåligt och där man kanske också de facto misslyckas i sina försök. Man har lärt sig att se och tolka sina egna känslor och inre reaktioner med acceptans och utan skuld eller fördömande av sig själv. Man kan skilja på sitt inre värde och sina yttre prestationer. Man kan också se det omvända, en människa med gott självförtroende i en viss situation som TROTS vetskapen om sin förmåga att klara en uppgift väl, och trots att hon kanske också gör det, så förblir självkänslan dålig och hennes värde i de egna ögonen förblir lågt.

Det finns ingen given symbios mellan dessa båda, självkänsla och självförtroende. Det enda man med säkerhet kan säga är att det viktigaste och mest grundläggande för känslomässig och personlig harmoni i livet är en god självkänsla, självförtroendet kan variera beroende på vad det handlar om utan att det på något sätt skall ses som osunt. Tvärtom kan det kanske ses som osunt ibland med ett överdrivet självförtroende som inte står i paritet med ens verkliga förmågor... Den enda varianten av självförtroende som alltid mår bra av att vara högt, som jag ser det, är förtroendet för att man ytterst själv är bäst skickad att fatta sina egna beslut här i livet. Har man den sortens självförtroende med sig från sin barndom kombinerat med en god självkänsla så tror jag det mesta andra är sekundärt.

Personligen tror jag att Juul har en oerhört viktig poäng i sin grundläggande tes, d.v.s. att det är personen och inte prestationen som skall bekräftas när man vill bygga upp någons självkänsla. Jag tror att vi med missriktad entusiasm många gånger triggar barnen att själva förlägga alltför stor vikt vid just de yttre prestationerna i sig. Barn är nu en gång oerhört mottagliga för sina föräldrars gillande och ogillande och kopplar snabbt ihop saker med varandra. Det är ju detta vi utnyttjar i själva fostran av barnen många gånger. Problemet uppstår väl egentligen först när vi får ett alltför ensidigt påhejande av allehanda "prestationer" utan att först iaktta barnets egna spontana reaktioner och känslor och bekräfta dom som helt OK...

Peace/Niccan

 

[Halvhalt]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Det där köper jag inte alls. Jag tycker det låter överteoretiserat. Barn blir överlyckliga över att höra att de är duktiga, varför snuva dem på den biten? Blir de som vuxna "duktiga flickor" med prestationsångest så är det något väsentligt större fel i uppfostran än att de fått veta att de är duktiga på att åka rutchbana.

Jag tror att du har rätt till viss del, och tycker absolut att man skall våga unna sina barn att få veta att mamma&pappa tycker de är duktiga i olika sammanhang. Det är lätt att förenkla i försöken att förklara hur t.ex. "duktiga flickor"-syndromet uppstår eller andra former av osund prestationsångest. Jag tror också att det ligger mer bakom än så.

Däremot bör man nog inte heller helt förringa betydelsen av överdrivet berömmande i tid och otid av allehanda prestationer. För det FÅR effekt och sätter ribban för en hel del av barnets relation till sitt eget handlande. Jag tror att det finns en fara i att förväxla barnets behov av att man visar medkänsla och delaktighet i sådant det företar sig, med allmän uppmuntran och ständiga "ovationer".

Jag tycker t.ex. spontant att det är viktigare att spegla barnets eventuella egna lustkänslor när det t.ex. "åker rutschbana" än att ge det beröm för själva händelsen/prestationen, oavsett hur lycklig barnets respons blir över "berömmet". Jag skulle nog själv snarare välja att entusiastiskt säga "Men, vad roligt!" än "Åh, vad duktig du är!" i ett sådant sammanhang. (Förutsatt att barnet verkar tycka det är roligt förstås...) Helt enkelt för att det ger barnet 1) en möjlighet att stärka sin självkänsla och få ord på det den redan upplever själv och 2) en möjlighet att förstå och uppleva att mamma delar glädjen med mig vilket ger en viktig samhörighetskänsla och trygghet. Jag tror att denna sortens spegling av barnets känsloupplevelser kan leda till samma överlyckliga reaktion som eventuellt beröm, men utan att riskera att värdera själva prestationen och omedvetet flytta barnets fokus till denna istället för upplevelsen i sig.

Därmed inte sagt att jag på något sätt anser att det är fel att berömma "rutschkane-åkandet" eller att det leder till framtida prestationsångest. Möjligen kan det bli så om detta vore den ENDA sorts respons barnet får i allt den gör.

Peace/Halvhalt

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag skulle nog själv snarare välja att entusiastiskt säga "Men, vad roligt!" än "Åh, vad duktig du är!" i ett sådant sammanhang. (Förutsatt att barnet verkar tycka det är roligt förstås...) Helt enkelt för att det ger barnet 1) en möjlighet att stärka sin självkänsla och få ord på det den redan upplever själv och 2) en möjlighet att förstå och uppleva att mamma delar glädjen med mig vilket ger en viktig samhörighetskänsla och trygghet.

Bra tips! Det ska jag komma ihåg.

 

[Sar]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Jag tycker t.ex. spontant att det är viktigare att spegla barnets eventuella egna lustkänslor när det t.ex. "åker rutschbana" än att ge det beröm för själva händelsen/prestationen, oavsett hur lycklig barnets respons blir över "berömmet". Jag skulle nog själv snarare välja att entusiastiskt säga "Men, vad roligt!" än "Åh, vad duktig du är!" i ett sådant sammanhang. (Förutsatt att barnet verkar tycka det är roligt förstås...) Helt enkelt för att det ger barnet 1) en möjlighet att stärka sin självkänsla och få ord på det den redan upplever själv och 2) en möjlighet att förstå och uppleva att mamma delar glädjen med mig vilket ger en viktig samhörighetskänsla och trygghet. Jag tror att denna sortens spegling av barnets känsloupplevelser kan leda till samma överlyckliga reaktion som eventuellt beröm, men utan att riskera att värdera själva prestationen och omedvetet flytta barnets fokus till denna istället för upplevelsen i sig.


Peace/Halvhalt

Du har så rätt, så rätt. Det är nog det idealiska svaret (spec. enligt Jesper Juul) och kommer det automatiskt från en själv är det väl utmärkt. Men när man börjar teoretisera sina barns fostran in i minsta detalj och ändra sin egen pedagogik så att det stämmer enligt läroboken tror jag det är lätt att tappa bort sig själv. Är det inte naturligt är det svårt att få det bra. Men nog ska man ta till sig så at man inte alltför lättvindigt hamnar i "prestationsberömsfacket".....

 

[Halvhalt]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Men när man börjar teoretisera sina barns fostran in i minsta detalj och ändra sin egen pedagogik så att det stämmer enligt läroboken tror jag det är lätt att tappa bort sig själv. Är det inte naturligt är det svårt att få det bra. Men nog ska man ta till sig så at man inte alltför lättvindigt hamnar i "prestationsberömsfacket".....

Jag håller med dig. Jag tror inte heller att man skall överteoritisera eller försöka ändra sig själv så till den milda grad att man tappar bort äktheten i det man gör. Och framför allt så är allt som har med barnafostran att göra ändå "en flytande skala" fylld av individuella möjligheter att skapa en sund och bra mix av responser, regler och rutiner för det enskilda barnet. Jag skulle aldrig drömma om att döma någon annan, för jag har inte hela bilden av hur just deras tillvaro eller fostran ser ut. Men jag tror att teorier ibland åtminstone kan få oss att tänka till och se på oss själva och hur vi gör med fräscha ögon. Och det kan vara nyttigt ibland!

Peace/Halvhalt

 

[havreflinga]

Sv: Någon som vill diskutera Jesper Juul? *långt*

Men när man börjar teoretisera sina barns fostran in i minsta detalj och ändra sin egen pedagogik så att det stämmer enligt läroboken tror jag det är lätt att tappa bort sig själv.

Finns det nån som gör det? Jag har aldrig sett något sådant.

När jag hör argument som "man ska vara som man är" och "det som står i böcker är teori - i praktiken ser det helt annorlunda ut" får jag känslan av att det bara är ursäkter för att slippa jobba med sig själv. Men det kanske bara är fördomar hos mig. (Jag har träffat en del stelbenta, opedagogiska människor som kört med just sådana argument, tyvärr... )